Vilket Brooklyn är det egentligen man pratar om när man säger ”åka till Brooklyn”?

Det Brooklyn som syns i Spike Lees klassiska film Do the right thing eller det Brooklyn som syns i Noah Baumbachs komedi The squid and the whale? Kanske det som Truman Capote skriver om i A house in the heights?

Kanske vill ni hälsa på hos pakistanier i Bay ridge, hos tamiler i Dyker heights, jamaicaner i Canarsie, eller haitier i Fort greene. Eller hos senegaleser i Clinton Hill, polacker i Greenpoint, libaneser i Bensonhurst, dominikaner i Windsor terrace, italienare i Carroll gardens, chassider i Crown heights, ryssar i Brighton beach, marockaner i Bedford-Stuyvesant eller vietnameser i Sunset park?

Ni tänker kanske på galleristerna som bor i jättelika loftlägenheter i Dumbo, eller hedgefondmiljonären som parkerar sin Maybach i ett före detta gammalt stall i Brooklyn heights, eller de Pulitzer-belönade författarna i eleganta brownstonehus längs med Prospect park?

Eller, för all del, heroinisterna vid Ozone park, gängbrottslingarna i Brownsville eller ettrigt, amfetaminstinna bilrånare i Rockaway beach?

Eller så kanske ni menar svenskarna i Williamsburg? På 1800-talet reste de svenskar som anlände till Amerika, via Ellis Island nedanför Manhattan, oftast vidare till Minnesota. I dag verkar de nöja sig med att resa tvärs över bron, till Williamsburg.

Det var förutsägbart nog den första stadsdel jag själv bodde i när jag flyttade till New York för åtta år sedan. Då var mitt stående skämt att varje gång jag behövde anlita en fotograf till ett reportage sträckte jag bara ut huvudet genom fönstret och ropade, på svenska: ”Jag behöver en fotograf”.

Det vimlar fortfarande av skandinaviska fotografer, modeskapare och formgivare i Williamsburg, men stadsdelen är förstås mycket mer än så. Det är puertoricanska tonåringar som spelar öronbedövande hög reggaeton på gatorna på sommarnätterna, det är ortodoxa judar i traditionell klädsel som raskt promenerar nedför Broadway på väg till synagogan.

Grovt generaliserat finns det två stora, kreativa centrum i Brooklyn. Båda är utspridda i de delar av Brooklyn som ligger närmast Manhattan, en tio–femtondollarstaxiresa från Union square.

Det ena är en triangel som utgörs av stadsdelarna Williamsburg, Greenpoint och Bushwick. På barerna här träffar man mest konstnärer, formgivare, stylister och en och annan rockstjärna.

Den andra delen är en triangel som utgörs av de brownstone-täta stadsdelarna Park slope, Fort greene, Carrol gardens och Boerum hill. Här bor det snarare akademiker, författare och journalister. De senaste åren har området även etablerat sig som ett slags mikro-Silicon valley.

Här råder det ingen brist på kaféer med gratis wi-fi och borden är fullsmockade av unga tjejer och killar med Apple-laptop och latte.

Sedan finns Dumbo – en lite klumpig akronym för ”Down under Manhattan bridge overpass”, som kan jämföras med Tribeca på Manhattan –  ett före detta industriområde med pigg konstscen och nyrenoverade, eleganta loft där folk från finansvärlden bor vägg i vägg med gallerister och konstfotografer.

Första dagen i Brooklyn hamnar de flesta i Brooklyn heights. Det är kanske den mest idylliska stadsdelen i hela New York. Det är låga brownstone-hus, gatorna är trädkantade och det är nära till den berömda promenadvägen längs med vattnet, med utsikt över Manhattans skyline, Frihetsgudinnan och Brooklyn bridge.

Bara ett stenkast bort möts man av det hysteriska virrvarr som är Atlantic avenue, med hiphopenergin som präglar utomhusgallerian Fulton mall, där rap­legenden Biggie brukade sitta på Junior’s restaurant och äta cheesecake.

Det är just den typen av kontraster som präglar hela Brooklyn. Bara ett par kvarter bort, på den anspråkslösa kvartersbaren Moe’s, sitter 19-åriga hipsters och spiller billig öl på sina American apparel-byxor medan 70-åriga jamaikanska farbröder sitter vid bardisken med ett glas rom och pratar med någon ung författare.

På helgerna stannar dagens Brooklynbor helst kvar i hemkvarteren och det är lätt att föredra den avspända jätteparken Prospect park framför överbefolkade Central park. Det finns åtminstone ett hundratal riktigt bra restauranger utspridda i alla små stadsdelar och det är här de flesta av de roligaste nya barerna och krogarna öppnat de senaste åren.

Hela den ladugårdsromantik och gör-det-själv-anda som präglar New Yorks krogliv på 2000-talet har sin självklara bas här. Många av Brooklyns bättre krogar drivs av familjer som bor runt hörnet, odlar egna grönsaker på innergården och hämtar resten av råvarorna från landsbygden norr om New York eller Long Island.

Det vimlar av nya mikrobryggerier och det blir allt svårare att hitta en bar där man faktiskt har hört talas om ölsorterna som erbjuds.

Många av de piggaste restaurangerna har nyligen startat egna delikatessbutiker och slakterier. I Ditmas park, en bit längre in i hjärtat av Brooklyn, öppnade nyligen den charmiga baren Sycamore  – en kombinerad blomsteraffär, konsertlokal och bar.

Det är omöjligt att sätta fingret på vad Brooklyn egentligen är, för det flyttar hela tiden så mycket nya människor hit och alla för med sig något nytt.

Alla gör sina egna försök att återskapa något som de tagit med sig hemifrån med något de upptäckt i Brooklyn, och i den där dynamiken uppstår det alltid något nytt och intressant. Brooklyn är därmed essensen av New York –  det enda konstanta är att det alltid förändras.