Klockan är inte mer än tio på förmiddagen, men en lång kö och förföriska dofter ringlar sig redan runt kvarteret. Trots att frukosten knappt hunnit landa i magen beslutar vi att sälla oss till de köande – i min bok är en restaurang med en timmes väntetid alltid värd ett besök.

Savannah förkroppsligar det goda, lättjefulla livet i den amerikanska södern; djupa verandor, murgröna på fasaderna och breda, lummiga gator. De hundraåriga ekarna draperas av lojt hängande grå mossa och sirliga smidesjärn pryder fönster och dörrposter på de stora husen.

Strax före klockan 11 öppnas då äntligen dörren till Mrs Wilkes Dining Room. Susie och Carl Williams från New Jersey var först på plats i kön, vi gör dem sällskap vid ett av de stora borden.

– Min man växte upp i södern och han älskar verkligen hemlagad mat, berättar Susie. Det här är den bästa soul-foodrestaurangen i Savannah!

Hos Mrs Wilkes serveras en traditionell lunch varje vardag, och det har man gjort sedan 1943. Färgglada plastskålar dukas fram i rask takt. Barbecuefläsk, ostgratinerat potatismos, gröna bönor, kokt okra med tomat, fat med majsbröd och stora kannor sött iste. Grits, en lös majsgrynsgröt som serveras med smör, finns alltid med, liksom den friterade kycklingen som gjort Mrs Wilkes vida berömd.

– Grits och collard greens är nog det mest traditionella på vår meny, berättar Marcia Thompson, dotterdotter till den ursprungliga Mrs Wilkes. Collard greens påminner lite om mangold. Vi kokar de stora trådiga bladen i baconfett och serverar med salt och socker.

När den sista smulan körsbärspaj ätits upp får gästerna ta med sin tallrik och lämna den i köket där fjorton enorma järngrytor puttrar inför nästa sittning.

Räktrålarna ger sig ut till havs varje eftermiddag och kommer tillbaka med sin fångst av vilda georgiaräkor först i gryningen. Flera av trålarna har sin hemmahamn på Tybee Island, just där öns fasta mark övergår i vassbevuxna träsk. På öns östra delar finns långsträckta sandstränder som lockar stadsbor om helgerna. Framåt kvällen drar sig solbadarna upp från stranden till någon av öns många restauranger för att äta skaldjur, gumbo och jambalaya.

På the Crab Shack sprider glödlampor i gamla krabbtinor sitt varmgula sken över verandorna som sträcker sig ut över träskvattnet. En Low Country Boil bärs in; räkor, musslor, kräftor och långa ben från snökrabba kokas tillsammans med fläskkorv och klyftor av färskpotatis och serveras avrunna på stora folieklädda fat. Vi doppar i smält smör och dricker iskalla margueritas i plastmuggar. Det är trångt mellan borden som bekvämt nog har ett hål i mitten där man skjutsar ner skal och skräp medan man äter.

Captain Jack Flanagan har drivit the Crab Shack sedan 1970-talet, nu säger han skämtsamt att restaurangen driver honom. Kaptenen har bannlyst all fritering.

– Våra vilda räkor och krabbor här i Georgia är fantastiska, men skaldjur har en subtil smak. Om de friteras smakar de bara fett och panering.

Att Savannah på senare år blivit ett centrum för kultur, design och arkitektur beror i hög grad på Savannah College of Art and Design, i folkmun SCAD. Skolan har renoverat mängder av gamla hus till ursprungligt skick och äger flera konstmuseer. De många studenterna präglar också utelivet med mängder av barer, pubar och levande underhållning varje kväll.

I en gammal whiskeyfabrik på Liberty Street huserar numera puben The Distillery. Här kan man utan problem tillbringa en kväll med att smaka sig igenom det omfattande ölsortimentet. Till en amerikansk brun ale från det lokala bryggeriet Coastal Empire rekommenderar krögaren Michael Volen husets krämiga krabbsoppa. Michael flyttade från Baltimore till Savannah för några år sedan. Han stormtrivs med den livsbejakande stämningen i södern.

– I storstäder frågar man vad folk arbetar med. Här frågar man: Vad vill du ha att dricka?

När vi frågar vilken som är Savannahs bästa skaldjursrestaurang svarar sju av sju samma sak: Desposito’s. Väganvisningarna är däremot inte lika samstämmiga, men till slut hittar vi en taxichaufför som är beredd att köra oss dit. Efter en kvarts färd på motorvägen svänger taxin in på en oskyltad grusväg och stannar vid en liten marina. Från ett lutande hus av plywood hörs bluesmusik. De få borden inne i restaurangen är täckta med tidningspapper och över baren står det: Vänner låter inte vänner äta importerade räkor.

Desposito’s öppnade redan 1935, idag drivs den av David Boone. Han skakar trött på huvudet när jag frågar varför Desposito’s är så populärt.

– Folk är inte kloka. De kommer ända från New York för att äta här. Jag förstår ingenting...

När vi får in maten blir det dock uppenbart. Fat med kryddiga georgiaräkor så spänstiga att de brister när man sätter tänderna i dem och ångade bumlingar till ostron med mjällt innehåll. Maten är utsökt i sin enkelhet och den anspråkslösa inredningen och fingerätandet skapar en familjär stämning.

Kvinnan vid bordet bredvid visar oss hur man öppnar ostronen med den rätta knycken. Som borgmästare i närbelägna Thunderbolt kommer hon gärna till Desposito’s för att slappna av med ett par Coors och goda skaldjur. När vi går bjuder hon in oss att hälsa på i stadshuset.

De senaste åren har intresset för ekologisk, närproducerad och hälsosam mat ökat något i södern, men köket handlar främst om hantverk och traditioner. Sättet som mormor lagade maten på hyllas fortfarande som det optimala och mycket lite av recept och råvaror har förändrats sedan förrförra seklet. Det handlar också fortfarande mycket om hur man äter. De många rätterna inbjuder till långa sittningar och stora sällskap som äter tillsammans, oavsett om man känner varandra när måltiden börjar eller inte. Man gör det i alla fall garanterat när man har ätit klart.