Quinta de Santa Júlia
Eduardo da Costa Seixas släktvapen föreställer duvor i flykt. Det skulle nästan kunna vara ritat av Picasso. I övrigt finns inte särskilt mycket modernt över vare sig mannen eller hans gård på Douroflodens högra strand, snett mittemot staden Régua.

Han framställer ett mycket karakteristiskt Dourovin, med en svärta och en extraktrikedom som för tanken till vintage port. Quinta de Santa Júlia, som vinet heter efter gården, är ett av Dourodalens mest underskattade.

Costa Seixas är en vänlig herre med bestämda åsikter om sig själv och sin omgivning. Han håller sig på sin kant med Réguaborna, något han fick lära sig tidigt.
- Min farbror brukade säga att han skulle skämmas om barn ur hans familj lekte med barnen i Régua, vars befolkning han kallade "löss i tvättade skjortor - galicier och sardinförsäljare hela bunten".

För lekkamrater fick barnen Costa Seixas söka sig till Lamego, vars befolkning ansågs finare och mer kultiverad.
Denna misstänksamhet är naturligtvis ömsesidig, och i Régua finns många som kan och vill berätta historier om det anakronistiska och misantropiska livet som antas pågå på Quinta de Santa Júlia.

- Han behandlar sitt tjänstefolk illa, han är en snobb med aristokratiska anspråk och han är sur över att hans vin inte är mer berömt.
Det sistnämnda är jag böjd att hålla med om efter ett tidigare möte med denne man som jobbat hela sitt liv som blender och avsmakare på Sandeman, dit gårdens vinproduktion förut gick.

Vad gäller tjänstefolket bär flickan som serverar oss lunch vita handskar och står i tyst väntan vid serveringsbordet tills någon av gästerna ätit upp, varpå en andra omgång bjuds. Gammaldags ceremoniel, javisst, men vi ser inget ryande eller körande med personalen.
Costa Seixas säger emellertid, i ett annat sammanhang, att de anställda aldrig kan göra saker och ting riktigt rätt. Men han säger det på det där halvt förtroendefulla, brittiska "it's so hard to find good help these days"-sättet. Nog finns de aristokratiska anspråken där. I arbetsrummet sitter ramade tackbrev från Buckingham Palace och fotografier från Prins Edwards besök.

När tjänsteflickan efter lunchen samlar ihop smulor från bordsduken med en liten skopa i silver - och Costa Seixas pekar ut det utbrända tobaksflarn som hans assistent Nuno låtit falla från cigarillen på linneduken - förstår jag att han helt enkelt är en petimäter.

Gårdens huvudbyggnad är ursprungligen från 1600-talet, men det mesta av det som syns idag tillkom på 1800-talet. Övervåningen och flygeln som är husets privata del är överinredda med musealia och släktklenoder, sirligt snidade trätak och indo-portugisiska pjäser i bresilja. Fascinerande och smått kvävande. Husets vackra kapell är ljust och återhållet i jämförelse.

De fyra gästrummen ligger på nedre våningen, som med sina tjocka stenväggar och små fönster är sval som en källare. Två av dem vetter mot en liten men prunkande trädgård med en vid utsikt över floddalen och Régua. Nedanför den ligger poolen, sedan tar vinrankorna vid.
Längre bort, omgivna av vin, ligger tre mindre, separata gästhus, ett med två dubbelrum och kök, de andra med ett dubbelrum och pentry vardera.
Costa Seixas har privilegiet att inte umgås med sina gäster om han inte vill. Oftast utnyttjar han det; med sin hustru har han en andra bostad i Porto, och han ägnar mycket tid åt att se till sina övriga ägor.

Men den gäst han stöter på som delar hans intresse för historia och genealogi kan mycket väl få en inbjudan till övervåningens bibliotek, där gårdens icke marknadsförda, superba 40-åriga portvin kan bjudas och samtal pågå till långt in på natten.

Quinta de la Rosa

Att kliva in i en gammal portvinstunna, en stor tonel med kristalliserade avlagringar och söt doft, är som att stiga in i en katedral. En sakral upplevelse.
Det menar Tim Bergqvist som är svensk-engelsk på fädernet och tysk på mödernet, men i allt väsentligt britt. Hans morfar, som hette Feuerheerd, köpte 1905 en egendom i närheten av staden Pinhão, i portvinslandets hjärta.

