”Biätare!” Vår amatörornitolog sänker kikaren och pekar. Vi vänder våra blickar mot skyn. Fåglarna svävar högt ovanför våra huvuden och mönstret i deras solgenomlysta vingar påminner om små pappersdrakar. Det är varmt och svettigt. Några passar på att dricka, andra beundrar utsikten.
Vi är nio stycken, i åldern 40 till 70 år, som har anmält oss till en vandringsresa genom en del av Lykien i sydvästra Turkiet. Leden följer Taurusbergen utmed kusten som sluttar brant ner mot Medelhavet. Vår vandring börjar i byn Ölu Deniz och ska på fem dagar ta oss till staden Patara.
Det är senhöst och den avbetade terrakottafärgade jorden ger ett kargt intryck. Vi passerar dramatiska bergväggar från vilka mäktiga kalkstensblock har slitits av och krossats av jordbävningar och dalar där lösgående hästar och åsnor kommer travande till brunnarna. De väntar otåligt på att vi ska bli klara och gnabbas sinsemellan om rätten att dricka först. Annars är det getterna som dominerar, pittoreskt betande i det omsorgsfullt
terrasserade landskapet kring byarna. Sten på sten som tålmodigt har staplats av jordbrukarna i tusentals år. Korna råmar vänskapligt under sina lustiga punkfrisyrer.
En oväntat svår nedstigning på en gammal makadamfylld kamelstig får oss att muttra ogillande. Vandringen är mycket tuffare än i resebeskrivningen. Lunchen bär vi med oss, fördelad på hela gruppen. Det finns gott om djurspillning på många av picknickplatserna, men de flesta väljer att koncentrera sig på maten och utsikten.
Det turkosblå havet skymtar förföriskt mellan pinje- och smultronträd och vårt första dopp får vi vid en stenig, nästan folktom strand, där vi sjunker rakt ned i det underbart svalkande vattnet.

Ledens brantaste del stiger 720 meter rakt upp. En snirklig getstig leder oss sakta uppför. Småningom mjuknar det klippiga landskapet och olivträd leder oss fram till mer uppodlade trakter. Förbipasserande hälsar vänligt, Merhaba!, och kastar nyfikna blickar.
Den här natten tillbringar vi hos byborna i Alinca. Medan vi
installerar oss ägnar sig vår värdinna åt att tillaga middagen. Kycklinggryta, potatis- och grönsaksröra, råris. Enkel mat, men smakligt tillagad över den öppna eldstaden i köket. De flesta väljer att sova på taket, under stjärnorna. Värdfolket klämmer annars ihop sig på köksgolvet och upplåter resten av sitt trånga hus till oss.
Efter en typisk turkisk frukost - nyskurna, doftande tomater, gurkor, tunnbröd, oliver, körsbärssylt, kokt ägg, honung och te - fortsätter vi till byn Gey.

Den som har för sig att tuppen gal varje morgon klockan sju får tänka om. Här i öster gryr även en höstdag mycket tidigare. Morgonserenaden i Gey visar sig vara något extra: En orkester av tjugotalet mer eller mindre välmodulerade tuppstämmor, flankerade av hundskall, råmanden, bräkanden och kackel. Plötsligt interfolieras även muezzinen, böneutroparen, som likt en förryckt solist sjunger sin aria så att den pastorala morgonkonserten nästan når absurdistisk höjd. Ett oväntat ljudspel att fröjdas över om man kan konsten att
somna om.
Framme vid vårt slutmål, Patara, tar vi en rundtur bland den gamla lykisk-romerska hamnstadens vittrade ruiner.
Sedan vilar vi lättjefullt på den långa sandstranden, mätta på såväl kultur- som naturupplevelser och inte minst nöjda med vår egen fysiska prestation. Vi har tillryggalagt över sex mil i tuff terräng och har bara några blåsor på fötterna. Inte illa alls, minsann!