Det faller ett lätt duggregn när den vitmålade låga sightseeingbussen rullar ut från parkeringen vid Mississippi-flodens strand. Ombord sitter ett tjugotal förväntansfulla turister, de flesta amerikaner.

– Det här är en berättelse om två städer – skönheten och odjuret. Och vi är på väg rakt in i odjurets hemvist, säger guiden och busschauffören Gerard Douglass.

Med van hand rattar han bussen samtidigt som han gestikulerar och rabblar fakta under de tre timmar turen pågår. Vi ska åka genom tre New Orleans-stadsdelar som alla drabbades hårt av orkanen Katrina: välbärgade Lakeview, medelklassområdet Gentilly och den från media så välkända arbetarklasstadsdelen Lower Ninth Ward.

– Katrina skilde inte på folk och folk, säger Gerard.

I Lakeview står här och där ännu inte återuppbyggda hus märkta med sprejmålade kryss med symboler runt om. Det är Katrina-graffitin, räddningsarbetarnas offentliga anteckningar som berättar när huset genomsöktes och hur många döda man fann där inne. Fem år senare finns de ännu kvar.

– Många som flydde till sina vindar och stängdes in av vattnet dog inte av drunkning utan av en stroke eller hjärtattack, säger Gerard och tillägger att många nybyggda hus idag förses med takluckor.

Bussen gör ett enda stopp under turen, vid ett kafé i City Park. Passagerarna Lindsay och Marshal Olson från Dallas semestrar i New Orleans några dagar, men inte som så många andra för att festa på Bourbon Street. Katrina-turen är första aktivitet på ett späckat schema.

– Vi vill äta gott och studera samhället och kulturen. Och lära oss mer om vad som hände, säger Lindsay, som jobbar som talskrivare åt en senator.

Ungefär samma inställning har pensionärsparet Lynne och Rico Willoughby från Idaho.

– Det är en historisk händelse. I nyhetsrapporterna fick man inte se vad som egentligen hände, säger Lynne.

– Och så var återhämtningen så tilltrasslad, tillägger Rico.

Just detta att vilja veta mer om förloppet verkar vara en av många förklaringar till varför katastrofer som Katrina är så fascinerande för utomstående. Etnologen Claes-Göran Wetterholm, som skrivit flera böcker om Titanics förlisning, tror på djupare mänskliga drifter.

– Det finns ett trygghetsbehov i att stå lite utanför, att man inte själv råkat illa ut.

Att exploatera andras olycka för att tillfredsställa sitt eget behov av trygghet låter inte direkt sympatiskt. Bör man då som turist ha dåligt samvete för att man låter sig guidas runt bland ruiner efter en relativt färsk katastrof? Claes-Göran Wetterholm tycker inte det.

– Nej, då måste man ju ställa sig den frågan så fort man sätter upp ett monument. Det är ett sätt att minnas. Att folk tjänar pengar på det tycker inte jag är fel, då ska ju varje journalist som tjänar pengar på att skriva om olyckor ifrågasätta sig själv.

Men varför vissa katastrofer blir föremål för turism, medan andra, som till exempel Estonia-förlisningen, fortfarande omges av en slags avståndstagande vördnad, finner han svårt att förklara.

– Estonia var en sånt brutalt uppvaknande i Sverige. Det kom väldigt nära.

Claes-Göran Wetterholm tror att även olika förhållningssätt i olika delar av världen spelar in.

– Redan dagarna efter Katrina fanns det t-skjortor köpa med ”I survived... ” på. Man kan ju ha olika åsikter om det är rätt eller fel, men det är så det ser ut.

För New Orleans-borna är Katrina dock fortfarande nära, och varje höst med orkaner ett hot om en ny katastrof. Stadens befolkning är fortfarande decimerad – 450 000 invånare har blivit 330 000, enligt guiden Gerard. Inte alla som flydde har haft möjlighet att flytta tillbaka.

Vi åker vidare genom Gentilly och East New Orleans. Här finns bara bjälklagret kvar på vissa av husen. Också många köpcentrum ligger öde. Få stora butikskedjor har återupptagit verksamheten här i de värst drabbade områdena.

– Vilket i sin tur gör livet ännu svårare för de invånare som faktiskt har återvänt, säger Gerard, som ändå är noga med att lyfta fram positiva exempel. ”Great comeback story” är en fras som yttras från förarsätet upprepade gånger.

Regnet tilltar på tropiskt vis och bussen kör genom flera decimeter högt vatten på gatorna, som om vädermakterna har gett sig sjutton på att ge oss en så autentisk Katrina-upplevelse som möjligt. Vi är på väg in i Ninth Ward och kör förbi musikern Fats Domino's hus. Gerard berättar hur den 78-årige artisten räddades från taket på sitt hus efter två och ett halvt dygn.

Lite längre in i stadsdelen ligger organisationen Make it Rights nybyggda hus. Här och där sitter folk på sina verandor. Få reagerar när bussen kör förbi, trots att biltrafiken i området är sparsam.

På nätet, bland annat fotosajten Flickr, finns dock bilder på en handmålad skylt med orden ”Tourist – shame on you driving by without stopping. Paying to see my pain. 1600+ died here.” Inget som syns under dagens guidade tur - men dess blotta existens är tillräcklig för att väcka tankar om motiven för den som turistar i katastrofens spår.

Reflekterade någon på bussföretaget Grayline Tours över att en sightseeingtur i Katrinas spår kan uppfattas som exploaterande av människors olycka?

– Initialt oroade vi oss för det. Men många som har åkt den här turen kommer tillbaka som volontärarbetare. Fram till finanskrisen gav vi också en viss procent av intäkterna till hjälporganisationer, därefter fick vi ta beslutet om vi skulle fortsätta göra det och sparka personal eller upphöra med det och kunna behålla vår personal... I slutet av året ska vi försöka börja bidra igen, säger Gerard.

Han var själv en av dem som tvingades lämna sitt hem under fem månader den där ödesdigra hösten för fem år sedan.

– Vårt hem fanns här, det var ett lätt beslut att återvända.