Efter några timmars minibussfärd österut från huvudstaden Ulan Bator är vi framme vid vårt första läger på stäppen: En traditionell jurta omgiven av några tunneltält. Området heter Khan Khentii och är skyddat för exploatering.
Lägret ligger i en dalgång omgiven av berg. På avstånd kan vi se små runda vita prickar. Det är nomadfamiljernas jurtor och runt omkring på stäppen betar deras kor, hästar, får och getter. Då och då kommer en grupp unga ryttare galopperande förbi vårt läger - de vet förstås att vi är ett gäng turister och vill visa oss hur riktig ridning ska gå till. Som omväxling knattrar ibland en motorcykel eller nedlastad Volga förbi. Vägen är i bästa fall ett par hjulspår.
Så är det dags för den första provridningen. Vår engelsktalande guide Eric (eller egentligen Erdenebat) förmanar oss att ta det lite lugnt:
- Kasta er inte om halsen på hästen för att krama och pussa den det första ni gör.
Även om hästarna är nomadfamiljernas stolthet, så gullas det inte med dem. Långa perioder får flocken ströva fritt och hästarna måste klara sig på enbart gräs, året om. Hästarna får heller inte några namn.
Eric är inte helt övertygad om min kompetens som ryttare men jag tilldelas efter viss tvekan en ganska liten och smal fux:
- Du måste hålla honom i strama tyglar. Han vill bara framåt. Se upp när det är dags för de första galopperna.
Men det är inga problem - visst är hästen pigg i början men han känns inte svår att få stopp på.
Raskt upptäcker vi att det finns hål i marken på många ställen - murmeldjuren gräver dem. I början försöker jag styra min häst bort från hålen men efter ett tag märker jag att den är van och själv klarar att undvika att trampa ner. Men innan vår ritt är slut är det åtminstone en häst och ryttare som har gått omkull efter att ha fastnat i ett hål. Både häst och ryttare klarar sig dock oskadda.
För det mesta är farten på vår ridning inte speciellt hög. Vi hade hört från tidigare Mongolietresenärer att det skulle vara full fart framåt i galopp för det mesta. Men vi får skritta
långa sträckor - kanske beroende på att vi har flera äldre deltagare i vår grupp samt att vi också har ovanligt heta dagar, omkring 30 grader.
Våra mongoliska guider rider i de traditionella sadlarna: de är gjorda i trä med höga kanter fram och bak och de korta stiglädren går inte att justera. Mongolerna tycks kunna stå i stigbyglarna hur länge som helst. Vi turister rider i ryska militärsadlar.
Få lär åka till Mongoliet på grund av det mongoliska köket. I en av de böcker som jag läste inför resan klagar den västerländska författaren på den ensidiga menyn: fårkött på längden och tvären. Ett stående skämt i Mongoliet är att landet är självförsörjande på grönsaker - det är ändå ingen som äter några grönsaker.
Vi har med oss en kock, Bars, under vår färd. Vi tycker först att han ser oroväckande mager ut men han visar sig kunna ordna utomordentliga trerättersmiddagar även på ett litet gasolkök - med grönsaker!
En av de sista dagarna av vår ridtur blir vi bjudna på mongolian barbeque. Och med en gång kan
jag slå fast att detta inte har någonting som helst gemensamt med det som kallas samma sak i Sverige.
Lhagvarsurem och Otgoo lagar köttsoppa och nudlar åt oss när vi hälsar på dem i jurtan. Vårt besök blev mycket längre än vi hade räknat med, så mjölkmaten tog slut.
Receptet i korthet: Gräv en grop, tänd en eld och hetta upp stenar. Fånga ett lamm, slakta och stycka det i lagom bitar. Tag en stor metallkruka, typ gammaldags svensk mjölkbehållare. Varva lammköttet med grönsaker, potatis och kryddor samt de nu upphettade stenarna. Se till att allt är ordentligt sammanpressat i krukan, så att allt blir varmt. Låt det stå i någon timme i glöden - och sedan är det klart. Det blir gott!
Med en snara på en lång pinne fångar Sandag in hästarna som vi ska rida på.
Höjdpunkter på vår tur blir besöken hos olika nomadfamiljer på stäppen. Hos den första välkomnas vi i jurtan av pappa Chuluunbaatar och mamma Otgoo och deras två barn samt deras kusiner. Vi blir bjudna på den traditionella sommarmaten för nomaderna: bland annat mjölkte, torkad yoghurt och ost. Barnen i familjen går i internatskola i Ulan Bator men på sommarlovet bor de med föräldrarna ute på stäppen.
- Det är roligare att vara i stan än på stäppen, tycker dottern Lhagvarsurem. Där finns
det fler saker att göra och flera kompisar.
När vi frågar barnen vad de vill bli svarar de:
- Advokat, chef, eller något annat i stan.
Än så länge är livet som nomad det normala i Mongoliet men frågan är hur länge till.
