Anländer man från himlen möter ögat en ö som knappt reser sig ur havet. Långgrunt i alla väderstreck, med vatten som skiftar i grönt, blått och turkost, och långa, orörda stränder som tar kilo­meter på sig innan de försvinner ned i Östersjön. Ösel är till hälften täckt av skog, med en till synes obefintlig bebyggelse och försvinnande antal vägar i vit, glänsande sand där dammet lägger sig till ro först långt efter det att bilen passerat. Redan från flyget anar man en orörd, jungfrulig mark, med öppna gula fält under överväldigande himmel.

”På en ö existerar bara presens”, säger fotografen och ler. Väl på backen stannar tiden upp. Kuressaares flygplats är som tagen ur en film. Tullen, som består av två militärer med strama ansikten, ligger i en hangar vid sidan om. Någon tillrättavisas. Ingen rökning ute på asfalten. Tjänstemannens strama ansiktsuttryck förblir oförändrat, ändå är det inte alls hårt eller omänskligt. Detta kommer att upprepas på Ösel, en upplevelse av ett tål­modigt, vänligt och liksom rejält folk.

Med hyrbilen rullar vi in i Kuressaare som är den enda staden och en gång i tiden kallad Arensburg, ”örnarnas borg”, efter evangelisten Johannes. Vackra, något bedagade sekelskifteshus med snickarglädje och glasverandor. In i en praktfull park, som visar sig vara stadens stolthet. Och där, mot havet till, ligger borgen som snarare är ett slott.

Vi svänger in på huvudgatan Lossi, som kantad av klassicistiska stenbyggnader efter bara 100 meter når Central­torget, civilisationens hjärta här på Ösel. På det anrika Våghusets uteservering är det lätt att slås av det lugn som råder. Ingen tycks behöva bevisa någonting. Liksom solen ständigt tycks lysa på Ösel, tycks livet fortgå utan ansträngning. Tvärs över torget ståtar rådhuset, byggt under “den lyckliga svenska tiden”, 1645–1710, på Greve Magnus Gabriel De la Gardies initiativ. Han var drottning Kristinas ståthållare här på Ösel.

Vi beger oss ut på strövtåg i staden. S:t Nicholas är den ortodoxa kyrkan, byggd 1790 under den ryska eran (1710–1917) med vackra kupoler i lysande grönt. Slottet, som lär vara det bäst bevarade i Baltikum från medeltiden, visar sig ha utsökta salar med korsgång, och ett imponerande museum fullt av reliker från Ösels historia. I parken med sitt kurhus intill vattengraven där den ryske tsaren tog läkande gyttjebad och förfriskningar, ljuder blåsorkesterns toner från utomhusscenen. Under de gamla träden står en minnessten där vi läser de inristade orden av Schiller: “Wirke Gutes, du nährest der Menschheit göttliche Pflanze” – Utför gott verk, så när du den gudomliga växt som är mänskligheten.

Kurhotellen ligger längs Kuressaares strandpromenad ned mot gästhamnen; Georg Ots, Meri, Rûûtli. Vi besöker dem inom några dagar. Aldrig kommer jag att glömma de äldre, robusta kvinnorna som vet hur man ger en massage som känns. Och ångbastun. Och gyttjebaden. Och alla förnöjda främlingar i vita morgonrockar nere i hotellfoajén, i baren, ja överallt. Och ljuset, ja ljuset.

Men nu kör hyrbilen vidare norrut på ön. Ett kort stopp i Kudjape, en spöklik kyrkogård där Ösels sorgliga historia går att utläsa. Skilda tiders gravstenar, övergivna. Tyska, ryska, sovjetiska. Eller gravarna efter estniska förfäder, vars familjer utplånats i Tyskland, i Sovjetunionen, i krig som i fred. Även glömskan har sina schatteringar, och i ett vidöppet fält med gravstenarna efter tyska soldater saknas många namn. Oidentifierade ligger männen i jorden i namnlös väntan. En ung kvinna, havande med magen i vädret, passerar och frågar om vi är på riktigt, eller om vi är spöken. Ett skratt ekar mellan tallarna och vi vänder leende tillbaka till hyrbilen.

