Playa de las Américas en gråmulen eftermiddag i lågsäsong kan kännas som dagen efter på en grundstött finlandsfärja. Det är slitet, grällt och ganska deprimerande. Menyer på åtta språk, inklusive ryska. Övervintrande pensionärer med osund solbränna dricker karaffvin före lunch under massiv av semesterlägenheter med paraboler känsliga för tyska.

Men det är ett misstag att tro att de största turistområdena är representativa för själva Teneriffa. Ön må vara ett slags massturismkliché – resor från Sverige startade 1956 – men trots att den är betydligt mindre än Gotland rymmer den en hel värld att upptäcka. Här finns hisnande dramatisk natur, närmast tropisk frodighet, åldriga, vackra städer och Spaniens högsta berg dessutom. Den svala Kanarieströmmen gör klimatet till ett av jordens behagligaste med 18-24 grader året runt.

Det är alltså inte konstigt att Teneriffas popularitet består. Det är på många sätt en magnifik ö.

Vårt hyrda hus i byn La Caleta ligger i en idyllisk ficka på den turismens sydvästkust som ytterligare exploateras, men nu med fyr- och femstjärniga hotell med obligatoriska spa- anläggningar. ”Gentrifieringen” gör att man på uteserveringen vid Gran Hotel Bahia del Duque kan tro sig vara på franska Rivieran, men inte sällan slår det också över i kitsch och överdåd. Och på strandpromenaden möter man uteslutande andra turister.

Ett sätt att förstå Teneriffas mångfald är att färdas liksom diagonalt, från sydväst till de vilda stränderna i nordost. Snart efter att vi lämnat kustslätten och de väldiga växthusen med bananer och tomater strävar vägen ständigt uppåt i ett slags vertikal jorden runt-resa genom flera klimatzoner. Branta sluttningar räfflade av odlingsterrasser byggda med svårfattbar möda.

Lavas Negras är ett fantasieggande, oframkomligt infernolandskap av svart, knivvass lavasten

Anders Mathlein

Skogen av kanarietall är sval och doftande, i betagande Vilaflor på 1400 meters höjd står mandelträden löddriga av blommor, en skarp kontrast mot Las Cañadas nästan skräckinjagande, karga skönhet högre upp. Där är vi i en enorm amfiteater av stelnad lava, resterna av den jättevulkan som kollapsade för tre miljoner år sedan och blev till det utomjordiska landskap som fick föreställa Apornas planet i filmen med samma namn.

Åtskilliga av vandrarna bland klipporna har sin bas i Parador Nacional de las Cañadas, det enda hotellet här uppe. Och ovanför alltsammans reser sig Teides snöfläckiga topp 3718 meter mot himlens babyblå. Vulkanen har sovit sedan 1909 men är inte utslocknad.

Lavas Negras är ett fantasieggande, oframkomligt infernolandskap av svart, knivvass lavasten, men på andra sidan Las Cañadas löper vägen ned mot nordkusten genom den paradisiskt frodiga Orotavadalen. På La Orotavas branta gator kan man tro sig vara i en scenografi till en film om kolonialtiden, en av stadens arkitektoniska juveler är Casa de los Balcones från 1632 med de snidade balkongerna och innergården.

Nere vid havet ligger Puerto de la Cruz, El Puerto i folkmun, den äldsta och lite mer tillbakalutade turistorten. De centrala torgen är fullproppade av plastmöbler och turistfällornas taffliga skyltar, men den gamla botaniska trädgården är en sann oas. Här skulle främmande växter från Nya världen acklimatiseras till ett nytt klimat innan de fördes vidare till fastlandet.

Öarnas förspanska historia är dimmig, men att de skulle vara resterna av det sjunkna Atlantis verkar inte sannolikt. Urbefolkningen, guancherna, gick under i massakrer och slaveri, Kanarieöarna blev en förövning till vad som skulle ske på andra platser som europeiska så kallade upptäckare nådde.

Här rastade de och bunkrade innan de lämnade Gamla världen bakom sig. I Médano inte långt från den södra flygplatsen, i dag en av världens tio bästa vindsurfingstränder, provianterade år 1519 Magellans fem fartyg inför jorden runt-seglatsen. Nu drömmer flyktingar i flytande likkistor från Afrika om en skön ny värld vid öarnas stränder.

En sentida upptäckare, Thor Heyerdahl, tyckte att trappstegspyramiderna i Güímar längre upp på östkusten liknade lämningar i Sydamerika, och såg därmed belägg för precolumbianska kontakter över havet. Det har dock visat sig att pyramiderna är från 1800-talet, men ingen vet varför de restes.

Av Teneriffas städer är den gamla universitetsstaden La Laguna i nordost den mest intagande. Som bekymmerslös besökare kan man flanera på de fridfulla och världsarvsmärkta gatorna förbi vackra kolonialhus i pastelltoner, förbi gamla kloster och öns enda katedral och fram till det skuggiga Plaza Adelantado med studenter på bänkarna och utanför baren Perle de Caribe. Studenterna ger staden liv, också om natten, och gör att dess barer och tapasställen överlever.

Att La Lagunas store son är missionären och helgonet José de Anchieta beror inte på vad han åstadkom här, utan på att han var en av grundarna av São Paulo i Brasilien, i dag en stad med omkring 20 miljoner invånare.

La Laguna var den första huvudstaden innan Santa Cruz tog över när öarna blev spansk provins år 1821, vilket irriterade rivalen Las Palmas, vilket småningom ledde till en uppdelning i två provinser.

Jämfört med La Orotava och La Laguna kan huvud- och hamnstaden Santa Cruz de Tenerife kännas charmlös, men här finns i alla fall arkitekten Santiago Calatravas spektakulära, vågformade konserthus. Några kilometer norrut är Playa Teresitas en lätt absurd sevärdhet, skapad som den är av över fyra miljoner säckar sand importerade från Sahara.

Åt nordost från La Laguna väntar den trolska och drypande Mercedesskogen och de branta Anagabergen, klädda med tall, lager och ormbunkar. Bergen är en barriär för regnmolnen som släpper mycket av nederbörden på nordsidan. Vägen slingrar utmed stup och genom gröna, dunkla tunnlar av växtlighet. Om man stannar bilen och stiger ut i den stora tystnaden får man efter regnet smaka en luft som tycks overkligt frisk och aromatisk.

Så bär det brant utför mot byn Taganana vid den vilda nordkusten, där vädret slår om på minuter och vågorna krossas i kaskader mot klipporna. På den lilla krogen skulle det lika gärna kunna vara 70-tal, och över ett glas Viñ Norte kan man begrunda att man fortfarande befinner sig på samma ö som karaokebarerna i Playa de las Américas.