Pädaste manor. På Muhu, lillasyster till Dagö, ligger herrgården som numera är lyxhotell.

– Alla pengar går till Tallinn, beklagar Edith Sepp, på nästan felfri svenska.
Hon är född på Ösel och arbetar med bokföring på ett hotell. Som tjugoårig stipendiat i Åbolands skärgård fick hon smak för det svenska språket och nu extraknäcker hon som guide för svenskar och andra turister.
– Regeringen kan inte utveckla hela landet på ett balanserat sätt. I Tallinn byggs lyxhotell, köpcentra och banker, medan övriga Estland och i synnerhet öarna utarmas, fortsätter hon.
De skumpiga och dåligt underhållna vägarna på Ösel bekräftar hennes ord.
– Ännu på sovjettiden var Ösel ett jordbrukssamhälle och korna betade ängarna, nu håller vegetationen på att förändras, säger Edith och visar på tätnande snårskogar längs vägen.
Vi åker över den långa vägbron med underbar utsikt till ön Muhu och stannar till vid Katariina kyrka, en vitrappad stenkyrka från 1200-talet renoverad med medel från Växjö stift.
Här på Muhu ligger också den stolta herrgården Pädaste Manor, vars anor sträcker sig 800 år tillbaka i tiden, då de första adelsmännen slog sig ner här. Herrgården ligger vid vatten och har en park på fem hektar. Varje gång jag besöker anläggningen ser den bara finare och mer omvårdad ut.
– Ännu är huvudbyggnaden inte i bruk, det finns inte medel att göra en genomgripande renovering, säger chefen Imre Sooäär som är född på Muhu.

Pädaste Manor räddades i grevens tid – om uttrycket tillåts. Än ligger omkullvräkta stenpelare på gräsmattan, minnen från den tid då förfallet var så stort att taken ramlade in.
– Det är ingen idé att förlora sig i tankar bakåt och bli nostalgisk, vi strävar framåt i stället, säger den energiske direktören.
Det är herrgårdens kringbyggnader som blivit hotell, spa, pub och stall. I parken betraktar de hundraåriga träden gästerna som kommer och går.
På Muhu ligger också det personligt och charmigt inredda vandrarhemmet Vanatoa Turismitalu, som lånat den engelska beteckningen recreation farm. Anläggningen är placerad i grön och lummig miljö med tillhörande affär som säljer kvalitetshantverk. I närheten finns Koguva fiskeby som är ett bevarat fiskesamhälle från 1800-talet. Gamla upp och nedvända fiskebåtar användes länge som lagerutrymmen och regnskydd här.
Här på Muhu kan man också passa på att upptäcka Kaali sjö som skapades av en meteor som slog ner för mer än 3 000 år sedan. Platsen anses behäftad med trolldom och det känns mystiskt och spännande när man kliver ut på sjöns branta kanter.

Tillbaka på huvudön Ösel kan man ta sig upp på Angla väderkvarnskulle som är ett stycke bondekultur från förra frihetstiden. Här brukar det blåsa friskt. Före andra världskriget fanns
cirka 800 kvarnar på Ösel, men under de 50 sovjetåren blev de många väderkvarnarna bortglömda och med tiden förföll de.
Höjdpunkten för den som bilar på Ösel är nog ända ett besök i staden Kuressaare som förresten hette Arensburg fram till självständigheten 1917. Detta är en charmig stad med burgna stenhus och låga trähus med snickarglädje och blomsterträdgårdar. Centralt i Kuressaare ligger den stora borgen där man kan bli guidad på svenska och under sommarkvällarna lyssna på konserter på borggården.
Förutom den pittoreska bebyggelsen finns fin badstrand. God mat serveras på spahotellet Meri som också har stort utbud av
behandlingar och kurer. Kuressaare är en populär sommarstad, det är trångt på uteserveringar och krogar.

Jämfört med andra öar är den svenska historian kort på Ösel. Härifrån försvann svenskarna
redan på 1600-talet genom uppblandning med ester och språket försvann. Ön var uppdelad mellan olika godsherrar på baltadelns tid.

Dagö har en helt annan atmosfär. Här ligger Kärdla stad som bara är ett litet centrum med en brandstation i trä. Numera fungerar den som turistbyrå. Namnet Kärdla kommer från svenskans kärrdal och vittnar om svenskarnas forna närvaro. Fram till 1700-talet hade Dagö en svensk befolkning, som från svenska kungen hade lyckats få fribrev från livegenskap. Men denna frihet ansågs som ett demoraliserande hot genom att uppmuntra de livegna estniska bönderna till uppror. För att förekomma beslöt den ryska regenten Katarina II i samråd med den jordägande baltadeln att ordna en deportation av svenskarna till Ukraina, vilket skedde 1781. Den sista gudstjänsten före den långa fotvandringen höll gammelsvenskarna vid Ristimägi, som på svenska heter Korsbacken. Än
i dag är Ristimägi en minnesplats dit människor går och virar ihop små kors av kvistar, slanor, trådar – uppfinningsrikedom saknas verkligen inte. Det sägs att man får önska sig något som går i uppfyllelse när man virat sitt kors. Av de 1 200 svenskar som deporterades till Ukraina kom bara hälften fram, de som grundade det omtalade Gammelsvenskby.
I dag lider både Ösel och Dagö av avfolkning:
– De unga flyttar till Tallinn och bara pensionärerna blir kvar, säger Marika Mikk, infödd dagöbo som vägrar att flytta.
Dagö är till 70 procent täckt av skog och skogsavverkning är öns största inkomstkälla, sedan kommer fiskförädlingsindustrin som står för 30 procent av intäkterna. Men turismen börjar så sakteliga att växa i betydelse även här, även om man har långt kvar till samma nivå som på Ösel.

Den svenska historieskrivningen börjar år 1563 då Sverige fick kontroll över största delen av dåtidens Estland (dit dock Livland, södra delen av nuvarande Estland, inte hörde). Greve Jakob de la Gardie gjordes till guvernör över Estland och Dagö köpte han in som privategendom. Som bekant talar esterna ännu om svensktiden som den gamla goda tiden. År 1710 föll Estland nämligen i ryska händer.
Suuremoisa herrgård på östra Dagö är ett resultat av att Ebba-Margaretha Stenbock 1755 lyckades förhandla till sig kontroll över den stenbockska egendomen och lät bygga nytt. Herrgården är
numer skola och utifrån mycket praktfull att titta på och i närheten finns familjen Stenbocks mausoleum beläget vid Pühalepa kyrka från 1200-talet.
Noteras kan att Stenbocks släkt sedan övergick i Ungern-Sternberg-släkten som ägde de största herrgårdarna i Estland.
En gammelsvensk gård från 1700-talet är annars Mikli gård
på nordsidan av Dagö. Den har bevarats i ursprungligt skick och fungerar nu som friluftsmuseum. Ett annat friluftsmuseum på Dagö är Soera-museet, med äkta paret Ats och Helle Tikka som värdar. Här finns en väldigt mysig stuga med gamla ting som påminner om en svensk bondstuga.
Helle Tikka visar stolt upp foton på Carl Bildt som besökte museet under sin tid som statsminister.
Dagö är en liten ö där tiden stannat och där man fortfarande kan se sovjetbunkrar och kartor över tidigare stängda militärområden – mitt bland orkidéer och vildsvin.