– Whiteout. Man ser ju inte någonting, typiskt, säger vår svenske guide Tobias Granath.

Begreppet Whiteout beskriver den här morgonens väder i franska Chamonix perfekt: dålig sikt, inga kontraster, ett lätt snöfall och en molntäckt himmel. Hela bergstationen Aiguille du Midi ligger insvept i en vit slöja. En värdelös väderlek för skidåkning i terrängen utanför de pistade nedfarterna, så kallad offpist. Den sista branta biten med kabinliften känns det som om vi hänger helt fritt i luften, mitt i ett vitt ingenting. En lätt duns mot bergstationen bryter illusionen.

När kabinliften Téléphérique de l'Aiguille du Midi byggdes 1955 gick den till historien som världens högsta och som den lift som bjöd resenärerna på störst höjdskillnad. I dag ger den fortfarande störst fallhöjd. På tjugo minuter har kabinen lyft oss drygt 2 800 fallhöjdsmeter, från Chamonix på 1 035 meter över havet till toppen av Aiguille du Midi på 3 842 meter dito. Det innebär att långa skidåk väntar, däribland Vallée Blanche världens längsta liftburna offpist-åk.

Fransmän med toppturs-bindningar och klätterselar runt midjan kliver kvickt ur kabinliften. Några alpina bergsklättrare med stora dunjackor och lika stora ryggsäckar följer efter.

– Häng på nu, uppmanar Tobias Granath

Vi lunkar efter vår ledsagare. En isande vind drar genom bergstationens grottliknande gång på väg mot den korta men omtalade inledande delen av åket – vandringen över bergskammen.

Kamvandringen uppe vid Aiguille du Midi är ett måste för alla offpist-sugna som varje vinter vill komma åt några av Chamonix vackraste åk. För oss vanliga veckoturister blir kammen en pulshöjande start för att nå det klassiska drygt 20 kilometer långa glaciäråket Vallée Blanche.

– Täck igen alla öppningar ni har, dra huvor över hjälmarna och ner med skidglasögon. Vinden kommer att dra lite i er ute på kammen.

Tobias Granath instruerar oss på sin lugna, släpiga stockholmska. Vid millennieskiftet kom han för första gången till Chamonix. För en före detta professionell hockeyspelare och Chamonix-bo som Tobias, är kamvandringen på Aiguille du Midi vardag. Knappast för oss. Vore det inte för hans gedigna kunskap om de spetsiga alptopparna i Mont-Blanc-massivet skulle jag vända på pjäxklacken och ta kabinliften ner igen.

– Då är det dags, kom igen nu!

Fem vindpinade och lite adrenalinstinna minuter senare står vi på fast mark. Kammen ligger bakom oss och genom den vita dimman syns Aiguille du Midis karaktäristiska nållikande torn. Vi pustar ut. Jag dricker några klunkar ur min ljusblå Evian-flaska. Från punkten där vi befinner oss finns det flera olika vägar att ta sig ner till Chamonix. Nära 3 000 höjdmeter skiljer oss och staden som var först i världen med att arrangera vinter-OS 1924.

Chamonixdalen och dess omgivande berg är närmast helig alpin mark – staden tituleras ofta som utförsåkningens huvudstad. Lite paradoxalt med tanke på att området lockar till sig allra flest turister på sommaren.

Vi startar vårt åk och följer kabinliftens sträckning mot Helbronner tills vi kommer runt en gigantisk klippa.

– Gros Rognon, kommenterar Tobias och pekar med staven mot den stora bruna klippan.

Sedan faller Tobias av höger rakt ner i fallinjen och åker en mjuk, fin brant med ett blått glaciärfält på höger sida. Vi tar rygg på honom och försöker hänga med i hans följsamma, mellanstora svängar.

Snön är kall och bra, men det har inte snöat ordentligt på försäsongen. Ett par dagar in på det nya året är det ingen pudersnö att tala om på berget. Dagens lätta snöfall gör varken till eller från för den totala snömängden.

Jag vågar knappt säga det, men i ärlighetens namn har jag åkt bättre offpist i Sverige. Men naturupplevelsen är ändå närmast religiös – en skidåkare som inte har sett området kring Aiguille du Midi har troligen en av sina största skönhetsupplevelser kvar på skidor.

Efter en dryg halvtimmes åkning kommer vi ner till en enorm, flack yta. Ett hav av is sträcker sig så långt ögat kan nå. Adrenalinet från den inledande kamvandringen har lagt sig. Landskapets storslagna, karga prakt fyller mig med en känsla av obetydlighet, jag känner mig lugn och ödmjuk när jag betraktar omgivningarna. Det är Mer de Glace, ”ishavet”, och Tobias pekar ut några av Chamonix klassiska offpist-åk.

– Där är till exempel Couloir des Poubelles, ”sopnedkastet”, som startar vid toppen av gondolen i liftsystemet Les Grands Montets.

Chamonix har dock mer att erbjuda än offpist. Skidåkningen i liftsystemen är omfattande, den är bitvis brant, men det finns gott om blåa och röda nedfarter i exempelvis Le Tour och Les Houches. Utöver bergen bjuder Chamonix på en bar-, sportbutiks- och hotelltät stadsmiljö. Men förvänta dig ingen idyllisk alpby. Chamonix är snarare en självmedveten skidmetropol med hög partyfaktor och puls.

Vi klämmer den sista biten av Mer de Glace ganska snabbt. Det är inte mycket till kvalitetsåkning; med tanke på all is hade det förmodligen gått lika bra med ett par skridskor. Vi korsar järnvägsrälsen och ser det röda Montenvers-tåget tuffa förbi, fortsätter de dryga niohundra fallhöjdsmetrarna på skidor och kommer så småningom ut nere i staden vid Place de la Mer de Glace.

Vädret är bättre nere i dalen, och uppe vid Aiguille du Midi har morgonens tjocka, vita slöja blåst bort. Högst upp syns nålstornet. Egentligen är det smått overkligt att de lyckats bygga en kabinlift som till synes går rakt upp i himlen. Vi tar Tobias i hand och tackar för visningen.

– Då var världens längsta liftburna offpiståk över, säger han.