Oranienstrasse mitt i Kreuzberg är full av festande människor trots att regnet öser ner. Det är liv, ståhej och party. Nummer 185 är svår att hitta och ingen som vi frågar i de närliggande barerna har någonsin hört talas om att det skulle ligga ett tangoställe här.

Till slut ser vi de handskrivna orden Tango Macht Schön (tango gör dig vacker) och en ringklocka. Den tunga porten öppnas automatiskt. In genom nästa dörr och så över gården. Ännu en ringklocka. Så en magisk värld. Punkarna, piercingen och dreadlocksen på gatan utanför känns avlägsna. Liksom 2000-talet.

Svag parfymdoft kittlar näsan då vi kliver in i miljön som tagen ur en Fassbinder-film. Belysningen är sparsam, de röda sammetsgardinerna tunga. Dramatisk gitarr och Carlos Gardels mjuka Milonga sentimental fyller lokalen. Mitt på dansgolvet dansar par, tätt omslingrande.

Korta, långa, gamla, unga. Som vålnader svävar de mjukt runt. Ingen verkar prata. Stämningen är dov.

– Näst Buenos Aires är det till Berlin man åker för att dansa tango.

Här kan man dansa alla dagar i veckan, berättar nyzeeländaren och före detta bankmannen John Hartmann vars hela liv numera består av tango.

John sökte en fast bostadsort i världen med tango på menyn. I Buenos Aires fick han veta att dansen är stor i Berlin och flyttade sonika hit.

På dansgolvet som vi kvinnor kan lita på att män tar hand om saken

Filmaren Maria Bettina

Den polska filmaren Maria Bettina besöker Berlin över helgen och berättar att många av hennes landsmän gör detsamma. Tangon lockar, och populariteten verkar bara växa.

– Jag tror att en av anledningarna till varför tango och annan pardans har blivit så stort är att det bara är på dansgolvet som vi kvinnor kan lita på att män tar hand om saken, och vi kan släppa kontrollen, säger hon med glimten i ögat.

På Clärchens Ballhaus i Mittes kvarter dansas inte bara tango. Det gamla eleganta och numera lite luggslitna palatset har alltid varit ett populärt danshak. Denna kväll spelas förutom tango även foxtrot, cha-cha-cha och vals och en del bär fantastiska utstyrslar medan andra ser ut att ha kommit direkt från en myskväll hemma. Stämningen är uppsluppen och folk är pratglada och på festhumör. Lokalen har även ett överdådigt dansgolv en trappa upp, som just denna kväll är bokad.

Ett stenkast bort vid Französische Strasse försöker vi hitta den hemliga klubben Cookies and cream. Två tjejer står och röker utanför en garageinfart.

– Gå in där, sen bakom soporna, in i garaget och så ser ni en liten ståldörr. Ring på och vänta, tipsar de.

Och mycket riktigt – bakom en rad containrar, inne i ett mörkt garage syns en liten dörr med några lampor ovanför som blinkar. Vi ringer på och blir insläppta. Vi fumlar i mörkret tills vi kommer till ännu en dörr och en trappa. Här bakom en ståldörr finns vita linnedukar, servitörer i nystrukna skjortor och Lady Gaga i högtalarna. Välklädda människor dansar med färgglada drinkar i händerna.

Några timmar senare på andra sidan staden i Friedrichshains slitna kvarter försöker vi hitta till ännu en hemlig klubb. Bland nerlagda industrilokaler ligger Morlox. Utifrån hörs varken musik eller sorl.

Kontrasten är påfallande så fort man kommit in i lokalernas hjärta. Elektronisk musik dunkar hårt i de ljudisolerade rummen som fylls med folk i olika åldrar. En salig blandning otrendiga, coola, unga och äldre som gungar i takt. På frågan när de stänger får vi ett förvånat ansiktsuttryck och ett ”nja, om några dagar – typ”.

36-årige Hans Willhelm säger att han varken dricker eller röker.

– Jag vill bara dansa. Ibland kommer jag hit på morgonen innan jag går till jobbet, för att få lite motion och glädje inför dagen. Ibland dansar jag flera dagar i sträck. It's Berlin, you know! säger han och vänder tillbaka till dansgolvet.