En botequim på hörnet fungerar som vardagsrum, revolutionärt tillhåll, supporternäste, stället att slinka in på efter jobbet eller stranden, intellektuella långa sittningar eller snabbluncher på stående fot. Livet blir ju som bäst i värmen med en liten kall öl i näven.

Namnet anses besläktat med botecos, små speceriaffärer, som började servera kaffe. Från den stund de även började servera öl trängdes varorna åt sidan, borden blev fler. Gamla stadsdelar har ofta kvar denna hybrid av butik och bar.

Barerna delas av invånarna in i två varianter: enkla ståbarer, respektive de där man blir serverad vid bordet. De enklare kallas ofta på raljant rioslang för ”smutsig fot”. Om Rioborna är kända för att hata moln på himlen och inte stanna för rött ljus så är de minst lika kända för att både stanna upp vid en bar och älska sin fatöl, chope.

Här påstås borgmästare bli tillsatta och presidenter avsatta.

Och en botequim är demokratisk, blandar alla samhällsklasser. Nya barer söker oftast sin grupp, exkluderar och segregerar, medan det gamla Rio är inkluderande, öppet, varmt och generöst.

Ölen går som en helig röd tråd genom kulturen. Den tappas upp på ett visst sätt – mänskligare, vördsammare än hos oss. Glasen är oftast små och skummet rikligt, gärna nästan en tredjedel av glaset, minst två fingrar.

Styrkan ligger mellan folköl och mellanöl, men det är inget som diskuteras. De ofta till åren komna och farbroderliga servitörerna ställer fram ett nytt glas innan man druckit ur det förra.

Småätandet, plockandet – oftast med fingrarna i mängden av olika ljuvliga och aptitretande smårätter, kallade salgadinhos eller petiscos – präglar dessa ställen. Små friterade bollar eller trianglar eller minipajer fylls med olika varianter och kombinationer av räkor, ost, torsk, kött och gud vet vad.

Storsäljaren tycks vara torskbullen, bolinho de bacalhau, med en behaglig smak av främst torsk, ägg och potatis. Men det finns förstås ett läckert utbud av korvar, små och stora bläckfiskar, torkat kött, lockande små smörgåsar. Eller biff i små strimlor.

Så börjar småätandet efter jobbet och plötsligt känns en middag både långt borta och tråkig. Skulle man vilja hugga in på en varmrätt så går det för sig. Och på en botequim räcker nästan alltid en portion till två personer. Att begära två tallrikar är den naturligaste sak i världen.

Bracarense i Leblon är till exempel ett smått galet hål-i-väggen med ett fåtal bord men byst med gäster. Här blandas hårda politiska diskussioner och häftigt temperament med febrilt öldrickande plus cigarettrökande på trottoaren. Många farbröder har så att säga pondus i både mage och nacke.

Andra, mer kroppsligt eleganta hoppar vilt mellan börskurser, politik och passerande kvinnors höfter. Kvinnor ligger några öl efter men tycks ännu mer slängda i blick och käft. Här påstås borgmästare bli tillsatta och presidenter avsatta.

Ett par kvarter bort ligger det lite yngre Clipper. Här är fotboll ett något större ämne än politik. När borden inte räcker till blir öltunnor stolar, motorhuvar bord, gatan blir trottoar. Här är det mycket efter-stranden, före-bio, barfota-badbyxor blandat med kostymer – och surfingbräda är en lika naturlig accessoar som shoppingkasse eller handväska.

Den klassiska bohemen i Copacabana är Adega Pérola. När den öppnades 1957 var den samlingspunkt för många av de intellektuella, musiker och skådespelare som ingick i rörelsen runt tropicalismo och bossa nova. Än i dag är det ett romantiskt tillhåll. Kanske exponeras Rios alla slags smårätter och aptitretare bäst här.

Den vackra och pondusfyllda stadsdelen Flamengo, där en gång en stor del av diplomatkåren häckade när Rio var huvudstad, har fått sin botequim-renässans. Nästan som ensam krog på strandboulevarden, och vid en av världens vackraste stadsparker, ligger Belmonte.

Den nye ägaren har jazzat upp en nedsliten botequim och lockat traktens borgare ut i mörkret. Ensamma äldre damer, unga strandluffare, moderna tjejpolare, högborgerliga familjer, taxichaufförer, plus det globala gardet från kvarterets amerikanska reklambyråer surrar alla ikapp.

En stadsdel som för många besökare blir den absoluta favoriten är den romantiska bergsknallen Santa Teresa. Det är i dag något av Rios ”Belleville-Williamsburg”, fylld av unga kreatörer och konstnärer. Den naturliga mötesplatsen för det kreativa gardet är utan tvekan Bar do Mineiro.

Mineiros är beteckningen på invånarna från delstaten Minas Gerais och därifrån kommer förstås ägarparet, vilket sätter sin prägel på det rustika och hjärtliga köket. Det är just från Minas Gerais som flera av de brasilianska husmansrätterna kommer.

Mest mumsiga anses de exotiska pastejerna på grönsaker, bönor och korv vara.

Men det är förstås nere i Centro, Rios brusande gamla centrala delar, som utbudet av dessa barer är som störst. Av ett hundratal är det cirka tio som blivit riktigt kända. Självskrivet för den som via ölforskning betar av Rios historia är utan tvekan Paladino.

Här har tiden stått stilla sedan 1906. Så alla varor, burkar, säckar med kryddor, vackra vinflaskor längs väggar och tak, trästegarna och det genuina golvet, blir en perfekt inramning till ett fåtal bord. Många matchar ölen med den av stammisarna så älskade torskomeletten.

En annan klassiker med en mustig historia är Bar Luiz på den underbart bevarade gatstumpen Rua da Carioca där det än i dag är som lättast att romantisera en svunnen Rioepok. Baren och krogen har varit med sen 1887 och har alltid varit ”tysken” bland stadens botequimer.

Att ägaren hette Adolf Rujmaneck och gjorde misstaget att låta stället heta Bar Adolf under andra världskriget gjorde det till stans hackkyckling. I dag är det fyllt med politiker, journalister, kvarterets hårt arbetande plus ”chopnics” – smått romantiska och låtsasrevolutionära öldrickare.

I Rio sprider sig samtidigt framgångsrika nyskapande botequim-koncept, men stadens äkta stammisar mumsar förstås vidare på sina goda små torskbollar – pratar kärlek, fotboll och politik – får in sin nästa, nästa och nästa skummande lilla öl, som om ingenting hänt de senaste hundra åren.