Det ösregnar i Vancouver, den kanadensiska kuststaden med flera fina skidberg inpå knutarna. Efter två dagar av nyfiket utforskande, med galleribesök, NHL-hockey med bröderna Sedin och gastronomiska utsvävningar på trendiga krogar, är det dags för mer snöiga aktiviteter. Marsvintern känns dock väldigt avlägsen i busstransfern på väg till alpina Whistler. En drygt två timmar lång färd, som till en början följer den högst dramatiska stillahavskusten med Vancouver Island i fonden. Det är först när vi närmar oss avtagsvägen till Whistler olympic park som snön visar sig. Och det tydligt.

Chauffören berättar att det fallit mer än halvmetern under det senaste dygnet.

–Så ni kan vara helt lugna. Det pratas om sex meters snödjup vid toppstationerna, säger han leende och pekar upp mot bergen Blackcomb och Whistler, som badar i sol.

Den populära skidorten är en dröm för puderjägare som föredrar fluffiga, långa åk vid sidan av pisterna. För den som gillar mer ordnade förhållanden finns drygt 200 preparerade backar att välja mellan.

Logi i stocktimrad stuga höjer mysfaktorn. Taluswood lodge ligger ett par hundra meter från pisterna, och bjuder på såväl öppen spis i jätteformat som rustik inredning.

Med en skidguide får man mer effektivt en uppfattning om pister, liftar och genvägar till de bästa åken. Peter Smart är en av guiderna. Han driver företaget Extremely Canadian och satsar en hel del på offpistguidning på båda bergen.

–Flera typer av åkare kommer till oss. De som är här för första gången och inte vet hur och var de ska åka, liksom de som vill utveckla sin skidåkning genom att utforska terrängen vid sidan av pisterna. Sedan har vi de riktigt kräsna gästerna, som vill ha en guide till de mest utmanande branterna – och som gärna skippar lunchen i sin strävan efter höjdmeter. Så visst har jag ett fantastiskt jobb, säger Peter där vi står i gondolbanan upp mot Whistler mountain.

Det bästa med skidåkningen här är variationsrikedomen, berättar han. Ett åk går från det öppna bergiga landskapet med inslag av glaciärskidåkning och raviner till härliga skogslöpor.

–Och ett offpiståk vid Blackcomb-glaciären kan vara upp till en mil långt, om förhållandena är de rätta, säger han.

Trots hela 16 år som yrkesverksam guide hittar han varje dag en ny del av berget att leka på. För det är så han ser på skidåkningen i Whistler – som en stor lekplats.

Det är dessutom lätt att ta sig mellan de båda bergen. Liftsystemen är sammanlänkade både i dalgången och på högre höjd: på bara elva minuter tar den nya ”peak 2 peak”-kabinen skidåkare på en drygt fyra kilometer lång och hisnande färd mellan bergen. Med fallhöjder på drygt 1600 meter är det lätt att bli salig över alla vidsträckta åkytor.

Slutstationen för Whistler village gondola ligger på 1850 meters höjd. Därifrån leder Peak express ända upp till den närmare 2200 meter höga toppen.

Toppliften har varit stängd i tre hela dagar, på grund av ymnigt snöfall och hård vind. Under morgonen har skidpatrullen sprängt laviner i mängd som gör att sittliften snart ska börja rulla. Nu är kön lång, men det är väl värt att vänta.

–De mest entusiastiska har häckat här i ett par timmar, berättar Peter Smart och pekar mot raden av alla som högljutt snackar snö och väntande offpiståk.

Trots att Peter och hans grupper har förtur i liften väljer han att köa i det här läget.

–Det är dödligt allvar nu. Skulle vi glida förbi kön och hävda den rätten så hänger smockan garanterat i luften.

Vi inser allvaret när liften startar under öronbedövande jubel samtidigt som två grabbar börjar fajtas på allvar.

–Tydligen några som har svårt att köa, kommenterar Peter med en suck.

Efter en kvart ser vi de första lyckliga åkarna kasta sig utför Whistler bowl i moln av fluffig snö. I sista branten, utför Shale slope, gäller det att imponera på oss som fortfarande står och väntar. Våghalsiga hopp utför klipporna belönas med stavapplåder och busvisslingar. Mindre lyckade landningar buas ut.

När vi når toppen, efter knappa timmen, finns fortfarande mängder av fria ytor. Panoramavyn över landskapet är smått bedövande, med mäktiga grannen Blackcomb mountain som högsta punkt.

Peter lotsar oss längs med kammen till en brant ränna. Pulsen stiger. Nu är det dags. Här ligger mer än en meter nysnö och bara väntar. Vi ger oss iväg för att känna på det som Whistlerborna kallar ”äkta champagne-puder”.

Allt går dansande lätt, för snön är så torr att till och med fallen blir ett rent nöje. Det är bara att tumla runt och upp igen, utan avbrott. Men mjölksyran kommer snabbare än väntat, kanske på grund av den höga adrenalinnivån.

Halvtimmen senare pustar vi ut vid trädgränsen. Nu ska vi in bland gran- och cederträd för än mer lek. Skogsskidåkningen är ett kapitel för sig. I hela Nordamerika går trädgränsen högt, vilket innebär långa åk i utmanande miljöer.

–Håll fokus framåt och se upp för grenarna, hojtar Peter.

Det tar oss ytterligare en halvtimme av intensiva nigsvängar ner till Creekside och gondolliften vid dalstationen.

Peter föreslår under färden upp att satsa på sashimi till lunch.

–Sushi village är bäst. En lunch där ger garanterat energi för eftermiddagens åk.

BILDEXTRA; Följ med på jakten på champagnepuder

LÄS MER: Här finns billigaste sportlovsåket – 18 000 kronor skiljer mellan orterna

BILDEXTRA: Hisnande utsikter i Whistler