Det finns en tidlöshet med att vandra i ottan. Kanske handlar det om att möta sig själv – här och nu i behaglig takt. Kuststräckan söderut från korsvirkesidyllen Åhus inbjuder dessutom till en god långsamhet, i synnerhet en högsommardag som denna.

Nere vid Äspet och det södra hamnområdet breder Hanöbukten ut sig. Solen är så sakta på väg upp och färgar kustlandskapet i milt guldgula toner, där jag börjar min vandring längs ”Ålarouten” och den oändliga sandstranden mot Yngsjö.

Inte en människa i sikte så här veckan efter midsommar, förutom två morgonbadare och en ensam joggare långt borta, som snart ser ut att smälta samman med sanden. Tyvärr verkar algblomningen vara på gång, för här och var ligger stora sjok av illaluktande gegga, som definitivt inte lockar till bad.

Den tre mil långa dagsetappen till Drakamöllans gårdshotell är lättgången, med mestadels släta sandstränder och gräsbevuxna sandhedar.

Söder om Yngsjö havsbad ligger Friseboda strövområde och naturreservat. På sandgräshedarna växer backtimjan, ängsviol, gulmåra och blåklocka.

Dynlandskapet av sand, som ständigt driver och rör sig, bjuder på gles tallskog längre in från kusten. Jag njuter av matsäckslunchen vid en av de gamla ålabodarna. De ligger utspridda likt ett jämnt pärlband, som tidlösa monument över en åldrig tradition och syssla. Nu är både ålen, yrkesfiskarna och de klassiska ålagillena utrotningshotade, vilket märks på flera av de väderbitna fiskebodarna.

Vid norra entrén till Ravlunda skjutfält är det fritt fram att fortsätta mot Haväng. När militären har övning blir man som vandrare tvungen att göra en tre kilometer lång avstickare inåt land. Härifrån kan man också ta en genväg till Drakamöllan, som kortar dagsetappen med dryga halvmilen.

I Haväng mynnar Verkeån ut i havet. Och det är först här som sommarturisterna tagit stranden i besittning.

Många söker sig hit för Österlens mest populära vandrarhem – Skepparpsgården. En korsvirkesdröm där familjerna stortrivs. Det är nära till havet och rejäla lekytor på gårdstunet. Lite för mycket för mig dock, med alla barnvagnar, plastleksaker och stojande barn.

Efter en sen eftermiddagsfika på vandrarhemmets mysiga kafé, med hembakta kanelbullar, matiga mackor och nybryggt kaffe, följer jag Skåneleden upp mot Drakamöllans naturreservat, som är ett populärt strövområde med flera vandringsleder. Det liknar Brösarps backar, fast här är allt mycket större och mäktigare, med vidsträckta sandhedar och täta bestånd av ljung.

Drakamöllans gårdshotell är en gammal Skånegård med halmtak omgiven av lummig bokskog och frodig ängsmark där en flock islandshästar betar. Här driver Ingalill Thorsell värdshus med omskriven restaurang. Under sommarperioden arrangerar hon dessutom opera i gröngräset och guidade vandringar.

På den idylliska innegården lockar en renässansträdgård med kryddväxter innanför välklippta buxbomskanter, där man kan slå sig ner på en bänk och bara njuta av stillheten och dofterna.

–En av Drakamöllans största skatter är tystnaden, menar Ingalill Thorsell. Och så maten förstås, lägger hon till i samma andetag under middagen i den lilla matsalen.

Denna kväll bjuder köket bland annat på kryddig gazpacho med varmrökt lax, halstrad torskrygg på spetskål och färska bär med jordgubbssorbet. Rätterna är färgstarka och väcker matglädjen.

–Vi har ju förmånen att ligga mitt i Sveriges främsta matrike, där vi verkligen har nära till de lokala råvarorna, hävdar värdinnan, som utvecklat matfilosofin i kokboken Drakamöllans kök.

Nästa morgon fortsätter strövtåget i den skånska matens tecken. För i området kring Drakamöllan och Maglehem håller matentusiasten Monica Frangeur guidade kulinariska vandringar. En kombination av natur och matkultur med en mångfald av läckra smakprover från Skånes småskaliga matproducenter.

Vi är en grupp på tio personer som lockats att vandra denna halvdag och som redan vid bilparkeringen längs den lilla grusvägen mot Lillehem får smaka på nykokt flädersaft, skånskt knäckebröd, tomatmarmelad och prästost från Allerum.

Monica Frangeur berättar medan vi vandrar. Om det öppna odlingslandskapet, Linnés skånska resa och om de lantbrukare i trakten som gör sitt bästa för att hålla landskapet levande.

Luften är fylld med dofter av vildtimjan, som blommar för fullt i ängsbackarna. Längs stengärdesgårdarna, som skiljer bokskogen från ängarna, växer björnbärssnåren höga.

Lunchen intas under ett jättelikt gammalt bokträd vid Stockabäcken, där vår guide dukar upp en buffé med allehanda godsaker; varmrökt ungtupp, österlenlammkorv, Lillehemsskinka, potatissallad med purjolök, kallpressad rapsolja och äppelcidervinäger, strutsleverpastej, getost från Vilhelmsdals gårdsmejeri, rågbröd från Mellbybagaren och mycket mer.

I bäckens svala vatten har den medhavda drycken fått ligga på kylning – svagdricka från Tomelilla, färsköl från gamla bryggeriet i Ystad och mineralvatten från en källa i Yngsjö.

Medan vi äter berättar Monica Frangeur om råvarornas ursprung. Vi får också en lektion i de skånska och österlenska mattraditionerna.

– Är det någon som törs pröva på en äkta drickablandning, hojtar hon till oss och häller upp ett glas med hälften svagdricka och hälften mjölk.

Ingalill Nederstedt från Åhus, som fått vandringen i present av sonen, anmäler sig som frivillig.

– Det här drack jag som barn, berättar hon.

Efter ett smakprov konstaterar jag snabbt att dryckerna nog passar allra bäst var och en för sig.

Nästa rastplats är Julebodaån, där laxen fortfarande letar sig upp för att leka. Här får vi passande nog prova olika rätter med fisk, och en halvtimmes promenad bort står dessertbordet dukat. Det blir te och kaffe och rulltårta som Monica själv bakat, med hallon från den egna trädgården.

Nu gäller det att smälta intrycken på ett varsamt sätt. Det blir en kort tupplur i gröngräset innan jag vandrar vidare mot Vitemölla fiskeläge och Kivik, där vandrarhemmet står nere vid hamnen.