- Jag skulle nog inte släppa ut honom ur kenneln förrän om tio år, säger Jeff Dewar och smuttar på sitt prisbelönta och mycket lagringsvärda Black Dog Shiraz. Vinet har mognat på norrsidan, vilket givetvis är solsidan här på andra sidan jordklotet där man skördar både vin och äpplen i mars och påskliljorna blommar i september.

Jeffs vingård Willow Bridge ligger makalöst vackert på vindlande gröna kullar i Ferguson Valley, halvvägs mellan Perth och Margaret River i sydvästra Australien. Om det inte vore för djurlivet skulle det kunna vara Sydengland. För bland raderna av vinrankor hoppar horder av kängurur framåt skymningen och i eukalyptusträden hörs märkliga, högljudda skratt från kookaburror. Både ”skippy” och emuer har vindruvor som favoritföda så här måste vinbönderna skydda sina dyrgripar med täta svarta nät.

Att vara vinbonde i Australien är att leva en dröm, förstår vi av Jeff. Men det är ett extremt hårt jordbruk och inte nödvändigtvis något man blir rik på.

- Vinodling är ett bra sätt att göra en liten förmögenhet. Av en stor, säger han och skrattar förnöjt åt sitt skämt.

Bakom huset går en gammal aboriginstig som var urinvånarnas vandringsled ner till sydkusten. Det är dit vi är på väg. Men det tar tid, för vi måste ju stanna till vid var och varannan vingård på vägen. Det blir vin till frukost, till förmiddagskaffet och även till lunchen som stundtals består av både kängurustek och krokodilkorv. Men den som kör får förstås bruka spottkoppen vid provningarna. Och för säkerhets skull är det få vingårdar som har öppet för middag. Det är nämligen inte tillrådligt att köra bil på vischan efter mörkrets inbrott då kängururna är som mest i farten. Vi får associationer till renhjordar i Lappland, en lika stor trafikfara i mörkret.

Vi har varit on the road i några dagar nu, och börjar äntligen känna oss som människor. Det känns i kroppen att Australien ligger drygt trettio timmar bort. Innan vi kastar oss ut bland vingårdarna softar vi därför ett par dagar i surfingparadiset Scarborough utanför Perth, huvudstad i landets största delstat West Australia. Alla här, utan undantag, är munderade i nationaldräkten ”swimmers and thongs”, det vill säga badkläder och flip-flops. Poolen på Sunmoon Resort, ett enkelt men småputtrigt hotell bakom strandpromenaden, är chockartat kall. Ett icke ovanligt fenomen här, där bättre hotell lockar med nedkylda pooler i sommarhettan.

Men inte har vi åkt ända hit för att bada. Hyrbilen, en vit Holden av inhemsk tillverkning, väntar. Den visar sig också vara utrustad med ”roobars” på kofångaren, till skydd vid eventuella kängurukrockar. Vi kör, på vänster sida förstås, mot några av västra Australiens bortemot 400 vingårdar.

Första stopp är Lamont’s vinery, en pytteliten vingård som är lika känd för läckra luncher som för viner. Det börjar bra. Prosciuttorullade färska fikon med basilika och en ädelostdressing. Lagom starka, grillade chorizos serverade med feta och lime. Sedan den stora överraskningen och traktens specialitet: grillade yabbies, sötvattenskräftor. Som våra fast utan dillsmaken. Till det en flaska White Monster, en superb chardonnay gjord på druvor från Margaret River. Det är dit vi är på väg. En resa på drygt 30 mil, till det sydvästra hörnet av Australien, känt för sina eleganta viner och ”boutique-vingårdar”.

Viner som är dyra här kostar ungefär lika mycket som de gör i Sverige. Men alla aussies verkar inte vara finsmakare. I Drive Through Bottle Shops skyltas med rödtjut och odefinierbart vitt i femlitersboxar. ”Undrinkable”, ryser en vinskribent på lokaltidningen som vi träffar i en cellar door, som avsmakningsrummet på en vingård kallas. Men, tillägger hon, vad kan man vänta sig av ett folk som först byggde puben, sedan kyrkan och därefter gick tillbaka till puben igen och stannade där.

