Turister, turister, turister. Vi ser dem posera på Slottets borggård, vid Kungsträdgårdens fontäner och längs Nybrokajens vattenlinje. Effektivt betar de av Stockholms sevärdheter och samlar bevis i sina kameror.

– Fotograferandet handlar mer om själva akten än om resultatet, säger Anna Dahlgren, fotohistoriker som forskar kring de cirka 600 privata fotoalbum som finns i Nordiska museets samlingar.

Anna Dahlgren tar ett tragiskt laddat turistmål som exempel: Ground Zero i New York, där tvillingtornen stod fram till den 11 september 2001, fotograferas ständigt, trots att behovet av bilder därifrån kan synas vara mättat.

Nätet är fullt av dem, men det är inte bilderna i sig som besökarna är ute efter. Att själv få zooma in den tomma ytan och avgränsa den i en bild är ett sätt att bearbeta traumat, att begripa att det som har hänt faktiskt har hänt.

Och att vi fotograferar för att processa våra upplevelser gäller även för våra mer sorglösa semesterfotografier. Ann-Sofi Forsmark, som är chef för fotoenheten på Stockholms stadsmuseum, menar att det finns något intimt och känslomässigt i att ta en bild:

– Man tar något i besittning, ramar in en del av verkligheten och gör den till sin. Och det är en så enkel handling att utföra! Vi är kvar i det produktionsindustriella samhället och vi vill ha en produkt med oss hem.

Behovet av att avbilda hänger delvis samman med resandet och upplevelsen av att leva i en föränderlig värld, menar Ann-Sofi Forsmark. Om man hela tiden befinner sig i sin hembygd finns inte samma drivkraft att dokumentera och visa upp vad man har sett för andra som inte var med.

Möjligheten för amatörer att ta bilder finns redan 1890-talet, när Kodak lanserar sin enkla lådkamera, men någon större bildmängd handlar det inte om.

Det är egentligen först efter andra världskrigets slut som kameran verkligen börjar bli var mans egendom och när charterresorna lanseras på 1960-talet blir kameran en självklar följeslagare. Den har en så rituell funktion att den styr tolkningen av det vi gör.

Fotograferandet ingår som en del av det man ska göra på semestern, och en turist definieras som sådan utifrån den kamera som hänger om hans eller hennes hals. Föreställningarna om vad turisten och semesterfiraren bör fotografera etablerades tidigt och har inte förändrats nämnvärt.

Korten ska dokumentera vyer, monument och byggnader, badliv och festligheter, konstaterar Anna Dahlgren. Det som däremot har förändrats är vårt sätt att använda bilderna.

– I fotografins barndom fäste man in biljetter och andra minnen i fotoalbumen och de var en oral företeelse, något att samlas kring och prata om. Man namngav personerna och berättade om det man såg, om det som hände innan och efter bilden togs, säger Ann-Sofi Forsmark.

Nu har fotoalbumen lämnat vardagsrummets bokhylla och flyttat ut på nätet, inte sällan i realtid. På Facebook, Bilddagboken och Flickr kan familj och vänner följa våra resor medan de ännu pågår.

– Vi tar förmodligen betydligt fler semesterbilder i dag, men de faller snabbare glömska. Bilden blir en slit- och slängprodukt, säger Ann-Sofi Forsmark.

Men ingen rörelse utan en motrörelse. Bruket att klistra in kvitton och andra minneslappar i fysiska fotoalbum, att färglägga och dekorera sidorna för att göra dem personliga, är en utbredd syssla.

Om detta vittnar de många scrapbookingbutiker som har dykt upp i Stockholm på senare år. Bland de turister som SvD lånade ut kameror till fanns också ett italienskt par som dokumenterade sin resa i dagboksform, och gav plats i boken för foton, kartor och biljetter.

– Vi brukar återvända till våra resedagböcker och bläddra i dem tillsammans med våra vänner, berättar Maria Grazia Maggioni.

För oss som har drivor av osorterade fotografier med synnerligen skiftande kvalitet i datorn väcker en sådan bildanvändning viss avund.

Med minneskortens växande kapacitet och telefonkamerans ständiga närvaro till sin hjälp är problemet nämligen inte att lyckas dokumentera verkligheten, utan att bringa någon som helst ordning i allt som samlas in.

Sedan de bildbegränsande filmrullarna försvann riskerar det där arkivet över livet att bli lika kaotiskt som livet självt. Och när den känslan tar över kan turisten börja drömma om att få kasta av sig sin kamera, säga upp sig från sitt krävande jobb som arkivarie och verkligen ta semester.