Visst känns det lite overkligt där jag går uppför fjällsluttningen med stighudar under skidorna, på väg mot en av Lofotens mer spektakulära toppar. Det är första veckan i februari och drygt tio grader kallt. Trots lutningen och tempot svettas jag inte ett dugg, där jag går bakom offpistguiden Seth Hobby.

Vi befinner oss i området Småtinden strax väster om Svolvaer, på väg mot Verden, som är namnet på den drygt 700 meter höga bergstoppen.

Ljuset har kommit tillbaka på allvar, efter snart två riktigt mörka månader.

- Den här tiden är fantastisk, säger amerikanske Seth under en paus. Solens återkomst i kombination med fjälltopparna och det öppna havet är en oslagbar kombination.

Sedan några år tillbaka lever Seth på att guida turister året om på Lofoten. Tillsammans med norska frun Maren Eek Bistrup driver de företaget Northern Alpine Guides och erbjuder även klättring, vandring och kajak under sommarhalvåret.

Seth har klättrat och åkt skidor i extrema miljöer från sena tonåren och levt ett nomadliv under närmare tio år. Det har handlat om klättring och skidåkning över hela världen, främst i Himalaya med idel 7 000-meters-
toppar i bagaget.

- Jag kom hit för snart fem år sedan för första gången och förälskade mig i Lofoten. För en friluftsfantast så är hela ögruppen som en enda stor lekplats, menar Seth och berättar att möjligheterna är oändliga.

- Ingen annan plats i världen erbjuder så många toppar på en så liten yta, där du kan åka skidor ända ned till havet.

Seth berättar entusiastiskt om intrycken och erfarenheterna under fikapausen - innan den sista branta stigningen upp till toppen.

Vinden har mojnat och vi njuter av panoramavyerna. Långt i öster kan vi skönja Narviksfjällen, där karaktäristiska Stetind syns allra tydligast. Längre söderut kan vi ana Bodös mäktiga berg.

Havet skimrar och jag inbillar mig att doften av tång och salt vatten når ända hit upp.

- Det stämmer, säger Seth och skrattar. Jag trodde inte det var möjligt först, men visst luktar det hav även på hög höjd.

Klockan är lite över ett när vi står allra högst upp. Nu väntar glidet utför.

Även om snöförhållandena inte är de bästa har vi ändå passerat partier med klar puderkänsla.

- Men räkna med is och skare också, manar Seth, som åker före och kollar snötäckets stabilitet.

Han tecknar okej ett par hundra höjdmeter längre ned och jag följer efter.

Trots att mina stilpoäng inte alls går att matcha Seths, så får jag riktiga lyckorysningar av att svänga nerför fjällbranten med ett ändlöst hav framför skidspetsarna.

Men åket blir klart fostrande. De mer isiga partierna kräver rejäl kantisättning och djävlaranamma.

Och med mjölksyran dunkande i låren pustar jag ut vid en liten klippavsats och konstaterar att svängarna definitivt höjt pulsen.

Vi tar sedan det mer än två kilometer långa åket i omgångar för att riktigt njuta.

Nu väntar after-skin på Bacalao bar i Svolvaers hamn. Den självklara mötesplatsen för äventyrare och "locals" som vill njuta av en espresso, pilsner eller ett glas vin efter en dag ute i naturen.

Middagen ett par timmar senare på Börsen Spiseri blir något utöver det vanliga. Krogen ligger nere vid vattnet i en gammal vitmålad träbyggnad från tidigt 1800-tal. En del var ursprungligen lanthandel, där det mesta finns kvar som museum.

Själva restaurangen specialiserar sig på olika slags torrfisk - liknande vår lutfisk fast mycket mer smakrik. Här serveras den bland annat grillad med tryffelrisotto, soltorkade tomater och serranoskinka.

Tillsammans med varsitt glas Valpolicella Ripasso njuter vi länge i restaurangdelen med klart maritim inredning.

Lagom till läggdags på Svinöya rörbuer - ett kort promenad från Spiseriet - bjuder Svolvaer och Lofoten på ett praktfullt norrsken, som till och med får Seth att häpna.

Nästa dag är gråmulen, där tunga moln döljer de skarpskurna bergstopparna. Inget skidväder med andra ord, så det får bli en utflykt med fiske och havsörn som mål.

För i Svolvaer kan man året om hänga med på en halvdags båttur till dramatiska Trollfjorden. Den drygt två kilometer långa fjordarmen, med en blott hundra meter bred öppning, kantas av branta berg som nästan ser ut att falla över den lilla fiskebåten. Det här är ett av Norges mest fotograferade naturscenerier.

Väl ute ur fjorden är det sedan dags för djuphavsfiske. Med långa haspelspön och blänkande drag låter jag och mina färdkamrater dragen sjunka till åtminstone 20 meters djup. Det dröjer inte länge förrän den första fångsten hivas upp under förtjusta utrop. På en knapp timme hivar vi upp åtskilliga kilo med både skrei och sej

Vår guide skär upp fisken i bitar för att locka till sig en och annan havsörn som häckar i området.

Det dröjer inte länge förrän den första örnen dyker upp, och sedan följer ett mäktigt skådespel där vi får ta del av hur närmare tio ståtliga örnar skickligt fångar fiskbitarna.

- Det här är ett av de havsörnsrikaste områdena längs den nordnorska kusten, berättar guiden samtidigt som en stor gråtrut girigt slukar en bit direkt ur hennes hand.

Väl tillbaka i Svolvaer är det åter skymning. Dags för en värmande vintoddy på Bacalao bar. Seth är på plats för ett snack om morgondagens topptur.

Väderprognosen talar om ymnigt snöfall under natten och strålande sol kommande dag. Det låter som en perfekt kombination för en topptursfantast.