Foto: Eyal Sharon Krafft
– Latte, säger jag till servitrisen och begår ett nesligt misstag.
Min sextonårige son och jag sitter på campingen La Mariposa i hamnstaden Alghero. Det sägs att stränderna på Sardinien är de bästa i Italien. Vi är fast beslutna att hitta vår egen paradisstrand. Vi är ivriga att komma i väg. Men vad händer?
Servitrisen kommer bärande på två glas med rykande varm mjölk – inte en droppe kaffe.
Lektion nummer ett: latte betyder mjölk på italienska. Beställer man mjölk så får man mjölk. Alltså lär vi oss de magiska orden caffè latte och beger oss mot vår första anhalt: den berömda stranden Spiaggia della Pelosa. Den ligger bara en timmes bilkörning från Alghero, en mil norr om semesterbyn Stintino. Ett envist rykte gör gällande att James Bonds spektakulära landstigning i en specialkonstruerad Lotus Esprit i filmen Älskade spion ägde rum just här. Alldeles verklig och synnerligen spektakulär är den florsockervita mjuka sanden och det kristallklara turkosblå vattnet som närmast leder tankarna till Karibien.
Lite motvilligt sliter vi oss från denna ljuva strand och fortsätter vår jakt söderöver. Vi upprättar vår bas på campingen Nurapolis.
– Paradis? Ska ni verkligen till paradiset, undrar vår hjälpsamme campingvärd, Ignazio Porcedda, vantroget. Jaså, en paradisstrand, sådana har vi gott om.
Långt innan de andra gästerna har vaknat är vi på väg och nöter de slingriga vägar som bär till Punta is Arutas. Frukosten och världsliga bekymmer försvinner vid åsynen av den ensliga, milslånga vita stranden. Efter simturen torkas vi av vindarna och solen – tills vi slumrar till.
Vad hände? Vi somnade i paradiset och vaknade på en typisk sardisk strand med allt från kylväskor och parasoller till sololjans omisskännliga lukt. Dags att dra vidare.
Nu är vi definitivt hungriga och turligt nog försedda med ännu ett tips från signor Porcedda. Krogtipset heter Peschiera Pontis som ligger mitt i ett fiskrikt våtmarksområde. Fisken som serveras där påstås vara Sardiniens färskaste.
Från restaurangen är vägen till Tharros både kort och hänförande. Landremsan är smal och omsluten av havet på ömse sidor. Den sista biten till utkiksposten går man till fots och ”i sitt anletes svett” men det är mödan värt.
Havet visar sig i all sin härlighet, vinden för med sig sälta och svalka. Den arkeologiskt lagda kan få sitt lystmäte i Tharros arkeologiska friluftsmuseum men här inspekterar vi stränderna: Sanden är len och vit, vattnet klart och inbjudande. Ändå ingen fulländad paradisstrand. Så vi inriktar oss på naturbron i S’ Archutti – en ståtlig klippa som formats av havets krafter. Den som vågar tar sig till klippans topp och dyker ner i vattnet.
På stranden är det glest mellan turisterna i slutet av juni. Skaldjurs-risotton på Alta Marea smälter på tungan medan vattnet kluckar till en lovsång.
Är det här paradisstranden? frågar jag Odd Hjortland och Gina Björstad från Bergen, Norge.
– Det är kjempeflott här! säger Gina.
– Formationerna och grottorna är väldigt spännande, säger Odd.
Från naturbron fortsätter vi över klipporna i riktning mot Santa Caterina di Pittinuri. Vägen ger en obruten utsikt mot ett blått hav och förbipasserande motorbåtar och kajaker. Vegetationen består av buskar som når oss upp till knäna, kaktusar, stenar, stora som små. Vikarna vi passerar är tyvärr upptagna. En fiskare. En man i uppkavlade långbyxor och en liten nyfiken svart hund. Vi kammar noll.
Vi närmar oss en sluttning som ser omöjlig ut. Längst ner vid vattenbrynet skymtar en vik. Vi klättrar ned, stödjer oss på stenar med händer och fötter. Det går sakta men det går.
Stenarna är solvarma. Vattnet kristallklart och friskt.
Paradiset är vårt.
