Efter en dryg timmes bilresa från flygplatsen Frankfurt Hahn, förbi knallgula rapsfält och bitvis ett nästan pastoralt landskap, når vi Rehn där vi tar bilfärjan från Bingen till Rüdesheim. Det är ena ändpunkten av Unescos världsarvsmärkta del av Rhendalen. Andra änden är Koblenz, 6–7 mil norrut på en väg som hela tiden följer tätt utmed Rhen. Allt, floden, slott, borgar, byar och städer, är världsarv.

Rhen är Tysklands pulsåder och med sina 132 mil Västeuropas längsta flod, med källor i schweiziska alperna och utflöde i Nordsjön. Den är en av världens mest trafikerade vattenleder, en mäktig flod med strömt vatten. Kryssningsfartyg och tungt lastade pråmar tuffar med viss möda söderut medan det går lättare medströms.

Samtidigt ger Rhen och Rhendalen ett mycket idylliskt intryck, inbäddat i vinrankor och grönskande sluttningar. Både poeten Lord Byron och landskapsmålaren William Turner inspirerades av de anslående vyerna. En picknick med utsikt över dalen lockar många.

En kort tur upp med linbana över Rüdesheims branta vinodlingar, några kilometers promenad utmed den tydligt markerade Rhenstigen bland liljekonvaljer och vallmo, avslutas med linbana neråt. Visst, till en början är det lummigt och som i en film att i sakta mak sväva ett tiotal meter ovan jord, men så försvinner marken och det blir väl brant ned mot pittoreska Assmannshausen. Därifrån går flodbåtar som på 45 minuter tar oss tillbaka till Rüdesheim.

I Tyskland ska man förstås pröva så många korvar som möjligt och båtens korvlunch smakar utmärkt med en kall Bitburger öl.

Annars är sparris det stora numret från 1 maj till 21 juni och då ska man passa på. På hotell Lindenwirts veranda kalasar vi på den vita sparrisen, spargel. Hollandaisesåsen är rasande god och det är frestande att äta den med sked direkt ur skålen.

Hotellutbudet är stort längs Rhen, också i Rüdesheim; kitchiga Trapp en bit upp i stan eller Breuers Rüdesheimer Schloss med stramt designade rum nära huvudgatan Rheinstrasse. Givetvis med härliga tyska bolster i sängen.

–Alla rum är olika, säger Susanne Breuer som bjuder på helstekt forell och sitt favoritvin.

–Vi producerar som mest 180 000 buteljer per år, lite mer än vad vi själva dricker, skämtar maken Heinrich som också meddelar att deras viner finns på Systembolaget.

Friska och lättdruckna, ganska alkoholsvaga Rieslingviner och Tysklands egen skumpa, sekt, flödar här. Provningar anordnas gärna och många vingårdar erbjuder övernattning.

I Rüdesheim görs också alkoholfria viner av märket Carl Jung som främst exporteras till arabländerna. Stadens vinmuseum ger historia och visar glas och karaffer från 300 e Kr.

–Romarna upptäckte att Rhendalen med sitt varma och torra klimat är bästa stället för vinodling. På den tiden drack man 1,5 liter vin om dagen, det enda antibakteriella som fanns att dricka, berättar Marion Schneider som visar oss runt i stan och säger att vi måste pröva Rüderheimerkaffe.

Det serveras i vit-röda muggar och är en ceremoni i sig. Kaffet flamberas vid bordet med socker och den inhemska brandyn Asbacher och uppfanns när kvinnor inte tilläts dricka alkohol. Därför doldes spriten i kaffe eller choklad. Ett gott kaffe. Och starkt.

–Nej, försäkrar Heinrich Breuer, efter karamelliseringen blir bara 8 procent kvar.

Tillbaka i hyrbilen och Rhens västsida tar vi in på slottet Schönburg som höjer sig ett par kilometer upp i bergen vid Oberwesel. Det är ett veritabelt tittskåp med blomarrangemang som byts ut hela tiden, verandor och vackra salar som avlöser varandra. Inte en blomkruka är den andra lik och rummen är ombonat och omtänksamt inredda med klar inriktning på manligt, kvinnligt eller både och. Klassisk musik i cd-spelare ingår liksom sherry i vacker karaff och gyllene kranar i badrummet. För att inte tala om utsikten över floden.

Ägarparet Barbara och Wolfgang Hüttl har skapat en rofylld oas med diskret och talrik personal som osynligt ger toppservice.

Vi räknar 16 rätter i vår avsmakningsmeny – ankbröst, vaktellår, patéer, mousser, lavendelparfait, jordgubbsdaiquiri… Mätt och mycket belåten blir man.

Strax norr om Oberwesel, på östsidan, ligger den sägenomspunna Loreleiklippan. Historierna om den lömska Lorelei är lika många som årets dagar men ärligt talat är utsikten nog lika fin på andra ställen och klippan kan med fördel ses på håll.

Vi passerar byar och städer med gamla stadskärnor, åldriga gator och byggnader, St Goar, Boppard, Rhens och så Koblenz där den vildare Rhen möter den stillsammare bifloden Mosel vid udden Deutsches Eck. Här står en 37 meter hög staty av kejsar Wilhelm till häst. Originalet förstördes under andra världskriget och en kopia sattes upp 1993. Det ursprungliga huvudet återfanns 1963 på ett fält, dock berövat sin plym. Nu ligger det ärgade kopparhuvudet oskyddat på gården till Mittelrhein-Museum och bara guiden Beate Steinacker verkar bry sig.

Allt som förstördes i kriget är återuppbyggt, men det är lite rörigt här och var eftersom det renoveras inför en stor blomsterfestival 2011–2013.

Koblenz med drygt 100 000 invånare har många kulturella sevärdheter, som fästningen Ehrenbreitstein med guidade turer och basilikan St Kastor med vissa delar från 800-talet.

Mätta på kultur är det dags för enkel lunch bestående av potatissoppa med korv–igen – på restaurang Wirtshaus stora uteservering på torget invid Gamla stan som är trevlig att strosa i. Löhrstrasse är shoppinggatan i Koblenz och de lite finare krogarna, som Da Vinci och Einstein, hittar man på Farmungsstrasse.

Men Koblenz har en svacka nu.

– Alla är rädda att bli arbetslösa och hus som är till salu blir inte sålda, säger Beate Steinacker.

Ett ljus i mörkret är den stora pyrotekniska festen 8 augusti, Rhen i flammor, då 76 båtar med 22000 passagerare åker 17 kilometer i ett sprakande fyrverkeri.