I snart ett halvt århundrade har Rhodos fungerat som en räddare i nöden när svenska somrar regnat bort. Nordbor i hundratusental reser årligen hit – till solguden Helios hem, mitt i Egeiska havet. Det böljande Rhodos är stort ungefär som Öland, men bjuder ändå på många överraskningar.

Östkusten och Ialyssoskusten i nordväst motsvarar i och för sig förväntningarna om massturism. Här hamnar de flesta som reser med charter. I festglada Faliraki, i Lardos och Kalithea eller i den gamla jet-setfavoriten Lindos som vit och hukande gömmer sig under en stämningsfull Akropolisklippa.

Men Rhodos rymmer långt mer än så. Längst i söder möter gyllene sand på den mjuka vindsurfarfavoriten Prasonisi. Här finns också den dramatiskt belägna stranden Fourni med kristallklart vatten.

Den största attraktionen är ändå Rhodos stad. Platsen där alla tar mark, med flyg eller färja. Här finns Eli Beach, som författaren Lawrence Durell vid 1940-talets mitt utnämnde till Rhodos bästa strand.

Här finns de administrativa kvarteren Neohori med sjukhus, hamn och storslagen art deco. Och framför allt, här finns den gamla riddarstaden, Europas största medeltida kärna som ännu är bebodd.

För drygt 600 år sedan byggde Johanniterordens korsriddare den imponerande stadsmuren. Tretton meter tjock, med vallgrav och tillräckligt mycket muskler för att stå emot två turkiska belägringar. Innanför dess värn väntar Stormästarens palats, minareter, hustak och ett spindelnät av mörka gränder.

I princip alla som når ön, når också hit. Men det är lätt att resignera inför trängsel och tingeltangel. Ändå finns de levande kvarteren med små verkstäder och bagerier som slår upp dörrarna strax efter gryningen med en doft av vanilj och att hitta dit behöver inte vara svårt.

Enklast är att ta in på något av gamla stans många små pensionat. På så sätt kommer man åt gömda miljöer och tidpunkter innan semestermaskineriet vaknat till liv och nått full styrka.

Ta till exempel La Luna där vinrankor klär en tyst innergård, där knarriga golvplankor leder till ett tyst rum, granne med hamam och solblekta takåsar. Ägarinnan, en medelålders kvinna, tillhör öns turkisktalande minoritet, med rötter som går mot Izmir på andra sidan havet.

Rhodos har alltid varit kosmopolitiskt. På 1300-talet kom korsriddarna hit. Längs riddargatan Ippoton låg riddarnas värdshus, ett för varje språk. Många var fransmän, andra britter, fransmän och tyskar.

Då stan på 1500-talet till slut föll i sultanens händer, förvandlades kyrkorna till moskéer. Turkar flyttade hit, liksom en stor judisk koloni, som vid 1900-talets början utgjorde tio procent av stans befolkning.

I dag är den etniska mångfalden devalverad. Den judiska befolkningen dukade nära nog under genom nazi-tyska deportationer. Och de flesta turkisktalande övergav Rhodos efter 1970-talets Cypernkris.

Men gamla stans orientaliska lapptäcke gör sig fortfarande påmint. Vid torget Platia Dhamagitou reser sig moskén Ibrahim Pasa dit Rhodos muslimer styr stegen för fredagsbön. Nära korsningen Omirou–Pythagora finns Ömers turkiska bageri. Och där gränderna Dossiadou och Simiou möts, ligger Kal Kadosh Shalom, Greklands äldsta synagoga.

Korsbefruktningen mellan öst och väst är behaglig här. Med valvbågar, brinnande oljelampor och plötsligt uppdykande minareter. Det är en romantisk stad som inbjuder till upptäcktsfärder och bekymmerslöst flanerande och som trots hårt tryck från turismen, ändå har sina tysta kvarter och ofta en doft av jasmin och citrus.