Quinta de la Rosa, som gården döptes till efter ett sherrymärke som morfars firma handlat med, ligger tätt intill floden på den branta högra stranden. Det kringliggande landskapet består av rundade kullar med längsgående ränder, som omsorgsfullt skivade ägghalvor - eller tredimensionella höjdkartor.

Ränderna är förstås terrasser, mödosamt framgrävda, sprängda, röjda ur de steniga sluttningarna. De flesta av de stora portvinshusen odlar druvor till sina bästa viner i det här området. Eller köper upp andras skördar: La Rosa sålde fram till 1988 sin produktion till bland andra Croft och Sandeman.

1986 skedde en lagändring som tillät portvin att säljas direkt från gården där det framställts. Tidigare hade allt portvin för export måst skeppas via Vila Nova de Gaia vid Douroflodens mynning, där de flesta husen också åldrade, blandade och buteljerade vinerna.

- Vi var bland de tidigaste gårdarna att utnyttja lagändringen, berättar Tim Bergqvist - och den öppnade också vägen för bordsvinsproduktion. Jag måste erkänna att jag aldrig kunnat tänka mig att vi skulle komma att göra kvalitetsbordsvin här uppe. Men jag hade fel.

Tillsammans med dottern Sophia relanserade han Quinta de la Rosa som en "single quinta" i ordets bästa bemärkelse: en familjeägd och -driven gård där hela produktionen, från druva till flaska, sker på plats.

Idag, efter bara ett drygt decennium, är La Rosa utan tvekan en av de mest intressanta producenterna i Douro. Familjen Bergqvist har lyckats mycket väl med den eftersträvansvärda kombinationen av traditionella metoder och modern teknologi, av fottrampning och temperaturkontroll, fatblandning och urval i vingården.
Besökare kan bo på själva gården, där alla stegen i produktion och försäljning mirakulöst samsas om ett antal byggnader i fil. Närmare vinets verklighet kommer man inte än i denna milt desorienterande miljö.

Annars kan man hyra ett helt hus, antingen strax bortom det avlånga gårdskomplexet eller också i en vingård ovanför.

Casa de Santa Eufémia

Färden upp till Casa Santa Eufémia går genom ett vackert äldre vinlandskap på flodens vänstra strand, närmare Régua än Pinhão. Gården ligger på 300 meters höjd, omgärdad av 40 hektar vinrankor.

Det gör Santa Eufémia något mindre än både Santa Júlia och La Rosa, men det finns viktigare skillnader. Medan Santa Júlia andas diskretion och aristokrati, och La Rosa charmig affärsmässighet, doftar Santa Eufémia portugisisk gästfrihet: i näsan bonvax och rengöringsmedel, i sinnet avspändhet och vänlighet.

Gästrummen ligger på nedre våningen, men ingen skarp gräns dras mellan privat och publikt. Köket är hjärtat i det renoverade stenhuset från 1800-talet. Här lagas de måltider som familjen i princip alltid äter tillsammans med gästerna. Här syltas och läggs gårdens övriga fruktskördar in. Här härskar Maria do Céu Morais de Carvalho, men hennes välde är milt och välkomnande.

Hennes man José da Silva Viseu de Carvalho och hans söner har sedan sent 1980-tal framställt och buteljerat portvin av hög kvalitet. Liksom på La Rosa är de tredje och fjärde generationens producenter, men bara sedan cirka 15 år under eget märke.

Bordsvinet är bara inne på sin fjärde årgång, men har redan ett mycket gott rykte. Det är ett fylligt, djupt, kompromisslöst Dourovin - kanske ingenting för nybörjare.
- Vi ville göra ett vin som uttryckte områdets terroir och som höll fast vid de traditioner som gör Douro unikt: fottrampning, druvblandning, lagringspotential, säger Pedro Sequeira, en av de ansvariga vinmakarna.

Så säger många i Douro, men med sin ringa ålder och sin lågmälda övertygelse är Pedro Sequeira trovärdigare än de flesta. Tillsammans med en av gårdens söner, som också heter Pedro, och affärspartnern António Rosas utgör han vinmakarteamet 2P R, som även jobbar på konsultbasis med andra producenter.

Eduardo da Costa Seixas förvaltar ett arv; Tim Bergqvist förnyar ett annat. Men det är sådana som Pedro Sequeira som är Douros framtid.