Efter en oförglömlig övernattning i en miljonärsvilla i Ferguson Valley, faktiskt inte alls oöverkomligt om man är några som delar på räkningen, hittar vi fram till Vanya Cullens vingård. Här planterades de allra första vinrankorna i Margaret River 1966, berättar denna vinmakare och eldsjäl. Hon brinner för ekologisk odling och är extra stolt över att basa för Australiens första koldioxidneutrala vingård. Vanyas far var distriktsläkare innan han slog sig på vinodling. Det är inget unikt, hela Margaret River brukar kallas doktorernas vindistrikt.

De bästa vingårdarna här, Cullens en av dem, har ingen massproduktion utan lägger allt krut på små årgångar av högsta kvalitet. Här provar vi en oekad chardonnay som definitivt sätter vinsnobbarnas devis ”ABC” (Anything But Chardonnay) på skam. Därefter är vi benägna att instämma med doktor Cullens gamla skylt på väggen: ”Gud kunde ha skapat en ädlare frukt än druvan, men han gjorde det inte.”

Det är förvånansvärt korta avstånd mellan vingårdarna i västra Australien. Man hinner inte tröttna på bilkörningen innan det är dags för nästa provsmakning. Däremellan kan man lägga in korta besök hos lokala tillverkare av sådant som ost, choklad, olivolja och nougatgodis. Himlen är stadigt knallblå. Detta är också den solsäkraste trakten i hela Australien. Men även när kvicksilvret närmar sig 40-gradersstrecket är temperaturen ganska uthärdlig, eftersom det fläktar från Indiska oceanen som aldrig är långt borta.

En eftermiddag når vi sanddynerna utanför den lilla charmiga kuststaden Gracetown och bromsar in framför Seabar Café. Från terrassen har man utsikt över fem meter höga surfvågor samt, i bästa fall, delfiner och valar. BYO, det vill säga Bring Your Own (underförstått vin), står det på en skylt men det visar sig vara helt onödigt. Ett glas bubbligt Vasse Felix i eftermiddagssolen blir inledningen till en överdådig avsmakningsmåltid där både vin och mat skulle få toppbetyg i ett krogtest: Ceviche på lax och pilgrimsmusslor. Litet mustigt shot med scampi. Vattenmelon och bladselleri. Minibouillabaisse på lokala, akvarieaktiga fiskar. Tryffelrisotto. Ovanpå det en tempura på läcker softshell crab, som äts hel med skal och allt. Och detta är bara början. Till slut är vi så imponerade av kockens kreativitet att vi kräver att få hälsa på honom. Det visar sig vara en huvudrakad engelsman som har jobbat med storheter som både Raymond Blanc och Marco Pierre White innan han flyttade hit till Margaret River.

Den matupplevelsen känns oöverträffbar. Ända tills vi checkar in i nästa privatvilla och lyxar till det med en inhyrd kock till middagen. Danny Angove har tidigare jobbat på restaurang Vat 107 i Margaret River, världsberömd i hela Australien, och frilansar nu som hyrkock. Medan han förbereder middagen i villans välutrustade kök skär han upp några ostron från Albany och bjuder på en bruschetta med krämig getost, basilika och en skvätt honung. Vi känner oss som gäster i ett tv-matlagningsprogram.

Mätta och belåtna rundar vi av med en sista frukost i Margaret River på ännu ett strandkafé, i närheten av Gnarabup, med en Detox juice - pressad av morötter, apelsin, rödbetor, ingefära och selleri. Bilen droppar vi för att i stället ta tåget tillbaka till Perth. En färd som till vår förvåning inte tar en vecka som det gjorde med vår Holden, utan bara drygt tre timmar.