Veckan innan låg temperaturen nere kring minus 30 grader. Nu gnistrar snön i solen och termometern visar på behagliga minus 15. Vädret kunde inte vara bättre och vi ler mot varandra och mot de nordliga svenska vintervita fjällen som stolta visar upp sig mot den mättade blå himlen. Men faktum är att vi hade varit fulla av förväntan även om vinden legat på och det hade varit mulet.

Det som väntar är en familjevecka i Svenska turistföreningens regi i fjällstationen Saltoluokta. Vi är 22 vuxna och 27 barn i åldrarna 4 och 14 år som under sportlovet ska umgås under utflykter och middagar. För de av oss som knappt tagit oss längre norrut än Sälen eller ens stått på längdskidor är det här ett äventyr.

”Är inte det där lite väääl kollektivt” var en oroande kommentar från bekanta när resan skulle bokas. Och upplägget är verkligen inget för ensamvargar: Alla middagar intas gemensamt och under pauserna i programmet håller man sig mest inomhus, ofta tillsammans med alla andra i huvudbyggnaden.

Att gilla nya möten är alltså en förutsättning för att man ska trivas på en familjevecka. Men det framgår tydligt under de första trevande samtalen, att de flesta tycker att frågan om de kollektiva inslagen är ointressant: Man kan ju sätta sig med en bok om man vill vara ifred, eller stänga in sig på sovrummet (som förvisso är lyhört). Det som lockar är det genomtänkta upplägget.

Många av gästerna har varit här förr. Vissa åker inte härifrån förrän de bokat nästa års besök. Familjevecka deltar såväl par som ensamstående i med sina barn – men ledarna är noga med att påpeka att de inte är barnvakter. Ansvaret för barnen vilar på föräldrarna.

Det man får är friluftsdagar (som någon annan planerar och håller i) där utflykterna följs av goda White Guide-prisade trerättersmiddagar (som någon annan lagar och städar undan efter) med vinpaket för den som vill. Dessa middagar intas enbart av de vuxna – och då har barnen redan fått sin mat och är fullt upptagna med allehanda aktiviteter som ledarna håller i.

Det är bordsplacering som gäller för de vuxna, vilket tvingar dessa ofta försiktiga svenskar till samtal – och ger en mer familjär stämning resten av veckans timmar. För den som inte kunnat släppa tanken på det kollektiva inslaget så finns en tydlig pluspoäng med just det:

– Det är mycket lättare att få med sig barnen ut på fjället när det är flera barn med som sällskap, säger pappan Petter Åstradsson.

Stationen vi är på är en samling stugor längs Kungsleden i väglöst land – fjorton timmars tågresa från Stockholm, plus två timmars bussresa och så avrundningsvis tio minuter med skoter alternativt 40 minuter till fots över isen.

För den som hyr skidor och pjäxor står utrustningen och väntar vid rummet vid ankomst. På dörren till rummen hänger då också klädnypor med barnens namn som de ska sätta på sina tröjor.

På schemat står bland annat turåkning på kalfjället och besök i samebyn. Att få åka hundspann är kanske det som lockar mest, liksom att testa snöskor, åka skoter och att få prova att pimpla. Men barn fastnar som bekant inte alltid för det förväntade.

– Det Hedvig, vår sexåring, minns mest och har längtat efter sen vi var här förra året, är ett gosedjur som fanns i ett av rummen, säger Åsa Moberg.

Hundspannet ägs av Matti Holmgren. Han och hans sambo Stina Svensson har 42 hundar hemma på gården utanför Jokkmokk. Filippa heter den border collie som gillar att agera hare och drar iväg som ett streck över snön så fort Matti ger klartecken.

Kicki går först av de tio siberian huskies som drar släden idag. De har tagit sig hit över fjällen, en sträcka på drygt 20 mil. När Matti har åkt en vända med en handfull barn på släden och stannar för att lasta på nästa gäng passar hundarna på att kyla ned sig med ett snöbad. De rullar sig på marken och äter några tuggor snö också. De tycker det är varmt.

Hur vädret än är så blir det utflykter. Varje morgon äter man en stadig frukost och packar sen sin egen lunch i form av soppa, smörgåsar och jägarsnus. Skulle man ändå krokna halvvägs ute i spåret så finns det en backup i form av den skoter som åker efter och plockar upp eftersläntrare.

– Det är jättebra om man märker att barnen blir helt slut. Själv kan man ju inte göra mycket mer än att muta med godis, säger Marie Westberg.

Hon valde att åka på familjeveckan med maken Klas och sonen Elvis trots att hon inte är någon vintersportare och var orolig för att hon själv inte skulle orka. Nu tycker hon att veckan passar alla - utom kanske de allra mest fjällvana.

– De kanske tycker att det är krockkuddar överallt, men annars tycker jag att det passar både de som gillar friluftsliv och de som tror att det här inte är deras grej och är helt oerfarna. För det handlar ju inte om strapatser och att göra upp egen eld - och man får hjälp om man inte klarar av tempot.

En fördel för just fjällovana är att här kommer man faktiskt ut, menar hon. Den som är ovan och drar till fjällen på egen hand skulle bli rätt bunden till stationen:

– Det är inte som att vara på charter och hyra en bil och bara dra iväg någonstans. På fjället behöver man ha lite koll.

Lite oroade familjen Westberg sig för att de skulle vara tvungna att “rätta in sig i ledet”. Så har det inte blivit.

– Nej, man kan ju välja att stå över en utflykt och vara bara med familjen - men det gör man inte för då missar man ju något bra, säger Klas Westberg.

– Ja, och för Elvis som är ensambarn har det varit fantastiskt med alla andra familjer, här får han ju kompisar. Vi har inte sett röken av honom efter utflykterna - då har de sprungit och lekt i stora gäng, säger Marie.

Då, när barnen leker, sätter sig de vuxna gärna vid brasan i entrén. Pratar lite, huttrar till när dörren ut öppnas. Sen efter middagen är det raka vägen i säng. Energin räcker inte till något nattsudd, men det passar bra för det blir inte heller några sovmorgnar.