Först efter att ha flyttat till den här staden för gott har jag sakta men säkert börjat inse de fatala misstagen svenskar som reser till London alltför ofta gör. Man inbillar sig att London är synonymt med den fyrkant som börjar vid Oxford Streets västra del vid Hyde Park och sträcker sig bort till Covent Garden och sedan ner genom Soho, över Leicester Square till Piccadilly Circus och sedan den långa vandringen upp för Regent Street till Oxford Circus.
Möjligen kompletterar man detta med en utflykt till Harrods varuhus i Knightsbridge och kanske, kanske något av de gigantiska museerna lite längre västerut längs Brompton Road. Sedan står den genomsnittlige svenska turisten – med sex dagar kvar av semestern – och undrar vad hon ska göra härnäst.
Man ska heller inte glömma bort att London är väldigt olikt, säg, Paris, New York eller Rom i bemärkelsen att man inte bara går ut genom hotelldörren och planlöst strosar omkring i flera timmar för att spontant slinka in någonstans på en ”bistro” eller ”diner” för lunch eller middag. Det är alldeles för stort för det och – detta är viktigt – det är en stad som är den vackraste, snudd på perfekta platsen på jorden om man vet varför man kommit hit. London kräver minst ett specialintresse av sina besökare. Samt noggrann planering alternativt en pålitlig ciceron på plats. Spontanitet är ju, som bekant, inget som britterna någonsin har uppskattat.
Om man på allvar älskar litteratur, restauranger, popmusik, mode, teater, konst eller fotboll tar London aldrig, aldrig slut. Till London kommer man helst med en minutiös lista över saker man vill göra, se och uppleva.
Och det är nog just detta som gör London så nyttigt och älskvärt, i synnerhet för en lätt snobbig själ som mig. Det går inte att göra allt, se allt, ha koll på allt som pågår samtidigt i syd, väst, nord och öst. Det är omöjligt.
Man måste lära sig att sålla, hitta sin egen stad i staden, sina egna utbud bland utbuden och bara låta sig bli överkörd av Londons oöverblickbara magnitud.
