En serpentinväg tar oss upp från strändernas Agni på Korfus östra kust till byn Rou. Väl framme blir vi stående hänförda. Utsikten måste vara en av världens vackraste, med böljande olivträdlandskap ner mot ett knallblått Medelhav och Albaniens berg i bakgrunden.

På 1960-talet flyttade den sista invånaren härifrån och lämnade ett traditionellt bondeliv för bättre inkomster vid kusten.

Men nu lever den 200 år gamla byn igen, tack vare den engelske arkitekten Dominic Skinner. Ruinerna upptäckte han på en vandring och blev så förälskad i platsen att han köpte hela byn och satte i gång den mycket varsamma återuppbyggnaden med hjälp av lokala hantverkare.

Den gamla bystrukturen är bevarad med en porlande brunn i mitten. Längs små stenbelagda ”gator” ligger tio återställda hus. Allt som gick att rädda i form av trappor, fönsterbågar, öppna spisar och bakugnar har fått vara kvar och med handhuggen kalksten och cypress byggdes husen åter upp. Skinner äger ett hus och har sålt resten till familj och vänner, men samtliga hus kan hyras.

Rou är ett paradis för alla som söker sparsmakad skönhet, stillhet och tystnad. Varje hus har sin egen karaktär, minipool och vidunderlig utsikt. Här finns en gemensam ”evighetspool” där vattnet till synes rinner över kanten, bastu och meditationsrum. Byn har samma status som ett femstjärnigt hotell och den late kan få dagliga leveranser av färskt bröd, matvaror eller full catering. Här finns också möjlighet att boka olika sorters massage, skönhetsbehandlingar och privata yogapass.

Trädgårdarna är designade i samarbete med The Mediterranean garden society med växter typiska för Korfu – till exempel häckar med blyblommor och doftande rosmarin. Här trivs också mullbärs- och olivträd, humlor, fåglar och fjärilar i massor.

–Vi älskar tystnaden och naturen här uppe. Det är nära till stränder, tavernor och inte långt till Korfu stad, säger Londonparet Rupert och Caroline Trotter som äger ett av husen.

En dryg halvtimmes resa från Rou ligger Old Perithia, en annan ödeby som verkar gå ett nytt livfullt sekel till mötes. Byn ligger i en dal högt upp mellan bergen i skydd från gångna århundradens piratattacker. Hit kommer turister och lokalbor för att ta en melankolisk vandring mellan ruinerna, njuta av utsikten och äta lunch eller middag på någon av byns fem tavernor.

I skuggan av ett eukalyptusträd på Foros taverna äter vi små lantkorvar, pommes frites, tzatziki och dricker vitt vin i låga glas. Runt borden springer byns katter.

–1945 bodde det 600 personer här. Min mor var en av dem. För sju år sedan flyttade den sista. Jag kan inte förstå att de som äger husen låtit dem förfalla så. Många tycker att jag är tokig som envisas med att driva tavernan, men jag tycker så mycket om att vara här, säger Foros ägare Aristides.

Han både vill och inte vill att byn ska börja leva igen. Visst är det roligt att nya flyttar hit och ett av de nyrenoverade husen ägs av en svensk. Men samtidigt är han rädd för okänsliga lyxrenoveringar.

–Jag älskar byn som den var – och är. Men vi får väl se, säger han och lyfter händerna mot himlen i en uppgiven gest.

Vad de gamla övergivna husen tycker är en annan fråga. Nu står de där i sin förfallna skönhet och väntar.