Den lilla orten Kaș är en bedårande liten pärla på Turkiets sydkust. Här lyser solen elva månader om året.

– Det här är en klart tillbakalutad plats, konstaterar vår hotellvärd Ahmed.

Och han har rätt, här råder en förbluffande avspänd stämning större delen av sommarhalvåret. Shopping-gatan nummer ett, Uzun Çarși, är en bara några hundra meter lång backe, men räkna med att promenaden tar tid. Alla vill hälsa, bli fotograferade och bjuda på äppelte eller turkiskt kaffe. Efter ett par dagar är vi bekanta med de flesta på gatan och stannar enligt lokal sed och hälsar och pratar med alla.

Högst upp, vid en 2 500 år gammal lykisk grav, har matthandlarna lagt ut kelimkuddar och mjuka mattor och det är ett populärt ställe att låta sig fotograferas på. Handlarna hoppas på många svenska turister, helst unga, blonda kvinnor. Och så vill de visa mattor.

Ett arabiskt ordspråk säger att det finns tre saker som inte går att dölja: kärlek, rök och en man som rider på kamel. Att öppet visa sin kärlek till inte bara en utan två mjuka, dunkla anatoliska mattor ger därför ett dåligt prutläge och det är svårt att sätta upp en tvivlande, bestört eller allmänt häpen min när matthandlaren kommer med sitt första bud.

Alla på gatan verkar vara kära. I en butik säljer nygifta Selin Haktanir Dil egendesignade skor och väskor och hennes ögon glittrar ikapp med maken Coskun Dils designade silversmycken i deras butik snett uppåt i backen.

I ett skyltfönster intill ser vi ett underbart charmigt golv, små kakelplattor i olika ljusa mönster. En snodd med det turkiska blå ögat hänger på handtaget som skydd mot olyckor men butiken är och förblir stängd. Då ringer Elif på restaurang Pelican intill till ägaren och vi får titta på det lyckliga golvet.

– Golvet tar lång tid att lägga och blir ganska dyrt, cirka 3 250 kr per kvadratmeter, berättar golvdamen Zeynep som också har flyttat hit av kärlek. Hon skickar med oss varsitt lyckomynt av keramik.

Förutom mattor lockar butikerna runt om i stan med hantverk som keramik, lyktor, smycken och väskor.

Det är svårt att gå vilse i lilla Kaș, med normalt drygt 6 000 invånare. Under den hetaste sommarsäsongen utökas Kaș med cirka 25 000 turister, mest engelsmän, holländare och turkar. Utöver huvudgatan är den lilla stadskärnan fullspäckad med restauranger, kaféer och barer. Restaurangpriserna är hyfsade om man undviker alltför västerländska beställningar, som latte som kostar 35 kronor. Det är lätt att föräta sig på förrätterna, meze, som serveras i frestande antal och smaker. Restaurang Chez Evys blå detaljer, hortensior och lyktor i trädgård och en lummig innergård gör hela besöket till ren njutning. Men smakar det så kostar det: varmrätter 150–200 kronor.

Det mesta rör sig kring Republikens torg, Cumhuriyet Meydani, där servitörerna springer med sina tebrickor och där barn och hundar leker. De välnärda och renslickade katterna är många och tigger inte påträngande.

Nattlivet är stillsamt men en och annan musikbar bjuder både på traditionell turkisk musik och 60-talspop.

Ahmed berättar att Kaș är en vänster-orienterad plats och att fram till 1920 sändes folk till det avlägsna Kaș från Ankara och Istanbul med tillsägelsen att stanna i 10–20 år.

– Det var inte som att bli skickad i fängelse men ett sätt att lugna ner aktivister. Många var konstnärer av olika slag och Kaș blev successivt populärt när många stannade.

Traditionen lever kvar, här finns många designers och konstnärer och en och annan övervintrad hippie – Kaș har också varit ryggsäcksresenärernas resmål och charterskutan Meta av Byxelkrok, som förliste utanför Greklands kust på 70-talet, gjorde strandhugg här redan när vägar inte fanns till Kaș.

Vi tycker att prisläget är lite högt. Kaș är smått exklusivt mätt efter vår klena kronkurs. Men Sinem från Ankara påstår att det är billigare här än på andra turkiska turistorter, som Antalya och Bodrum. Hon åker hit varje år med sina vänner och bor helst på Hotel Phellos som ligger i sluttningen ovanför den pyttelilla grusstranden Kücük Çakil precis söder om hamnen med sina gamla fiskebåtar, gület.

Det är en perfekt liten skyddad stadsstrand där vi gärna tillbringar tid. I direkt anslutning har flera restauranger sina välskötta strandklubbar med solsängar på talrika terrasser. Observanta servitörer tar upp beställningar och om man tar in förtäring är vistelsen gratis med fritt nyttjande av solsäng, parasoll och andra faciliteter – annars drygt 50 kronor för en heldag.

Många dyker ner i vattnet men det finns stegar för de mer hariga. Underjordiska källor som rinner ut i havet gör baden lite svalare här. En kvarts promenad bort finns en mycket större grusstrand och den som absolut vill ha sandstrand kan välja Patara som ligger en timmes utsiktsrik resa bort. Stranden med tolv kilometer vit sand har naturskydd på grund av sina sköldpaddor.

Om somliga tycker att Kaș är en tillbakalutad ort finns det en annan åsikt också:

– Hit kommer äventyrslystna människor som vill aktivera sig, säger Gökhan Türe på Dragomans aktivitetscenter som erbjuder allt från sportdykning till vandring.

Också vårt hotell hjälper till med aktiviteter av skilda slag. Hotell Hideaway intill en minaret är en fräsch liten historia i vitt och syrenlila. De telefon- och tv-fria rummen är sparsmakat inredda med kelimmattor, mosaiker och månskenslampor. Vi äter långa frukostar på takterrassen med utsikt mot både en antik amfiteater och den grekiska ön Kastelorizo som man når på 20 minuter med reguljär båttrafik.

Från terrassen ser vi också hamnen där ett pelikanpar har sitt bo utan att generas inför kameran. De var bortflugna i ett år, i Grekland tror man, men nu är de tillbaka och svävar i formation över bukten.

En morgon hörs musik från hamnen. Det råkar vara Barnens dag över hela Turkiet. Då uppträder de skollediga barnen med sång, musik och dans, klädda i olika traditionella dräkter. Kemal Atatürk initierade Barnens dag 1923 för att uppmärksamma barnen som Turkiets framtid.

Senare den dagen åker vi till Patarastranden med våra nya franska vänner, Didier och hans son Jules, som redan har smak för anatoliska mattor. Efter att ha tittat på surfare och skärmflygare beger vi oss till amfi-teatern intill. Vi verkar vara de enda icke-turkarna denna dag och ett gäng flickor och pojkar i 12-årsåldern flockas kring oss, alldeles ifrån sig av fnitter och förtjusning. Till slut dristar sig en modig flicka att utropa Wel-come!

Ja, man känner sig väldigt välkommen i Kaș.