”Mamma, mamma, titta en häst.” Hedvigs glädje över att åka hästskjuts och se alla hästar, går inte att ta miste på. Den bilfria miljön på ön Büyükada, en knapp timmes båtresa från Istanbul, passar både stora och små.
Vi hade förväntat oss en het och outhärdlig megastad och såg Istanbul mera som startpunkt än delmål på resan. Att denna intensiva storstad erbjöd miljöer som passar en tvååring var en angenäm överraskning.
Närheten till vattnet gör staden uthärdlig också mitt i juli. När luften mellan husen blir för tung att andas finns räddningen en timmes båtresa ut i Marmarasjön. På Prinsöarna är luften fri från bilavgaser och största ön, Büyükada, erbjuder bara transport med häst och vagn, till vår dotters stora förtjusning. Visst svalkade badvattnet, men inträdet var dyrt och vattnet smutsigt.
Moskéernas inbjudande hav av mattor är som gjorda för barnafötter och besöken i helgedomens inre blir en svår kamp för att övertyga minstingen om att det inte är lämpligt att springa runt. Men de stora templen skänker ändå välbehaglig vila för hela familjen. I Blå moskéns pelargångar finns skugga för föräldrarna och släta ytor som gjorda för rastlösa små ben. Süleymanmoskén har dessutom en stor trädgård. Precis som de turkiska
familjerna, slår vi oss ner i gräset för att vila och fika, medan lilltjejen får springa runt. Hon har snart hittat villiga lekkamrater.
Överallt i Turkiet möts vi av samma hjälpsamhet. Att resa med små barn här, är inte något problem och vårt nästa stopp, en nattbussresa söderut längs kusten, blir badorten Ayvalik (Se SvD 6 mars, eller svd.se). Till Ayvalik har västeuropeisk massturism ännu inte hittat, men inhemska turister har upptäckt charmen i den gamla stadskärnan med sina färgstarka hus och vindlande gränder. Här ser vi Grekland för första gången. Solen, vars nedgång lockar oss upp på berget Seytan Sofrasi, går och lägger sig alldeles bakom den grekiska ön Lesbos. Här uppifrån ser man hur nära kontinenterna är.
Än har vi ett turkiskt stopp kvar innan vi reser västerut mot Grekland. Staden Selçuk är i sig inte värd en övernattning, men flera historiska platser av betydande vikt får många att ändå stanna här. I närheten ligger Efesos, som var ett antikens New York, en världsstad och en smältdegel
av olika kulturer. Efesos är i dag ett av Turkiets mest besökta turistmål och det är lätt att inse varför. Att vandra på de mjukslipade marmorstenarna - kantade av överdådigt utsmyckade kolonner - är som att åka tidsmaskin till tider med andra stormakter och andra gränsdragningar än dagens.
Även om vi är tidigt på plats kommer hettan och turistanstormningen i kapp oss. Ett par timmar i Efesos är i minsta laget, men värmen gör att vi inte orkar mer. Trots 35 graders hetta skuttar vår tvååring uppför de halvmeterhöga avsatserna på den imponerande stora amfiteatern.
Efter en vecka på den asiatiska sidan av Egeiska havet är det dags att åka västerut. En halvtimmes båtresa bort ligger Europa.
Efter billiga pensionat väljer vi nu bättre standard de två nätterna på grekiska Samos. Hotell Samos har barnvänlig pool på taket, till stor glädje för tvååringen och vilsamt för oss vuxna. Själva ön har mycket att erbjuda, men för oss blir Samos mer av en mellanlandning. Hotellets läge ger bästa möjlighet att njuta av
en kvällspromenad längs kajen.
När snabbfärjan från Samos anländer till Paros vid halv åtta på kvällen är vi utlämnade till rumsraggarna vid kajen. Detta är den första plats där vi inte bokat boende i förväg. I efterhand visar det sig att rummet hos Captain Manolis, intill stora torget i Parikia, för 300 kronor per natt är ett bra pris.
Att bo centralt i Parikia är ett stort plus. Utanför hotellet börjar labyrinten av bländande vita gränder, fyllda av butiker som skyltar med souvenirer i alla färger. Med babylyssnare kan vi avnjuta en kvällsdrink på närbelägna Cafe Nostos, ett av flera mysiga små kaféer i staden.
Morgonen därpå tar det oss fem minuter till båten som tar oss till Krios beach, en liten familjevänlig strand, med souljazz i baren och solstolar att hyra.
Paros erbjuder en möjlighet för vandringssugna även mitt i sommaren. Morgonbussen tar oss till Lefkes, en vit bergsstad med lila bougainvilleor som väller över murarna. Efter lunch på en enkel taverna letar vi oss till en gammal bysantinsk
härväg, från tiden då Lefkes var huvudort på ön. Underlaget varierar från dammigt grus till mjuka stenar, slipade av oräkneliga fötter under århundradena. Kryddiga dofter följer oss, liksom cikadornas högljudda gnidande. Det är inte hett, utan outhärdligt hett. Efter två timmar når vi mest uppskattade badet hittills, vid stranden i Piso Livadi, på öns östkust.
Paros blir vår sista anhalt under resan över Egeiska havet. Sista kvällens väntan på nattbåten till Pireus går snabbt. Skummet på avskedsfrappén frasar i sugrören medan solen sänker sig i havet framför oss. Nu är det bara en natt på färjan som skiljer oss från Aten varifrån hemresan får sluta cirkeln.
Efter några timmar i solgasset bland ruinerna i Efesos var det bara pappas axlar som dög.
