Det börjar med en rigorös säkerhetskontroll vid entrén. Min nyköpta tandkrämstub överstiger tillåtna 100 ml, vilket är suspekt. Vakten hämtar sin överordnade, som sedan hämtar sin överordnade.

Det sniffas, skärskådas, vägs i handen och tubens lödning detaljgranskas. Slutligen, efter en kort nick av högsta höns, är jag varmt välkommen in till World Expo Shanghai 2010.

Inne på området sväller allt till gigantiskt format. Vi besökare går med myrsteg på gångbroar breda som fotbollsplaner. Man känner sig som en av plupparna som föreställer människor i en visionär stadsplaneringsskiss. Kartan som delades ut vid ingången synas ideligen för att man inte ska gå vilse i denna arkitekternas stora lekstuga.

Runt om finns vackra, galna, vrickade och ibland tillkämpat unika byggnader. Detta är ett VM i spektakulär byggnadskonst.

192 länder har designat egna paviljonger och exempel på alla sorters originalitet finns, som Storbritanniens hårboll, Kinas upp-och-nervända pyramid, Australiens kopia av Ayers Rock och Rysslands folkloremönstrade borg. I

Spaniens paviljong åker besökarna runt med en inbyggd linbana, vilket fulländar bilden av ett slags estetiskt tivoli.

Världsutställningen kunde inte ligga mer passande än i Shanghai. I tidigare värdstäder, som Sevilla, kvarstår utställningsområdet som något främmande i stadsbilden.

I Shanghai märks det nästan inte var utställningen börjar och slutar. Den är bara en logisk fortsättning på stadens futuristiska arkitektur, där många hus inte går att föreställa sig förrän man sett dem.

Området breder ut sig på bägge sidor om Huangpu-floden, i princip mitt i city. Man flyttade på 30 000 människor för att få plats, låt vara mot skälig ersättning.

World Expo i Shanghai är inte bara så mycket större än någon föregångare. Sällan har en världsutställning mötts av ett sådant intresse. I symbolisk mening är ju evenemanget det framrusande Kinas stora återkomst till världen.

Kineserna är oerhört intresserade av precis allt på utställningen. Man förväntar sig minst 70 miljoner besökare, eller bortåt en halv miljon om dagen. Hur många miljoner av utställningens blå maskot Haibao man räknar att sälja är däremot oklart.

Innanför paviljongernas väggar skymtar ibland det officiella temat Better City, Better Life, men grundbudskapet är förstås detsamma överallt: så bra är vårt land att resa till och investera i. Det är roligt att se hur olika man löser den uppgiften.

Upplevelserna har många nivåer och pendlar från multimediakonst av rang till blinkande säljmässa i nationsbranschen.

Sverige då? Jo för all del. Som vanligt är vi inte för spektakulära, lagom är som bekant bäst. Utsidan är en stram fyrdelad låda som jämfört med Norges vikingainspirerade träkonstruktion och danskarnas jättespiral med cykelbana ovanpå känns återhållsam.

Å andra sidan lyfter Sverige fram barnen som ingen annan paviljong. Här finns Pippi, rutschbanor, Villa Villekulla-liknade lekslott och jättedalahästar att rida på. Och att ett barnälskande land går hem hos kineserna, det råder ingen tvekan om. Sverige har varit ett av de tio länder som fått mest uppmärksamhet i media.

– Jag tror att vi visar att Sverige är ett innovativt land med smarta lösningar och att vi bryr oss om både miljön och individer, inte minst barnen, säger Annika Rembe som är ansvarig för den svenska paviljongen.

Världsutställningen överväldigar, men har ett stort praktiskt problem: kötiderna in till paviljongerna. En och en halv timme i kö är sällan mödan värt. Klokast är att köpa en dagbiljett och se så många paviljonger från utsidan man orkar i dagsljus.

Paus för lunch och middag är en del av behållningen, då hela världens mat och dryck finns till försäljning. På kvällen lättar köerna betydligt och under de sista två timmarna är det oftast bara att gå in direkt.

Till sist: räkna med minst två dagar på plats om du vill hinna se hälften.