Ösel har sju medeltida kyrkor, alla värda besök. Kaarma inte minst, för sina tidiga väggmålningar, men kanske Valjala, en kvart längre norrut, är än mer intressant. Det är Estlands äldsta stenbyggnad, delvis i romansk stil, delvis i gotiskt och västfaliskt utförande. I Valjala ligger även den fästning som 1227 föll i de tyska riddarordnarnas händer. Ett nederlag som inledde den ofrihet som varade till 1917. I Henrik Livländarens krönika berättas om dessa “stolthetens söner som blev till lydnadens söner”, hur de kristnades genom att man skvätte vatten på dem ur fästningens brunn.

Vi passerar övergivna kolchoser och busskurer som inte liknar varandra. En busskur är i form av en trolsk stubbe, en annan skulle göra en minimalist överlycklig. Inte en enda gång ser vi någon buss. Orter passeras utan att man märker det. En eller två byggnader som möjligen finns där inne i skogen. Bussskyltarna blir våra vänner för namnen på dem gör kartorna användbara. Till slut hittar vi Pöide kyrka, Ösels största, som reser sig magnifikt i landskapet. Tarkovskij hade gillat det. Vassa ljud skär genom luften, inne som ute flyger svalorna. En spricka rakt igenom tornet, vars höga och spetsiga form förstördes i en brand efter ett åsknedslag. Kala väggar, knappt urskiljbara väggmålningar, fler sprickor, flagnande puts. Här är magiskt. Sovjeterna använde kyrkan till lada. Inredningen blev till bränsle. Lättja har nog räddat många kulturskatter, men stjälpt desto fler.

På väg söderut stannar vi till vid ”Ultima Thule” där solen störtade ned för över 2 700 år sedan. Kaali är en meteoritkrater 110 meter i diameter, 22 meter djup och delvis vattenfylld. Ett gigantiskt hål i naturen, en källa till mytiska berättelser ända från det antika Grekland. Hur måste inte folk ha vallfärdat till denna plats? Greken Pytheas besökte Ösel 325 f Kr och trodde sig ha funnit platsen där “solen gick och lade sig”.

Vi far västerut, mot Panga, en hög klippa vid havet, där man offrade barn på hednisk tid. På vägen dit tittar vi in i Karja kyrka, med sina pentagramer och fula gubbar, demoniska målningar ämnade att fördriva ont med ont, och vi tar paus vid en strand, Tuhkana. Store Töll, Ösels eget troll, har ett finger med i uppkomsten av alla heliga lundar, stora stenar, floder, havsrev och halvöar. Han ska ha försökt driva ut självaste djävulen från ön, och på Ösels vackra stränder, som de vid Harilaid, Sörve eller Järve, verkar han ha lyckats.

Nu närmar vi oss Vilsandi, Ösels verkliga pärla. En liten ö som är en lycklig del av ett stort naturreservat. Vägen dit verkar liksom anlagd för att man inte ska fara på den. Äntligen har bilen skumpat sig fram till hamnen där vår väntande kapten vankar fram och tillbaka på piren. Två gånger i veckan far han ut till Vilsandi med sin träskuta vars motor överlever sig själv hela tiden. Havsbotten är synlig hela vägen och författaren Jaan Tätte, som vi ska träffa och äta flund­ror hos, berättar att han ibland går till fastlandet och hem igen. Alltså vadar istället för att ta båt en trekvart. Ibland tar han med sig sin fru som är ganska kortväxt och som får sitta på hans axlar när vattnet är för strömt eller djupt.

Jaan Tätte personifierar Estland för många estländare – han är den sunda, naturnära människan. Hans visor sjungs av små och gamla och de har en påtaglig arkaisk kvalitet. Han vandrar över havet, men bara när båten inte går att använda för drivande is. Att försöka beskriva Vilsandi tänker jag inte göra. Egentligen vill jag inte att någon ska åka dit.