Partikelacceleratorn. Så kallar en vän ringleden på Koh Samui som löper runt ön, och visst finns det likheter med den stora anläggningen vid CERN i Schweiz – det är bara det att motsvarigheten på Samui fått fnatt:

Officiellt råder vänstertrafik, men både bilar och motorcyklar kommer farande också tvärs emot färdriktningen, samtidigt som hundar och fotgängare dyker upp helt överraskande ute på vägbanan. Möjligen är de stora betongbilarna som tycks leka streetrace på raksträckorna allra värst, med vansinnesomkörningar 
i kurvorna.

Ändå är det på denna väg man ska ut, och kör man bara försiktigt är det verkligen värt det – de flesta av öns mera okända sidor kan du då se på en eller ett par dagsutflykter.

Tidig morgon kör vi söderut från turistorten Chaweng, förbi Lamai och viker så småningom av söderut från ringleden. Trafiken glesnar snabbt och Samui blir som förr. Här står de gamla teakhusen kvar på sina pålar och tanter och farbröder klädda i sarong ligger och vilar i skuggan i sin sala, den paviljong som traditionellt hör till varje hus.

Här finns skogar av kokospalmer som är näst intill intakta. Träden omsluter vägen som man har nästan för sig själv, med undantag av hönsen som går och sprätter eller hundarna som sover vid vägkanten.

Närmast havet finns ofta några hotell och en del nyare villor, men på södra Koh Samui är det ändå långt lugnare än i det intensiva, larmande Chaweng. Stränderna i syd är så gott som folktomma, till viss del för att de inte är så långa eller lika bra att bada från.

I den lilla byn Thong Krut med sitt hotell och några restauranger är det stilla och som alltid hett. Sydkusten ligger ju i lä för nordostan som blåser under torrperioden.

Den som lockas av havsbris kan ta en långsvansbåt ut runt småöarna här, annars duger vyn som den är, med utsikt över Koh Taen och Koh Madsum samt i fjärran den toppiga fastlandskusten.

Koh Samui, som är stort som ett och ett halvt Värmdö, har på 20 år gått från att vara en nästan orörd ö till att bli ett på sina ställen näst intill överexploaterat resmål med över en miljon besökare per år. Man skulle kunna tro att det blir trångt, men turistorterna är koncentrerade till delar av den östra och norra kusten med tonvikt på Chaweng och Lamai.

Det är ingen tillfällighet att det var just på Chaweng Beach som de första ryggsäcksluffarna fann sin plats i mitten av 1970-talet.

Dess sex kilometer långa strand ses än i dag som den finaste med vit sand och turkosblått vatten. Befolkningen som då livnärde sig på gummiplantager, kokosnöts- och fruktodlingar började bygga små hyddor på stranden för besökarna. I dag finns mer än 15 000 hotellrum på ön och turismen är numera Samuis viktigaste inkomstkälla, även om man fortsätter att odla kokosnötter.

Efter värmen i söder söker vi svalka och sätter kurs på ett av vattenfallen. I Lipa Noi svänger vi in bland palmerna och kommer snart fram till vattenfallet Hin Lad en bit uppåt bergen. Thailändarna är förtjusta i sina vattenfall och flera grupper med inhemska turister har sökt sig hit.

Men vattenfallen ska ses strax efter regnperioden, senare blir de bara små strilar nerför klippväggarna. Rida elefant här går dock hela året och i dag är det full fart.

Koh Samuis lilla huvudstad Nathon blir nästa stopp. Vi kör utmed strandgatan som mynnar ut i ett slags hamntorg. Det är ett rörigt virrvarr av taxibilar, songtaews och de försäljare som börjat ställa upp sina stånd inför matmarknaden.

Men eventuell brist på charm kompenseras av karaktär: Det här är en helt vanlig liten thailändsk stad där livet går sin gilla gång och där folk handlar på fruktmarknaden eller köper sina skolböcker oberoende av oss turister.

Många av Samuifolket – Chao Samui – är ättlingar till kineser som kom hit från ön Hainan i södra Kina.

– Min mormor och morfar kom hit från Kina som barn, berättar Khun Bao, som efter studier och några års arbete i Bangkok återvänt till sin hemö och nu hyr ut bungalower till utlänningar.

Hennes svar är ganska typiskt för flera jag talar med runtom på Samui. Särskilt på Angthong Road, som löper parallellt med huvudgatan i Nathon, är arvet från Kina tydligt. Här är de gamla handelshusen byggda i teak, och nu i slutet av januari firas det -kinesiska nyåret då hundratals röda lyktor lyser upp gatorna och en parad med lejondans går genom staden.

Efter Nathon tätnar trafiken, och det blir än mer tydligt att i Thailand är det på gatorna eller längs vägarna som mycket av livet utspelar sig. Ofta ser man nybyggda hus i flera våningar med de stora panoramafönstren vända mot vägen och inte mot stranden och sjöutsikten.

Just i Maenam finns mycket rolig shopping där ringleden löper genom den långsträckta byn. Det är gott om heminredningsbutiker, men mest fascinerande är nog alla affärerna under presenningar där allt man kan tänka sig är till salu, från bruksföremål till kitschiga plastsaker prydda med motiv av solnedgångar och hägrar.

Tillbaka i Chaweng väntar middag efter vårt varv medsols runt Koh Samui. Massturistiskt eller inte är det ett paradis för uteätare, även om den mest genuina, thailändska maten finns på andra håll på ön – här trivs det moderna -köket och värt besök är till exempel restaurangen The Page vid -designhotellet The Library, som skapats av en ung kille från ön.

Hotellet med sin ultraminimalistiska stil är en kontrast till både det gamla och det nya Samui.

Parkerad vid hotellets röda pool kan jag inte bestämma mig för om den är jättehäftig eller lite läskig. Men kycklingsalladen med mangosås som ligger på min tallrik råder det inget tvivel om – den smakar precis så utmärkt som även det moderna Thailand är, när det är i sitt esse.