Om man vill generalisera kan man säga att Abisko är himmelriket för frilufsaren, Björkliden för barnfamiljerna, Riksgränsen för extremskidåkaren, och Narvik för... ja, för allihop.

Men egentligen behöver man inte bestämma sig för vilken skidtyp man är och på vilken ort man bäst kommer till sin rätt.

Poängen är att dessa nordliga skidanläggningar är ett enda pärlband av suverän skidåkning, och att det är väldigt smidigt att åka tåg emellan dem. Vissa orter ligger så nära varandra att man knappt hinner få in skidorna i vagnen förrän det är dags att kliva av.

"Karven", tåget som trafikerar den vackra tågsträckan Malmbanan, stannar dagligen på varje station. Den som är ute efter varierad skidåkning gör rätt i att försöka se flera system under samma resa.

Trots den geografiska närheten är alltså skidåkningen av helt olika karaktär - precis som väderförutsättningarna. Abisko är en av Sveriges snöfattigaste platser - och därmed som gjord för att skåda norrsken - medan Riksgränsen är en av de snörikaste - och på goda grunder omtalad för sin spektakulära offpist-åkning.

Min skidvecka startar i Abisko. På väg till skidbacken hörs flera skott. Under en halvtimme sprängs fyra laviner. Trots att det inte har snöat särskilt mycket är lavinfaran stor. Jag planerar dock att hålla mig inom det markerade området där risken för laviner är minimal.

Abiskos enda lift - en pålitlig retrovariant från sextiotalet som tar tjugo minuter på sig att komma till toppen - bjuder på majestätisk utsikt över både Lapporten och Torne träsk. Här är så lite folk att liftvakten där nere ropar i walkie-talkien till kollegan på toppen: "Nu kommer det en."

Som skidåkare är bristen på andra åkare en stor fördel. Hej då liftköer i Åre och Sälen - här är det bara att köra.

Uppe på toppen blåser det kraftigt. Här finns varken pistmaskin eller snökanon - naturen bestämmer förutsättningarna. För den som är van att ta sig ned för välkrattad manchester kan det kännas lite ovant att åka offpist. Men det är kul, och en vanesak, och jag lär mig snart att parera buskar, stenar och snövallar.

På kvällen är jag trött i benen och ratar självhushållet för STF-restaurangens trerättersmiddag: jordärtskockssoppa, älgkött och hjortronparfait. Jag delar långbord med halva jordklotet: thailändare, kineser, brasilianare, tyskar, fransmän, italienare, och japaner - samtliga hitlockade av det magiska norrskenet.

Dagen därpå slänger jag upp skidorna på tåget och åker till Björkliden, som marknadsförs som regionens familjeort. Här finns gröna nedfarter och skidskola, men också långa, böljande pister och Sveriges tredje högsta fallhöjd (538 meter).

Inget är tillrättalagt. Det här är inte en ort som har exploaterats för skidåkning, utan ett skidsystem där liftarna har fått anpassa sig efter fjället.

På kvällen äter jag röding med kantarellsås på restaurang Lapporten. Miljön är soft, men andas ändå tradition. Det förvånar mig inte att här har erbjudits friluftsaktiviteter sedan tjugotalet.

Jag fortsätter min resa mot Riksgränsen - Sveriges skidmecka. Jag varvar turåkning med utförsåkning i de fullständigt magnifika omgivningarna. Det är helt logiskt att Riksgränsen i reklamen kallas "Sveriges mest mytomspunna skidort". De preparerade backarna är väldigt varierande - från enkla gröna, till de svåraste svarta.

Ett tips är att ta en dags paus i utförsåkningen och gå på en så kallad topptur (funkar också för nybörjare, hyr en guide som visar sina smultronställen). Att se orörda platser dit liftarna inte når kan bli ett minne för livet. Och här är verkligen rätta platsen för toppturer: I det storslagna fjällandskapet finns ett 60-tal toppar över 1 200 meter och därmed ett oräkneligt antal vackra turer.

Kanske behöver det understrykas: man måste inte vara proffs för att åka skidor i Riksgränsen.

Visserligen noterar jag många duktiga skidåkare i backarna, och det finns ett genuint intresse för skidåkning: I varje lobby ligger tidningar som Åka skidor, Brant, och Outdoor, och det utbyts skidtips i vilken diskussion jag än hamnar. Men här finns också enklare nedfarter, och för den som tröttnar på skidor är den härliga spa-avdelningen en perfekt eftermiddagsunderhållning.

Missa för allt i världen inte att passera gränsen till grannlandet. Tågsträckan Riksgränsen - Narvik är Malmbanans vackraste. Det går ett sus genom tågkupén när landskapet öppnar sig och vi tittar ut över glaciärer, fjordar och branta stup.

Narvik är liksom Riksgränsen känd för sina möjligheter till fina toppturer. Jag håller mig dock till slalombacken som är en riktig fullträff. Vackra utsikter har det ju inte varit brist på under den här resan, men att titta ut över Narvik och en rykande Ofotsfjord är storslaget. På toppen pausar jag med en våffla - med "brunost", en godare variant av messmör - och konstaterar att en vinterresa till skidorterna i norr handlar lika mycket om naturupplevelser som om skidåkning.

Vart är vi på väg? Testa dig själv!

TEST 1 | På spåret

TEST 2 | På spåret

TEST 3 | På spåret

TEST 4 | På spåret

TEST 5 | På spåret

TEST 6 | På spåret