Skidsemester är fel ord. Snarare utförsåkningsläger. När man reser med UCPA gäller tidig uppstigning, åkning hela dagen, utmaningar i backen och förläggning i flerbäddsrum. Och redan vid middagen tittar vi oss runt bordet undrar: Hur tidigt är det legitimt att gå och lägga sig?

Resorna med franska friluftsfrämjandet UCPA är för folk som älskar fysisk aktivitet. Man köper ett paket som omfattar allt – resa, boende, mat, utrustning och själva upplägget med skidskolan. Utrustningen delas ut första kvällen tillsammans med liftkort.

Man får skatta sin egen åknivå inför gruppindelningen och sedan väntar en vecka där man delar alla måltider, duschar i korridoren och enbart pratar om skidor - var man åkt under dagen, om man hittade puder, om guiden är bra, om gruppen är jämn…

Argentière, som delar skidsystem med Chamonix, är enda orten där UCPA erbjuder kursen Ski toute neige, åkning på all slags snö. Där finns också ovanligt många grupper för off pist och randonnée, och man kan vara både nybörjare och köra bräda.

I rummet mitt emot finns tysken som åkt skidor fem gånger i sitt liv, en australiensare på snowboard och så svensken som fick flytta upp två gånger innan han fick en grupp som var tillräckligt avancerad: Off pist expert.

Och där, får man höra under after skin på Savoy bar, handlar det om att klättra någon timme för att hitta vintersnö. Eller bära skidorna i snålblåst nedför trapporna från Aiguille du Midi vid Mont Blanc. Eller hamna litet fel i nerfarten från Les Grands Montets och tvingas gå tre timmar i skogen…

Resorna är upplagda för att man ska få utvecklas utifrån sin egen kapacitet, vilket betyder att skidåkningsnivån obönhörligen går före sociala prioriteringar. Ändå oroar vi oss första dagen: Tänk om jag hamnar i en för lätt grupp? Eller bara kommer att vara rädd hela veckan?

Ju fler kurser som erbjuds på ett center, desto mindre risk för att nivån ska bli ojämn. De enda som klagade under min vecka var brädåkarna som var för få för att kunna skiktas i flera grupper.

Så här går det till: I min ski toute neige-grupp hade några klassat sig som confirmé – att klara svarta pister – och några som expert – att vara säker också utanför backarna. Efter några åk i puckelpisterna sorterade lärarna bland fartessen och de som kom litet efter och vips! var vi så kallat ”harmoniserade”.

- Fransmän och killar överskattar sig generellt sett, medan svenskar och tjejer snarare underskattar sin förmåga, säger Michael Hammarström som under senaste åren varit bussguide minst tre skidveckor varje säsong för UCPA.

Det betyder att han följer med den 36 timmar långa bussresan från Stockholm till skidorten och är kontaktperson under veckan.

Vi blev nio åkare i min toute neige-grupp, som varje dag följde med 26-årige Dorian Galinier på jakt efter dagens off pist-åkning. Han tog oss genom Magic forest, som var mer forest än magic. Ner genom ravinerna vid Flégère och Brévent, med hemkomst i Chamonix. Guidade oss från Les Grands Montets baksida ned till dalstationen och fick oss att klättra upp till en topp på schweiziska sidan för att få lössnö ner till Vallorcine.

Jag har nog aldrig åkt så mycket skidor på en vecka, och då har jag åkt mycket sedan jag började i Åre på 1970-talet. Den sista dagen konstaterade jag att Dorian fått mig att våga saker jag aldrig hade trott att jag skulle våga.

Att man får så många utmanande skidmöjligheter beror på främst två saker:

Säkerhetstänkandet. Spade, lavinsond (en hopfällbar sticka på över två meter) och transceiver (en sändare-mottagare som man slår på varje morgon) ingår i de avancerade kurserna och alla får skriva under på att inte åka utanför pisten utan guide eller lärare. Vi tränas praktiskt i hur man letar efter lavinbegravda skidåkare.

Skidåkarandan. Förläggningen är enkel och man reser med UCPA för att åka skidor, inte festa (men självklart orkar några bäggedera). På centret i Argentière, som rymmer 260 personer, är det folk i duscharna redan före sju på morgnarna.

Vid frukosten plockar man ihop sitt eget lunchpaket för att vara ute hela dagen och belönas på kvällen med fransk fyrarättersmiddag (alltid ostbricka, alltid dessert). Varje kväll ordnas aktiviteter som quiz, dans eller pubrunda och ibland orkar man dröja sig kvar litet längre vid sällskapsspel och disco.

En kvarts miljon personer sportsemestrar med UCPA varje år. Vilka? Svenskarna den här veckan i Argentière var påfallande jämnåriga, runt 30 år, medan fransmännen snarare var i 40-årsåldern. Och typen? Hängivna skidåkare – och kräsna.

Ungefär som Ola Hedén, som bokat sovbussen hem på lördagseftermiddagen och egentligen skulle ha en och en halv skiddag kvar när vi åker till backen på fredagsmorgonen.

Det är samma klarblåa himmel som vi haft hela veckan, bara betydligt kallare än de 15 plusgrader som smält snön framför ögonen på oss varje dag. Ingen nysnö i sikte, med andra ord. Det får Ola att boka ett billigt flyg okristligt tidigt redan dagen därpå. Han är egenföretagare, har sökt ett nytt butiksbiträde till sin saluplats i Hötorgshallen och har en hög ansökningar som ligger hemma och väntar på att bli genomgångna.

- Jag visste ju inte om det skulle bli puder i morgon. I så fall hade jag ju varit kvar. Men nu flyger jag hem i morgon bitti och får litet gjort istället.