I Honfleur kantas hamnen av krogar.
Att få flyga klockan 11.55 från Skavsta är lyx. Man kommer inte utsliten fram till någon morgondestination som Rom eller Girona, däremot med dygns- rytmen i behåll till den nordfranska staden Beauvais. Klockan tre är vi redan på väg västerut över vintergröna slätter mot Rouen. Till Normandies storslagna korsvirkesstad är det åtta landsvägsmil, en lagom förstadagsetapp.
Att det särpräglade Normandie överhuvudtaget blev till berodde på vikingarna. Det var just på landskapsgränsen, i en by fem mil sydväst om Beauvais, som vikingajarlen Gånge Rolf fick makten över det som kom att kallas nordmännens land. Den 11 juli 911 var fransmännens kung så desperat över att vikingarna kunde ro upp längs Seine och plundra Paris, att han mot löfte om att räderna skulle upphöra, släppte allt land från ån Epte ända till havet.
Väl i Rouen är man i en av Frankrikes mysigaste pepparkaksstäder med över 800 korsvirkeshus. Passa före stängningsdags på att först slinka in i den gotiska katedralen Notre Dame som är nästan lika pampig som sin namne i Paris.
–På denna plats lät Rolf – på franska Rollon – döpa sig, gifta sig och begravas, berättar guiden Guillaume Gohon som på höger sida i koret visar oss en skinande blank stenkista som lär innehålla vikingens lårben. Strax intill blänker även Rickard Lejonhjärtas sarkofag – Rickard Lejonhjärta som älskade Rouen så mycket att han lämnade sitt hjärta här.
Dags för aperitif? Då räcker det att följa Rue de l‘Horloge förbi Rouens medeltida urverk framåt platsen där Jeanne d‘Arc, Frankrikes hjältinna, brändes på bål 1431. På en tvärgata ligger krogen Le Bois Chenu där Mme Eugénie Barrel föreslår ”pommeau”.
– Ni är ju i äppellandet Normandie, så pröva äppelmust spetsad med calvados. Typiskt äter man sedan ank- eller skaldjursrätter här i Normandie.
Och så bör man smaka minst fyra sorters ost. Camembert är ju känd, men det finns också den hjärtformade Neufchâtel, fyrkantiga Pont L‘Evêque samt orangefärgade och runda Livarot. Missa förresten inte Mme Barrels läckra mandeläppelpaj.
Vanliga fransmän ser Normandie som ett land flödande av grädde och smör, lika milt och mjukt som England. I sinnebilden ingår alltid svartvitfläckiga kor, sådana vi i mängd får se följande dagar. Lämna dock inte ”huvudstaden” utan att i dagsljus också se pestkyrkogården Aître St Maclou – full av små djävlar.
Väster om Rouen gör Seine sådana krumbukter att alla stora vägar tar adjö och floddalen blir rena bondvischan med kalkstensstup, bokskogar, fruktodlingar och träsk. Längs stränderna får bilturisten då och då pråmar eller färjor som udda sällskap, men allt är förbluffande stillsamt.
I Seinedalen är ”Frankrikes vackraste ruiner” en huvudattraktion. Jumièges var klostret som vikingarna hade plundrat men som började spira när Rolf stoppat räderna, dock för att århundraden senare förvandlas till stenbrott under revolutionen. Idag står väggar och valv stämningsfullt kvar, ungefär som i Sigtuna eller Visby, fast större.
Kanske dags för crêpes, pannkaksgalettes och cider? En kort bit till och lunchstoppet kan bli marknadsstaden Caudebec, vikingarnas Kallebäck. Sedan är det dags att korsa Seine.
På flodens sydsida börjar ”route des chaumières”, halmtaksleden genom urnormandiska idyller som Vieux-Port och Aizier. Bortom S:te Opportune La Mare når man till och med ut bland de låglänta ko- och hästhagar som normanderna ser som sitt eget Camargue.
Dagens mål är fiskestaden Honfleur som badar i kvällsljus. Hamnbassängen är fylld av båtar, i saltmagasinen pågår kulturfestival och ur den märkliga gamla träkyrkan brusar orgelmusik ut mot ett litet torg. Honfleur är verkligen romantik – åter ett myller av pepparkakshus och gränder, ändå en småstad jämfört med Rouen. Passa på att bo herrgårdslikt uppe på kullarna och ät ”plateau de fruits de mer”, skaldjurstallrik, på kajerna.
Nästa dag väntar realismen, den som just i Normandie får doseras. Man kan från Honfleur styra söderut mot väldiga krigskyrkogårdar, men sedan 1995 också ta norrut över den smäckra rekordbron Pont de Normandie som spänner två kilometer över den vida Seinemynningen. Nästan bums leder bron till grannstaden Le Havre, via Leningrad- och Churchillboulevarderna.
Vid befrielsen 1944 hade denna hamnstad bombats 132 gånger och var i praktiken utplånad. I det läget fick en person, stjärnarkitekten Auguste Perret, rita en helt ny stad där allt skulle modulproduceras i betong och byggas med standardmåttet 6,24 meter eller multiplar av det.
–Även gatorna är 6,24 meter breda. Det var ett pionjärprojekt men med klassiska regler och det blev modellstaden även för Stalins återuppbyggnad av Östeuropa, berättar Jean-Paul Herberg, arkitekturguide vid Le Havres lilla turistkontor.
Det extrema Le Havre är sedan 2005 världsarv och för arkitekturintresserade säkert hela resan värd. Gillar man inte modernism och bara är på genomfart, ska man åtminstone gå in i den 109 meter höga kyrkan i råbetong – en sorts andens och frihetens kala fyr, ensam över låga stadskvarter.
Det härliga med Le Havre är fri horisont och vågor som dundrar in. En kulen vinterdag kan man gå på finkrogar med vita dukar och splendida vyer i stadsdelen S:te Adresse, men om solen skiner, välj hellre en snabblunch med hamnutsikt i impressionisternas Musée Malraux och få marginal till vinterns magiska klockslag: 17 går solen ner.
Här på nordsidan av Seine börjar en kalkstensplatå och efter Le Havre höjer sig kusten lika dramatiskt som i brittiska Dover. Tipset är att åka ett par mil till och se solens sista strålar slicka klipporna vid Etretat, ännu en normandisk pepparkaksby och resans sista stopp. Nedanför strandpromenaden ligger fortfarande surfarna och hoppas på dagens bästa våg när solnedgångsvandrare från när och fjärran börjar klättringen uppför branta stigar åt sydväst. Vackrast är det vid stupet Falaise d‘Aval där vintersolen lyser rakt genom ett väldigt hål i klippan och får bränningar och sand under utsiktsplatserna att skimra i regnbågens alla färger.
Etretat, precis som hela denna Parisnära kust, besöks stillsammast på lågsäsong. Här finns 1600 invånare, ett bedagat kasino och några turistiska gator men framför allt kullarnas två stora hotell. Här är det läge att bo lite stiligt och bekvämt, med middag på hotellet. Och till sin calvados kanske kasta en blick också åt nordväst och ännu en gång minnas vikingen Rolf. Visste ni att i rakt nedstigande led var femte generationens hertig av Normandie Vilhelm Erövraren? Normanderna är mäkta stolta över att deras vikingar erövrade även England.
