Biff grillad på traditionellt vis på en lagerkvist är ettåringens favorit. Kvistspett mörar köttet och ger en aromatisk smak typisk för Madeira då spettet kommer från lokala lagerträd. De finns i överflöd på öns nordsida där skogar av den azoriska lagern skyddas som del av världsarvet.

Vi doftar oss igenom lagerskog som övergår i eukalyptus under en vandring längs öns speciella akvedukter, levador, vid Quemadas utanför Santana på nordöstra kusten. Men först picknicklunch vid en äng på 800 meters höjd med Atlanten i fonden. I ränseln har vi varmt sötpotatisbröd bakat på häll, färskost och små bananer. Här finns svartvita ankor och miniatyrvattenfall alldeles intill ett inbjudande hus med halmtak. Ett par kilometer på den breda men skumpiga stigen till Pico das Pedras är en plåga för den som kör paraplyvagnen. Trots lätt nedförsbacke. Men färden söver ettåringen.

Atlanten möter branta klippor i Santana liksom längs stora delar av kusten i alla väderstreck. Från vingårdshotellet Quinta do Furão ser vi ett vattenfall spruta ut vatten halvvägs upp i klippväggen över vitkantade vågor som bryter mer än hundra meter nedanför våra fötter. Höjdskillnader och vassa klippstränder gör att bad oftast förutsätter simbassänger. Havet värms av Golfströmmen och blir knappast kallare än 17 grader – men det blir inte många grader varmare heller.

Temaparken i Santana kombinerar seriösa hantverksuppvisningar med spel för att sänka modellskepp i dammen. Getter, lamm och lekplats finns högst upp i parken. Moderna kaffe-med-poncha-serveringar ackompanjeras av folkmusik som strömmar ur stenformade högtalare längs alla gångar. Honungssötad poncha känns som just den citrusfruktdrink man väljer för att kurera förkylning. Skulle man inte vara förkyld dricker man den för att må ännu bättre.

På restaurangen nedanför Quinta do Furão provar vi chefskocken Yves Gauthiers säsongsmat från ön. Han panerar och steker djupvattenfisken espada med korianderfrön, gör pasta till med mild sås på passerade tomater åt ettåringen som slukar maten. Kocken dyker sedan fram ur röken från matsalens öppna spis och säger:

–Följ lokal tradition att ta småvägar med bilen under helgen för att köpa frukt direkt från trädgårdarna. Prova cherimoyafrukter som är så mogna att ni nästan måste äta dem på plats. Och bröd som bakats över glöd i kålblad om ni hittar.

Vi kommer öns fruktbarhet inpå livet på gårdshotellet Quinta do Arco i grannbyn Arco de San Jorges. I en långsträckt kuperad trädgård har ett tjog små lantliga trähus gömts undan bland blommor, buskar och fruktträd. Husen är bekvämt inredda för självhushållning, men vi beställer tidigt kvällsmål komplett med utvalda viner från tehuset/restaurangen tvärs över gatan.

När ettåringen och jag smakat nedfallna clementiner och jagat huskatterna tillräckligt länge längs trädgårdens vindlande stensatta gångar kommer vi till en rosenträdgård, vars 1500 arter utgör en av världens främsta samlingar och skulle göra Laura Ashley mållös.

Madeira Windbirds fältbiologer Catarina Fagundes och Hugo Romano tar med oss på slingrande vägar upp över öns höjder till Ribero Frio för en barnvänlig glimt av dalarna, ursprungliga och inplanterade växter och sparvarna.

De väljer lunch i Caniçal på resans mest anspråkslösa fiskerestaurang med bland annat kastañetfisk, ett urval av öns gastronomi som inte står att läsa i de vanliga guideböckerna.

Molnen blåser upp sig i nya formationer, glider över öns höga vulkantoppar, rinner ner i dalarna och försvinner när man vänder ryggen till. Sydsidan av Madeira är känd för att solen alltid värmer lite extra. Men värmen är behaglig. Ettåringens naturliga blekhet skyddas med slokhatt och långärmat.

Funchal sluttar så rejält att man kan åka ett gott stycke nedför i uråldriga kälkar direkt på gatstenen från förorten Monte. Men man ska efteråt vara upplagd för en respektabel promenad eller acceptera att betala en taxi 180 kronor (20 euro) för att köra de få återstående kilometerna till hotellet. Tidsenliga resenärer tar bergbanan mellan Funchal city och Monte tur och retur.

Promenader på slätare underlag tar vi i gamla stan mellan saluhallen och Santamariakyrkan längs rua de Santa Maria. Det lutar uppåt på sluttampen, men bläckfisk i rödvin på designrestaurangen Risos veranda med utsikt över klippkusten åt öster kompenserar för det.

En fläkt av hur privilegierade Madeiraresenärer flanerade för femtio till hundra år sedan får man längs Avenida Arriaga, ett kvarter från strandpromenaden. Här är svart och vit stenbeläggning lagd som pussel i mönster, så slätt att ettåringen inte låter sig sövas i vagnen. Hon väljer att bekanta sig med duvorna och med lunchgästerna på Golden Gate Grand Café som renoverats till ursprunglig 1800-talsglans. Och låter sig godvilligt lotsas runt i den lilla stadsparken bevuxen närmast som en regnskog.

Ambitiösa bankpalats och Toyotas bilsalong kantar Avenida Arriaga. Det är här, närmare bestämt i Blandy’s Wine lodges lokaler med mycket 1700-talspatina, som jag får en slutlig förklaring till Madeiravinets storhet. Oenologen Francisco Albuquerque berättar omgiven av rader av välfyllda blågröna vinflaskor med upp till hundra år på nacken:

–Vår vulkaniska jord är mycket rik och sur och ger därför syrlig frukt, även bananerna smakar friskt här. Det ger viner som mildras långsamt och inte drar på sig sjukdomar. Tydligast blir kvaliteterna i årgångsmadeira.

Jag smakar Sercial från 1963 som är koncentrerad som en konjak, men ungdomlig i smaken och givetvis inte så alkoholstark. En droppe Bual från 1908 på handleden doftar fikon, aprikoser och mahogny resten av dagen.

Sand- och klapperstensstrand och en av de riktigt skateboardvänliga ytorna på Madeira möter vi sista kvällen. Vi bor i den gamla staden Machico nära Santana alldeles vid strandpromenaden. Från hotell Dom Pedro har vi bara 4–5 minuter till flygplatsen som ligger avskilt på andra sidan en klipphöjd.

Machicos gamla centrum med 1500-talskyrka, saluhall och 60 platanträd i dubbla rader ramar in stranden och det nybyggda biblioteket, fontäner och slipad stenbeläggning. Sista måltiden äter vi på balkongen: biffar, bönor och sallader från snabbköpet Pingo Doce. Och söt malmseymadeira, ett av de få viner som är perfekta till kaffet.