Det dunkar, skakar och tuffar fram på den ojämna rälsen. Utsikten är inte den mest upphetsande men vetskapen om att vi ska åka flera hundra mil genom Sibirien i max 60 kilometer i timmen är kittlande. Kommer vi bli uttråkade? Hur sover vi?

Efter ett knappt dygn vet vi. Det är varken skitigt, ruffigt eller särskilt jobbigt. Vi delar inte kupé med främlingar, vi får flerrätters måltider serverade vid bestämda tider och toaletter och duschar är rymliga och fräscha. Men så låtsas vi inte heller att vi är på den riktigt transibiriska järnvägen.

Jo, rälsen är densamma men detta är ett privatchartrat tåg som endast har sträckan gemensamt med den mytomspunna tåglinjen. Våra tankar går istället till Orientexpressen, så till den grad att en mordkomplott skojas fram under en middag.

Väggarna i vår vagn är röda, gardinerna i sammet och ryggstöden likaså, emblemen är broderade i guld. Och precis som i Agatha Christies Mordet på Orientexpressen möts främlingar på tåg. Den största gruppen är tyskar, men här finns också två fransmän, ett kanadensiskt par och ett gäng holländare.

Interaktionen mellan grupperna är inte så stor, vi snackar mest med dem vi delar buss och guide med på utflykterna. Men kupégrannarna småpratar vi lite med. Den oskrivna och enkla regeln är att om dörren till kupén är uppställd är det fritt fram att socialisera.

- Jag åkte faktiskt Orientexpressen på 80-talet. Där mötte jag den stora Deneuve, alltså Catherine Deneuve. Att åka transsibiriska har varit en dröm, berättar Jean Claud Carasco, från Paris, som tagit med sin vän Jérôme Guerin på denna resa från öst till väst.

De sitter och läser på varsin brits med bord mellan och verkar inte lida av att det går relativt långsamt framåt. Med sina erfarenheter från Orientexpressen hade Jean Claud Carasco trott att det skulle vara mer tjusigt och att man skulle klä om till middagen.

- Men alla går klädda i sina vanliga kläder, mest jeans, säger han med viss besvikelse i rösten.

Alexander, den store mustachprydda servitören med vit broderad skjorta och basker smyckad med en röd nejlika, balanserar tågets ryckiga rörelser imponerande väl när han serverar dagens lunch.

Han, till skillnad från servitrisen Krystina, är någorlunda generös med leenden. Annars får man stå ut med blängande blickar när man beställer något, gärna kombinerade med en djup suck.

De flesta av oss har lärt oss säga spasiba, tack, när maten ställs på bordet. Det serveras rivet kål med vinäger garnerad med lingon. Nästan varje måltid inleds med en sallad, följt av soppa, sedan kött eller fisk och avslutningsvis dessert. För det mesta är den bra, men efter en knapp vecka är bristen på kryddor påtaglig. Och visst blir vi aningen trötta på kål i alla dess former.

- Många verkar vänta sig att de ska få mat som smakar precis som den de lagar hemma, men det är ju inte realistiskt när man är ute och reser, konstaterar Barry Thom från Kanada som gör denna resa med sin fru Florence Thom.

Men det snålas i alla fall inte med maten och risken att gå upp ett par kilon är överhängande. För flera i vårt sällskap blir det för mycket. Många magar i sällskapet går igenom en tuff period men antagligen är det inte maten ombord utan sådant som smakats på under någon av utflykterna som låter tala om sig.

Efter en dryg vecka finns inte många hemligheter kvar. Detaljer om hälsotillstånd diskuteras som om det vore väder.

Det tar inte lång tid att vänja sig vid tågets lunk. Vi följer ett schema som delas ut till oss varje dag. När klockan är elva skyndar vi oss svajande genom tre vagnar för att komma till restaurangvagnen och den dagliga föreläsningen om Ryssland som vår guide Katja håller i. Som skolbarn sitter vi i de fasta bänkarna och försöker hålla koncentrationen uppe. Det är väldigt lätt att fastna med blicken utanför tågfönstret och låta tankarna rusa iväg.

Med måltider, föreläsningar, vodkaprovningar och sightseeingturer blir det inte mycket tid att bara vara i kupén. Mot bättre vetande har vi tagit med ett gäng böcker trots att vi läste i informationspapprena inför resan att vi inte skulle hinna läsa så mycket.

- Programmet är verkligen späckat och otroligt organiserat och så har vi mött så fantastiska människor. Man blir väldigt tajt med sin grupp, vi är som en liten familj, säger kanadensiskan Florence Thom.

Efter middagarna är vi flera som hänger kvar i restaurangvagnen till dess att vi får en sträng blick av Krystina som säger att vi är i vägen. Snacket ackompanjerat av en vodka eller två fortsätter i en kupé där vi tränger ihop oss.

När vi mitt i natten stannar vid en station går vi ut för att ta luft och några hinner köpa öl i den nattöppna kiosken. Men det gäller att inte gå för långt bort och att ha koll på tågvärdarna som i sin tur håller ett vakande öga på oss. Vi vill inte bli kvar här - mitt i ingenstans.

I varje vagn jobbar två tågvärdar och att vara trevlig mot dem gör resan än mer angenäm. Vår tågvärdinna Victoria serverar oss kaffe, öl eller vad helst vi vill. Det är också hon eller hennes man Sergej som delar på jobbet att göra ordning våra sängar efter middagen och frukost. Deras historia får vi inte veta så mycket om, de är vänliga men håller sig lite för sig själva.

Tågvärdarna och guiderna är ungefär den enda kontakt vi får med ryssarna. Det beror inte bara på språkförbistringar utan också på det hektiska schemat under utflykterna. När tåget stannar på något av de längre stoppen följer vi som präglade ankungar den ljusblå flaggan till den väntande bussen och den lokala guiden som berättar om sin hemstad.

Efter några timmar på buss, besök i ett par katedraler, en marknad och 20 minuter fri tid på en shoppinggata blir vi körda tillbaka till tåget.

En vecka ombord på ett tåg går fortare än förväntat och vi stiger av tåget i Moskva med viss sorgsenhet men fulla av intryck. Denna fantastiska resa gör man kanske bara en gång i livet och antagligen kommer vi inte att möta våra medpassagerare igen.

Men det har sannerligen varit ett äventyr - om än ett stillsamt sådant.