Man ska ta kabinbanan upp till Taffelberget så fort man kan. Skolklasser, smekmånadspar, biologer, vandrare och affärsmän – här hänförs alla besökare av de extrema vyerna över ett öppet, soligt land med nästan ständig sommarvind.

Kapstadens omgivningar hör till världens vackraste och Taffelbergets vilda högplatå är bästa utsiktspunkten. Drygt 1 000 meter över havet tycks luftrummet oändligt. Norrut böjer den djupblå Atlanten mot de sandiga stränderna där holländska sjöfarare 1652 kastade ankar för gott och rakt ner under Taffelbergets stup reser sig dagens storstad med kolonialkvarter, shoppingcenter och höga hotell – fortfarande med bosättarnas europeiska borg och handelsträdgård i mitten.

Under branterna skymtas också en nästan kalifornisk solnedgångskust med lyxvillor mellan badvikar ibland lika vackra som Seychellernas. Millionaires‘ mile kallas kuststräckan där fotomodeller plåtas på Clifton Beach och all världens valutaturister sippar billiga aftondrinkar på terrasserna i Camps Bay. Därifrån fortsätter en Atlantväg i en serie hårnålskurvor, förbi surfarsamhällen som Llandudno Beach där Madonna påstås äga hus, sju mil ända till Godahoppsudden som precis som Taffelberget är ett helt magni­fikt naturreservat.

– När ni ser detta förstår ni varför holländarna inte reste hem, säger vår guide.

Natursceneriet i denna del av Syd-afrika är svårslaget. Söker man också charm finns småstäder som Hout bay, Kalk bay och Simonstown med bed & breakfast för hyrbilsturister. Så finns förstås den riktigt lugna jordbruksbygden med tjusiga vinstäder som Stellenbosch och Franschhoek att bo i. Kännare talar också längtansfullt om ensliga utposter som det ruffa fiskeläget Pater Noster långt norr om Kapstaden dit få finner sin väg.

Men börja med Taffelberget. Med det som väldig, solbelyst fond lever tre miljoner människor i staden nedanför och att lyssna på deras berättelser är en del av upplevelsen här. Prata till exempel med den åldrige muslimen Noor Ebrahim som driver museet District Six för att låta även dagens barn förstå hur apartheidregimen ville cementera segregationen.

– Med bulldozer, ett hus i taget under elva års tid, jämnades Kapstadens enda multietniska kvarter med marken. Mycket är bättre nu, men det är bara 13 år sedan apartheidtiden och inget land ändras helt på så kort tid, säger han.

Eller prata med Trevor Rosenfeld från Zimbabwe, en vit man som trots sitt flyktingskap orkar hylla sitt hemlands afromusik, särskilt sångerskan Simphiwe Dana.

– Det är musik, inte politik, säger han i sin lilla skivbutik på den enkla, södra delen av Long street, en gata kantad av kolonialhus.

Kapstaden är en proper stad där man lättast går till fots. Mellan lyxhotellen, Desmond Tutus domkyrka och Holländska ostindiska kompaniets trädgårdar är det bara några hundra meter. Västerut är det heller inte så långt mellan strandvägen och Green Points småskaliga barkvarter.

Men så fort det skymmer ändrar Kapstaden karaktär och gatorna töms på fotgängare. Alla som har råd tycks köra hem till vaktade villastäder och då är det tur för turisterna att city är fullt av ovanligt bra och prisvärda restauranger. Finkrogar är något av Kapstadens signum och dit tar man billig taxi.

Ett säkert tips är Waterfront, det vaktade gamla varvsområdet som sedan 1990-talet lever upp med över 150 affärer och krogar längs kajerna. Här möts det nya blandade Sydafrika i ett myller av folk. En bleckorkester spelar i solnedgången, sista färjan från Robben island stävar in och ett gäng akrobater börjar sluka eld i skymningen.

Bland dem som kommit för att äta och se på underhållning är 25-åriga Carmen Damons med sin femårige son Cerwin. Hon är telefonförsäljare av guldmynt och räknar sig till den växande medelklass av svarta som numer har råd att unna sig lite.
– Kapstaden är världens bästa stad. Jag skulle inte byta den mot något, säger hon.