Om man skulle utse en dramatisk primadonna bland världens städer skulle New Orleans ligga bra till. Som få andra platser har Crescent City genom historien matat oss med sprakande klichébilder av sig själv, inte sällan passerat gränsen till kitsch - men ibland blir det sorgligt på riktigt.

Piratnäste, jazzig syndastad, ständig karneval (i år infaller säsongen 25 februari-8 mars) och begråtet offer för naturkatastrofer de senaste åren är några exempel.

Och visst kan man som turist grotta ner sig i en sida av staden och ignorera resten. Men varför välja? Något man snabbt lär sig att uppskatta som besökare i New Orleans är just att alla och allt tycks närvarande samtidigt. Turister, bofasta, fattiga, rika, gamla, unga – och inte minst historia och nutid.

Som i norra delen av French Quarter, vars färgglada kreolstugor har bebotts av såväl de första frigivna slavarna som voodoodrottningen Marie Laveau.

Ett stenkast in i Tremé, USA:s äldsta fria svarta stadsdel och numera känd från HBO-tvserien med samma namn, ligger bland annat sevärda kyrkogården St Louis Cemetery No 1, där gravarna sedan hundratals år ligger ovan jord för att undvika otrevligheter i samband med översvämningar. Här spelades också delar av filmen Easy rider in.

På gränsen mellan de båda stadsdelarna, på North Rampart Street, lever Marie Laveaus anda vidare i prästinnan Miriams voodootempel. Hon löser emotionella kriser långt från de smaklösa souvenirbutikernas voodoo-hyllor i andra änden av The Quarter, där besökare uppmanas låta bli att fotografera för att inte förarga gudarna.

Den som letar shopping bör istället ta sig till Magazine Street. En gammal träspårvagn går hela vägen till vackra Audubon Park, via Garden Districts svalkande grönska och aristokratiska arkitektur.

Genom parken går det sedan lätt att ta sig till butiksstråket och därifrån varva buss och promenader för att ta sig tillbaka till centrum.

En annan turistattraktion är att ta färjan - istället för dyr hjulångare - över den mäktiga Mississippi. Den lägger till i pittoreska stadsdelen Algiers Point där vi stämt träff med gotländska sångerskan Theresa Andersson, New Orleans-bo sedan tjugo år tillbaka.

– Jag kände med en gång att det var något särskilt med den här staden, säger Theresa, som även stundtals tvivlat på om det verkligen är värt risken att bo i en stad som varje höst drabbas av tropiskt stormkaos.

– Man kan förlora allt, man får liksom vara beredd på det. Men det är också en enkel stad på flera sätt - här finns mycket gammal kultur och allt är inte så perfekt.

Till hennes favoriter i New Orleans natt- och musikliv hör bland annat barerna Dba och Spotted cat, belägna på Frenchmen street i stadsdelen Faubourg Marigny, samt Candle Light Lounge i Tremé.

Vårt första barstopp blir Vaughan's i Bywater, efter en middag på kvarterskrogen Elizabeth's. På enkla vaxduksklädda bord serveras delikat krabbsallad och ostron gratinerade med tryffel, gåslever och majonnäs.

New Orleans är en stad där livsnjutaröverdåd är ständigt närvarande, liksom vänligheten hos vilt främmande människor.

– Har du sett till Kermit ännu?

Kvinnan med rödfärgat hår i toalettkön på Vaughan's letar inte efter grodan i Mupparna. Här väntar man på Kermit Ruffins och hans Barbeque swingers, husband varje torsdag, och därtill kvällens grillmästare. Först musik, sedan mat är ordningen.

Vi, andra turister och stammis-new orleanianer trängs och svalkar oss med immiga flaskor Abita's, det lokala ölmärket. Ändå lyckas musikerna med några ackord höja temperaturen ytterligare ett tiotal grader. Också stämningen stiger när bandet blandar jazzklassiker med en Katrina-inspirerad version av Gnarls Barkley's jättehit Crazy.

Även om mycket fortfarande handlar om jazz i stans musikliv saknas inte nyskapande. Ett exempel är bounce, en hiphop-genre som föddes här under tidigt 90-tal. Grova texter, call-and-response-rap och en seriöst rumpskakande dans är kännetecken.

Men New Orleans vore ju inte så gränsöverskridande som ryktet säger om inte den machoanstrukna hiphopen just här skulle ha tagit en annan vändning. Entré: lokala drag-bounce-artisterna Big Freedia och Katey Red som det senaste decenniet delat mikrofon med brutal-straighta manliga rappare på klubbar och block parties. Big Freedia tror att samma utveckling är möjlig även utanför staden:

– Överallt där jag spelar är kärleken från publiken likadan som i New Orleans. Världen håller på att förändras.

Om musik är ett av New Orleans två ben är maten det andra. Med några undantag gäller regeln att hålla sig bort från French Quarter: Johnny's Po-boys och Central Grocery Store är två bra budgetlunchalternativ med fullastade smörgåsarna po'boy respektive muffaletta.

Bayona heter en omvittnat bra Quarter-krog i den högre prisklassen, medan Coop's Place inte ser mycket ut för omvärlden, men håller hög kvalité på maten och låg nivå på priserna.

Bättre krogar hittas i större utsträckning i stadsdelen Central Business District, som är precis vad det låter som - kontorshus blandat med lyxhotell. På Lükes äter vi stans kanske bästa skaldjursplatå och provar på mastig inälvskorv - boudin noir - samt en söt, spröd löktartelette inspirerad av alsacisk matkultur.

Vår avslutande middag i staden intas på Herbsaint, som mixar kreolska specialiteter med franskt kök. Mitt bland moderna höghuskomplex ståtar restaurangen med uteservering under en av de ikoniska gjutjärnsbalkongerna.

När spårvagnen av trä skramlar förbi under stjärnorna på St Charles Avenue kan det inte kännas mer New Orleans – i all enkelhet, långt från dramat.