Med cigarill och ett glas vitt vin i handen går en man längs de branta sluttningarna och tittar till sina odlingar. Vi är på väg till fots på den vindlande vägen mellan Lugano och Gandria. Halvvägs ligger Castagnola, Nobelpristagaren Herman Hesses hemby under många år. Häruppe är det lätt att förstå att han från utsikten från sitt Torre Camuzzi försökte sig på en ny karriär som akvarellmålare.

Nedanför solar sig den blå Luganosjön på en yta som påminner om mjukaste sorbet, bredaxlade palmer och taniga olivträd vajar i vinden och geraniumbuketterna är stora som traktordäck. Trots att det är flera månader från högsommar värmer vinden, och det känns utan överdrift mer som ett stycke Amalfi än Alperna.

Schweiz sydligaste region, den italienskspråkiga kantonen Ticino, är verkligen en miniatyrvärld – inte minst för sitt mulliga mikroklimat. Här tycks det mesta i naturen vara sams; träden, floran, bergen och himlen ramar in den sinnebild man vill ska stanna kvar på näthinnan.

Sista smala stigen mot Gandria har blivit en officiell olivlundsled, sentiero di olivo. Till skillnad mot grannarna vid Gardasjön har schweizarna inte haft samma tradition av olivoljeproduktion – även om Caesars män var här för 2 000 år sedan och introducerade olivträd och vinodlingar.

För snart tio år sedan återplanterades 200 träd och nu hoppas man på blivande business kring den lilla gröna guldgruvan med inspiration från odlarna vid närmaste sjön på andra sidan gränsen, Lago di Como, som gjorde samma sak för ett 20-tal år sedan.

Annars har trakten alltid varit mer inriktad på förvaring av folks förmögenheter än på förädling. Lugano, som lanserar sig som swiss mediterranean style, är Schweiz viktigaste finanscentrum efter Zürich och Genève.

Det räcker med en blixtvisit i Ticinos största och mycket soldränkta stad för att inse att kapitalet badar på gator som exklusiva via Nassa och torg som piazza della Riforma.

Vandringsguiden Marco Mastelli pekar på ett högt kastanjeträd och säger att det där verkligen tillhör traktens kultur och historia:

– Vi känner oss varken som schweizare eller italienare. Vi är ticinesare. Lugano har länge uppfattat sig som en självständig stad. Självaste Casanova sägs ju ha åkt hit från Venedig för att publicera en av sina böcker, berättar Marco Mastelli innan vi tar båten tillbaka från Gandria till Lugano.

Vid hamnen driver Anette Saladin-Hedberg och maken Kurt Saladin båtuthyrningsfirma, med tillhörande restaurang och bar. Anette är en av 100-talet svenskar i Ticino. Uppväxt i Sundsvall och senare mellanstadielärare i Östergötland, har hon bott i Lugano i 22 år.

– Det här är ett bra land att komma till. Men som gammal rödstrumpa har jag väl fått ge avkall på en del kring kvinnans ställning i samhället, säger Anette SaladinHedberg.

Paret Saladin jobbar hårt under sommarhalvåret. Det är då tyskschweizarna åker ner till Ticino för att slappna av.

– För dem är det som för oss svenskar att åka till Smögen eller Gotland. De har varit här på semester sedan de var barn, plockat kastanjer och druckit Merlotviner. Så fort man åker igenom Gotthardtunneln slår klimatet om. Ticino är fortfarande hemma, fast borta, förklarar Anette Saladin-Hedberg.

Ett måste för förstagångsturisten tycker hon är att åka ut på Luganosjön och njuta av naturen, med bergen som stupar rakt ner. Sedan tar man sig till en grotto, och sätter sig vid ett rustikt stenbord och äter lokal husmanskost.

På Ticinos första wine bar, Trani, är allt som vanligt. I snart 20 år har ägaren Aldo Vanini spatserat runt borden och småpratat med gästerna och fyllt på av traktens Merlot.

Ticinotrakten är duktiga på rött vin och Merlot är druvornas konung. De bästa vinerna menar han kommer från ett kooperativ i trakten av Mendrisio, lite närmare italienska gränsen. Allra bäst är Sassi Grossi, hävdar Aldo Vanini och passar på att putsa lite på krogens superkromade kaffemaskin.

Trots enstaka extravaganser är han mån om att Trani ska vara en enkel osteria, med rustika smaker från trakten och Alperna.

– Vi serverar bastant norditaliensk mat, som jag tycker är ungefär detsamma som köket här i Ticino.

Gastronomi kan vara en lukrativ bransch. På via Pessina regerar sedan över 70 år familjen Gabbani där de driver sex små delikatesstempel. Sonen Lido tog över på 1950-talet och fortfarande går denne mycket excentriske herre runt i tweedkavaj, skotskrutiga byxor, snusnäsduk och sådär alldeles lagom småsmutsigt förkläde på gågatan och pratar med alla.

Varje tisdag lockar Gabbani med 20 procent rabatt på utbudet av lufttorkade skinkor, ostar som piora från Sankt Gotthard och allsköns hemligheter på kastanjer och honung gömda i lyxiga burkar.

Längre bort på via Pessina samlas de som vill synas på Grand Café Al Porto. Det har man gjort i över två sekel. Så är kaféet det enda i Schweiz som fått vara med i den klassiska italienska krog- och kaféguiden Locali storici DItalia.

Ticinos huvudstad är allt annat än insmickrande sommardrömsk. Bergiga Bellinzona är vacker, men kargare och betydligt mindre glamourös än det Ticino som syns i Lugano eller i Locarno och Ascona vid Lago Maggiore.

Här arbetar man hårt i gåvänliga mjuka skor och vindjacka. Bäst betraktas Bellinzona innanför murarna, där känslan definitivt är mer medeltid än medelhav. Piazza Nosetto är kantad av fantastiska fasader med inmurade byster på Petrarca, Dante och Galileo. I skyn dominerar fästningen Castelgrande.

Strunta i hissen för att nå upp till detta världsarv och ta stigen mellan bergen bland terrasserade vinodlingar och fikonträd. Bonusen betalar sig bra: de dansande änglarna därunder på 1500-talskyrkan San Pietro e Stefano.

Resan tillbaka till Zürich är också en barndomens dröm – om den där tågbanan man aldrig fick. Det är färgglada dockhus i trä, slott och kyrkor på kulliga höjder och snöklädda spetsar i fjärran. Det är två tysta timmar som går alldeles för snabbt.