So delicious, so Mauritius, lyder reklamskyltens budskap på strandcaféets vägg. Vi håller med. Det är vår första dag på Mauritius och vi äter oss lyckliga på tigerräkor i en krämig limesås, snart följda av färskrökta skivor merlin, öns välkända jättefisk, på varm sallad.

Den ena elegant upplagda rätten avlöser den andra i denna långa middagsmeny. Vi räknar till sist till elva stycken asiatiskt inspirerade rätter som gett prov på utsökta smakbrytningar och oväntade kryddkombinationer. Mätta, och lätt förvånade, lutar vi oss tillbaka. De palmprydda vita stränderna och de turkosa vattenspeglarna som omger oss här vid Grand Baie hade vi faktiskt förväntat oss. Men maten, den överraskar redan från början.

Mauritius är en bortskämd ö i många avseenden. Landskapet är dramatiskt, växtligheten ofta frodigt blomstrande och klimatet sällsamt jämnt. Det är aldrig för varmt eller för kallt. Man förstår hur Mark Twain tänkte när han beskrev Mauritius som Guds förlaga till paradiset.

Men ön är lyckligt lottad även när det gäller annat. Det sägs att en mauritier börjar dagen med en kontinental frukost, äter en indisk lunch och avrundar med en kinesisk middag. En schablonbild som bär på en hel del sanning.

På Mauritius är den rika sammanflätningen av traditioner en självklarhet. Vare sig det gäller värderingar, religion eller mat.

–Mauritius mat är givetvis kopplad till historien, säger Ashfer Biju, chefskock på Taj Exotica, när vi ett par dagar senare sitter på Taj Exoticas restaurang med en rofylld utsikt över Indiska oceanen.

Hotellet är en av nykomlingarna i Mauritius flora av lyxresorts med ett av bästa lägena på sydvästra delen av ön. Ashfer fortsätter:

–Förenklat kan man säga att hela ursprunget finns i det koloniala kök-et. De lokala indiska, kinesiska och afrikanska kryddorna har gift sig med den franska gastronomin.

I Mauritius snirkliga historia är fransmännen de mest inflytelserika av öns många erövrare. De importerade ett stort antal afrikanska slavar hit och behöll ett visst självbestämmande även efter att ön förlorats till britterna 1815.

De franska plantageägarna fick dock finna sig i att slaveriet förbjöds och ersattes av en massiv arbetskraftsinvandring från Indien. På 1800-talet anlände också kineserna, lockade av nya handelsmöjligheter.

–Enligt legenden tog fransmännen hit kineserna för att de var trötta på indiernas mat, säger Ashfer, själv av indisk börd, med ett leende.

Resultatet är idag ett unikt multikulturellt kök med egna förutsättningar. Matlagningskonsten har lyfts till ytterligare höjder på öns exklusiva hotell där skickliga kockar med internationell erfarenhet experimenterar med landets mångsidiga arv.

Nivån är numera skyhög även på mindre hotell och maten är i regel lika särpräglad som finessrik. Man åker inte till Mauritius för att äta béarnaisesås, som stjärnkocken Jacques Ledu på hotellet Prince Maurice en gång sade.

Ashfer Biju rycker på axlarna och tillägger:

–Sedan betyder ju råvarorna nästan allt. Köttet kommer oftast från Australien, medan fisk och skaldjur fångas dagsfärskt här. I öns natur- reservat finns fortfarande hjortar som holländarna tog hit och de får jagas under säsong.

Som avslutning till en perfekt komponerad lunch bjuder Ashfer oss på en av sina uppfinningar, Indisk saffransglass med ananasfyllda dumplings. Ett exempel på en maträtt som kanske bara skulle kunna födas här.

Samma soliga eftermiddag färdas vi över Mauritius inre. Nålvassa vulkanberg, flimrande gröna sockerrörsfält, små engelska stenkyrkor och hinduiska tempel glider förbi bilen.

På östkusten ligger Saint Géran, den svenska kungafamiljens gamla favorithotell, med jetset och idel ädel kändisadel som trogna gäster. Här har Alain Ducasse, mångbeströdd med stjärnor i Guide Michelin, skapat Spoon des Iles, en restaurang som har kallats ”södra hemisfärens främsta”. Konceptet Spoon bygger på att gästen sammanställer sin egen måltid utifrån vissa givna förutsättningar. Restaurangens strama interiör, av designgurun Phillippe Starck, kontrasterar mot det lättklädda livet kring utsidans glittrande pool.

Chica resorten Le Touessrok, några kilometer söderut, är ett favoritställe för oljeschejker och ryska miljardärer. Här prövar vi en miljonärssallad, ett talande namn för en rätt som är typisk på lyxhotellens Mauritius. Salladen är gjord på palmhjärta, det mjuka innandömet i vissa palmarter. Det sägs att man måste fälla hela palmen även om man ska göra en enda sallad. Hoppas att det inte stämmer.

Lyxhotell i all ära, men en av de kulinariska höjdpunkterna på Mauritius blir nästa dags utflykt med katamaran till småöarna Ilot Gabriel och Ile Plate. Turen ut till öarna tar två sköna timmar. Med Mauritus taggiga kontur som bakgrund går vi sedan på snorkeltur i ett vatten klarare än nytvättat glas. Sjön suger och den efterföljande lunchen på marinerad svärdfisk, grillad på plats, ristar sig djupt i minnet.

Det vore orättvist mot Mauritius matkultur att bara beskriva vad som äts i turismens avgränsade värld. En del av den godaste maten på ön äter man på gatan eller på landet. De slitna kvarteren i huvudstaden Port Louis är en spännande miljö, där de indiska, afrikanska, pakistanska, kinesiska, franska och brittiska inslagen samsas på en osannolikt komprimerad yta.

Här kan man gå runt vid marknader och gatustånd och provsmaka den verkligt lokala spisen; roti och dhal puri är två slags pannkakor fylld med kryddiga röror, fu yung en kinesisk omelett och croquettes crevettes är friterade räkor. Maten kan sköljas ner med yoghurtdrycken lassi eller en tamarindjuice kallad alouda. Många rätter har transformerats till mauritiska och fått snarlika namn. Till exempel har den välkända indiska rätten vindaloo blivit vindaye här.

Näst sista dagen på Mauritius stannar vi till i en liten by långt ute bland sockerrörsfälten. På ett rangligt brädlappslagat café beställer vi en hemlagad banankaka, ångande färsk och kaneldoftande, serverad med kinesiskt te i en kantstött kopp. En smakupplevelse som med råge överträffar en och annan miljonärssallad.