– Vem har ridit förut? ropar Rae Holwill.
Jag sträcker tveksamt upp en hand och skyndar mig att reservera mig med att det var många, många år sedan. Dessutom var det senast inomhus i en manege och inte i närheten av vildmarken i centrala Kenya dit vi nu är på väg.
Vi tilldelas våra hästar. Ut genom grinden tågar vi i eftermiddagsljuset och efter bara några minuter känns det som att all civilisation är långt bort. Savannen är vidsträckt trots det kuperade landskapet. Marken är torr och vit men bevuxen med gräs som lockar några av hästarna att sänka huvudet för en munsbit och trotsa sina ovana ryttare. Gräset döljer dessutom rödbruna hårda jordklumpar.
Rae Holwill, ursprungligen från Skottland, arbetar med ridturer på Wilderness Trails i Lewa Wildlife Conservancy. Hon kom till Kenya för första gången för ett drygt decennium sedan.
– Det var under ett sabbatsår från universitetet. Efter det åkte jag hem, fullföljde mina veterinärstudier och här är jag nu igen, berättar hon när vi intar den traditionella koppen te efter ridturen.
Den startar med en lugn sträcka savannväg. Efter någon kvart viker vi av ut i terrängen. Det doftar från hästarna, gräset och framför allt jorden – den speciella doften av Afrika. En luft mättad av växtlighet, men här uppe på höglandet också torr och len som polerat trä.
Längre fram hägrar en dunge akacior. En grupp giraffer betar från träden. Vår gruppledare Romano Mutuma vänder sig om och sätter fingret framför munnen. Försiktigt låter vi hästarna komma närmare, och stannar några meter från de långbenta djuren. Giraffernas mörka ögon bligar nyfiket på oss under tjocka ögonfransar, men hästarna låter sig inte störas. När den största av dem avverkat ett träd och vaggar vidare till nästa slutar våra hästar att beta och skrittar efter med giraffen som flockledare.
På väg hem stöter vi på ett vårtsvin som banar sig väg ut ur ett buskigt område nära lägret, där vi tidigare under dagen sett tjogtals babianer svinga sig ner på marken från träden. Några av hästarna hoppar till men rättar snabbt in sig i ledet igen.
Wilderness Trails har ett fyrtiotal hästar. Här finns både gamla, trötta, snälla ök och före detta löpar- och polohästar med betydligt mer krut och vilja.
– Hästar som alla kan rida, säger Rae Holwill och berättar att hon inte sällan har rörelsehindrade gäster.
Hästsafarin kan som här avverkas på en enda eftermiddag eller sträcka sig över flera dagar. Då har man antingen sin bas i ett enda läger som man gör utflykter från eller så rider man i etapper mellan olika lägerplatser där man övernattar.
Vanligt är också att kombinera ridturerna med åtminstone någon biltur, för att kunna närma sig rovdjuren. Men att se savannen från hästryggen är att komma närmare djurlivet än vad som någonsin är möjligt från en jeep.
