Det sägs att 80 procent av alla grekiska vykort är tagna på Santorini. Det är lätt att förstå varför – klippväggarna störtar brutalt ner i havet och de klassiska vita husen ligger som pudersnö i böljande vågor längst upp på bergssluttningen.
På närmare håll kan vykortsfotografen frossa i blomsterprunkande gränder, parasollprydda stränder och hångel i solnedgången. Ön har blivit känd som ett resmål för smekmånadsfirare, och visst är det svårt att undgå alla par som halvnonchigt bränner runt på hyrmoppar i bara badkläderna.
Men här finns också fullt av barnfamiljer, stora kompisgäng och pensionärspar, eftersom ön erbjuder ett brett spektrum av aktiviteter.
Soldyrkarna kan välja mellan after beach-pulserande partystränder, vackra naturstränder eller en söt pool med magnifik utsikt vid något av de små exklusiva hotellen.
Perissa är stranden där dunka-dunka-musiken pumpar hårdast. Hålligånget börjar redan på den tidiga eftermiddagen, då halvnakna, nyvakna tonåringar mannekängar längs strandpromenaden. Den svarta, eller egentligen salt-och-peppar-färgade, sandstranden syns knappt för alla parasoll och solstolar.
Lugnare är det på stranden Kamari, där det också finns gott om snackbarer och restauranger, men medelåldern är lite högre och barhänget lite mera sansat. Vackraste stranden är den som på engelska heter Red Beach och som ligger nära Akrotiri, en förhistorisk stad som grävts ut.
Från busshållplatsen får man gå sista sträckan längs vattnet och passerar bara några enstaka fiskrestauranger och glasskiosker innan man når stranden.
Red Beach gör verkligen skäl för sitt namn – med en röd bergvägg som fond solar man på rödsvart sand. Eftersom stranden är ganska liten, och välbesökt trots sin otillgänglighet, är det dock trångt under högsäsongen.
På Strongyle, Santorinis uråldriga namn, levde från och med 3 000 före Kristus bönder och sjöfarare. Cirka 1 500 före Kristus kom naturkatastrofen: En gammal sovande vulkan dold i öns mitt, vars aktivitet en gång skapat ön och dess kringliggande grannar, vaknade till liv igen efter en jordbävning.
Följden blev ett vulkanutbrott som fick en stor del av öns landmassa att explodera, sedan sugas tillbaka av vakuumet och sjunka till havets botten. Utgrävningar tyder på att ingen omkom i i katastrofen. Jordbävningen tros ha jagat bort befolkningen redan före. Katastrofen skapade dock en sällsynt vacker ö vilket snart lockade nya bosättare.
Den som vågar kan i dag ta sig en närmare titt på den sovande vulkanen, som sedan det stora utbrottet för 3 500 år sedan har haft tio mindre utbrott – det senaste 1950.
Undan för undan har dessa skapat en lavaformation på havets botten som till slut höjt sig över vattenytan och bildat grannön Nea Kammeni, som alltså utgör vulkanens krater.
Till denna ö ordnas utflykter med båt från Santorini, vars utgångshamn nås genom en halsbrytande linbanefärd längs med de stup som vetter mot den stora havsbukten med kratern. Nervsvaga rekommenderas att promenera ner för sick-sack-trappan.
Att lägga till vid Nea Kammeni, vars yngsta landmassa är drygt 50 år gammal, är en sällsam upplevelse. Det är som att stiga ut i ett månlandskap av svart, taggig, raukliknande sten.
Här kan man gå till fots till högsta punkten, vilket tar en halvtimme och är en kamp mot både värmen och uppförsbackarna. Men på toppen får man lön för mödan, där man får se hur det ryker ur de centrala kratrarna och känslan förstärks av lukten av svavel. Utsikten från ön är unik, både över Santorini och över Nea Kammenis mindre systerö Palea Kammeni.
Santorinis huvudstad heter Fira, och bör inte förväxlas med öns grekiska namn Thera – namnet Santorini är en kvarleva från tiden under katolskt styre. Redan i början av 1200-talet uppfördes kyrkan Santa Irene till samma helgons ära.
I Fira finns det gott om souvenirbutiker men också bra shopping i små butiker med exklusiva märken. Priserna ligger dock knappast på fyndnivå. Nattetid är det bra tryck på klubbarna. På Enigma dansar grekiska turister med nyzeeländare, amerikaner, britter och tyskar till klistrig tuggummitechno under inflytande av svindyra drinkar till långt efter soluppgången.
På Koo Club mittemot är det i stället hip hop som regerar. För den som inte vill betala dyra euro i klubbinträde går det att smita in till någon av de proppfulla små barerna – eller snarare lotsas in av de sedvanliga inkastarna. Där är drinkarna billigare men musiken och danslustan densamma.
Några kilometer norr om Fira ligger den högt belägna byn Imerovigli, som kallas ”Santorinis balkong”. Här finns Santorinis bästa utsikt vilket gjort att de små chica hotellen ligger tätt packade. Ofta delar hotellen på minimala poolområden, som därigenom blir naturliga träffpunkter.
Byn kallades länge också Meroviglia och har bara någon enstaka restaurang. På kvällen är området ljuvligt lugnt och tyst – att sitta på hotellterassen med ett glas vin framför ett glittrande Santorini by night är en utmärkt början på kvällen.
Ska man beundra solnedgången är det dock till Oia man beger sig. Det är en liten stad på öns nordliga udde med gott om butiker och restauranger på smala, pittoreska gator. Som på en given signal samlas alla vid den västligaste utsiktsplatsen för att se solen långsamt sjunka ner i havet. Solnedgången orsakar en närmast rockkonsertaktig trängsel och avslutas givetvis med applåd.
Vill man ha sin grekiska ö lugn och avskild är Santorini mindre lämpad – här är det fullt av folk och saker att se och göra. Trots detta känns ön aldrig överexploaterad.
Bebyggelsen är genuin vart man än går och turisterna är aldrig störande många. Sol och bad, kultur och historia, naturupplevelser och geologi, party och shopping. Santorini kanske skulle kunna kallas grekernas Gotland i miniatyr. Här finns något för alla – i elegant förpackning.
