Långsamt letar vi oss allt högre upp på berget. Smala gränder sluttar brant uppför och vi får stanna vid flera tillfällen för att hämta andan. Varje gång vi svänger runt ett gathörn är vi säkra på att toppen ska uppenbara sig, men gång på gång blir vi besvikna. En ny gränd, en ny uppförsbacke, ett nytt gathörn.

Men slutligen, och helt plötsligt, får vi lön för mödan när en makalös vy breder ut sig. De blygråa regnmolnen glider sakta isär och låter den tidiga kvällens röda solljus sila ner över Sarajevo.

Till vänster gör Miljackaflodens blanka vatten en liten krök och skär därefter ett rakt snitt genom staden där den försvinner mot horisonten, insvept i den tilltagande röken från tusentals vedspisar.

Av staden därnere hörs först bara trafikens avlägsna sorl. Sedan skramlet från en spårvagn som rusar runt hörnet vid biblioteket. Bakom oss kommer några pojkar springande med en fotboll och ställer upp två mål mellan resterna av det som en gång var bostadshus.

Det är omöjligt att inte ta fram kameran. Detta är sinnebilden av ett land som rest sig ur ruinerna för att gå vidare, oerhört klichéfylld och samtidigt fullständigt sann.

Ett besök i dagens Sarajevo blir lite vad man gör det till. Stadens brutala nutidshistoria finns hela tiden närvarande och hålls levande av den äldre generationen Sarajevobor. Förr eller senare kommer de att komma in på hur det var under de fyra år i början av 1990-talet då staden var belägrad och granatelden välde in från de omgivande bergen.

Samtidigt har tillräckligt mycket av krigets fasor putsats bort, för att ge plats åt nutid och framtid. Den unga befolkningen är inte särskilt intresserad av att prata om kriget. Många av dem var nätt och jämt födda när freden kom och Bosnien-Herzegovina blev en självständig stat för 20 år sedan.

- När människor tänker på Sarajevo, eller på Bosnien för den delen, så tänker de på våld och krig. Det är kanske inte så konstigt, men vi som bor här är ganska trötta på det, säger Zlatan Cimic.

Han är hälften bosnisk muslim, hälften bosnisk serb. Hans far dog i en bilolycka före kriget och tillsammans med sin mor lyckades han i sista stund lämna Sarajevo före belägringen. Han säger att det aldrig fanns något alternativ till att återvända. Sarajevo är hans hem och det är här han vill leva och bo.

Sedan vill Zlatan hellre prata om sport. Ja, han vet att han har samma förnamn som Sveriges stora fotbollsstjärna. Fast själv är han egentligen mer intresserad av basket. Och bordtennis, tillägger han.

- Jag spelade ganska mycket när jag var yngre och var faktiskt en av de bästa i landet, säger han stolt och lämnar oss med tipset att, innan vi reser hem, besöka ölhallen Pivica som han gillar skarpt.

Morgonen därpå går vi en guidad stadsvandring genom centrala Sarajevo. Den saluförs av turistbyrån som gratis, men i själva verket förväntas man lämna en slant till den unge studenten som tar oss runt.

Han visar platsen nära floden där Gavrilo Principe 1914 sköt ihjäl den österrikiske kronprinsen Franz Ferdinand, som enligt en något förenklad historieskrivning tände gnistan till första världskriget.

Han visar också det vackra biblioteket som raserades under granatattackerna på 1990-talet och berättar om krypskyttarna som lurade på taken. Där någonstans avbryter vi och frågar om han kan berätta lite om dagens Sarajevo i stället.

Han ser nästan lättad ut. Det är inte konstigt att turistmyndigheterna försöker slå mynt av Sarajevos krigsanknutna historia, men många - inklusive vår unge guide - skulle hellre se ett lite annat fokus.

Och när man skrapar på ytan så visar det sig att Sarajevo bubblar av kraft och kreativitet. Den årliga filmfestivalen i juli är en internationell tilldragelse med en blandning av kommersiella premiärer och smalare konstfilm.

Musikscenen är också vital och årliga festivaler för såväl elektronika som jazz är utslag av detta. Nattlivet är berömt med sina barer, kaféer och dansställen.

Även om Bosnien är mestadels muslimskt så serveras alkohol på de flesta ställen. Det går till och med att hitta en levande gay-scen i stadens nöjesutbud, vilket stärker Sarajevos ställning som ett liberalt vattenhål i en ofta svårt konservativ region.

Det är tid för kaffe. I Sarajevo är det alltid det. Vägledda av en diskret griffeltavla letar vi oss in i en dunkel arkad som tar oss vidare in på en innergård, till hälften överskuggad av utskjutande balkonger. När vi slår oss ned vid ett av de utställda korgmöblemangen försvinner den allvarlige servitören utan en min ut i köket. Någon meny syns inte till och vi inser att den som inte genast opponerar sig förväntas ha beställt en kaffe bara genom att sätta sig.

Missa inte

Njut av folkvimlet i de gamla basarkvarteren mitt i stan och ta en vandring upp på någon av bergssluttningarna som omger Sarajevo. För krigsrelaterad turism är det ett måste att besöka tunneln under flygplatsen som var stadens enda kontaktväg med omvärlden under belägringen. Vänta dig däremot ingen större underjordisk upplevelse; bara en mycket kort bit av den är i dag öppen för besök, men utställningen i anslutning till tunneln ger en bra bild av livet i Sarajevo i början av 1990-talet.

Det är samma slags starka, nästan trögflytande kokkaffe som serveras i hela östra Medelhavsregionen. På många håll pratar man om turkiskt kaffe, här säger man bara kahva. Det kommer in på en plåtbricka med en liten kopp och en vackert hamrad enportionskanna. En kokosklädd marmeladkub utgör pliktskyldigt tilltugg.

Vill man dricka kaffe på mer modernt vis, i form av en espresso eller andra italienskinspirerade varianter, så gör man säkrast i att leta sig till något annat ställe. I ärlighetens namn gör majoriteten av Sarajevos unga uteklientel just så.

Det är samma klientel som vi senare på dagen träffar när vi smiter in på Zlatans favorithak, den svulstiga ölhallen Pivnica, och lyckas hitta en fantastisk mörk version av det lokala ölet, Sarajevsko. Tunga träpaneler och mässingsbeslag för tankarna till en svunnen tid, men trendigt klädda sarajevobor, med iPhonen tryckt mot örat, skvallrar om att livet går vidare även här.