Längs Ruta do Vino Rias Baixas, vinvägen, gränsar små vingårdsplättar till större; man odlar för både familjebruk och storskalighet. Här är det berömda vita galiciska Albariñovinet kung.
Inne på Bodega Santiago Ruiz förestår Rosa Ruiz avsmakningsbodegan, även ett vinmuseum. Hon är en vänlig dam som axlat faderns framgångsrika vinsaga. Gården startades av makens morföräldrar 1860 och hennes svärfar, Santiago Ruiz, kallas för ”Albariñons fader”. Rosa visar runt i det 200-åriga huset.
Jämte vinet lockar traktens fisk- och skaldjur, som serveras till bra priser och absolut färska i många av traktens restauranger. I A Guardas fiskehamn sorterar ett par fiskare percebes, som gör ett triumftåg i det trendiga Europaköket. Det exklusiva skaldjuret växer på klippor och ser ut som ett mellanting av en gåsnacke och en liten klöv. Konsistensen är köttig och smaken lite salt. Att fånga dem är ett farligt äventyr: Djuret måste snabbt skrapas bort från sin klippa medan störtvågor kommer och går.
Ute i lågvattnet på stranden i fiskehamnen Cambados går kvinnor böjda över hinkar, på jakt efter hjärtmusslor. Förr var musslorna en sidoinkomst för fattiga fiskarhustrur – idag exporteras den lilla mollusken som skaldjurslyx över hela Europa och kvinnorna är organiserade med anständig lön och försäkringar. Metodiska krattanden blandas med skrik, skratt och prat på den spansk-portugisiska dialekten galaico portuges.
Musselodling är västra Galiciens rikedom. Stora, fyrkantiga träpontoner, förankrade i rader, är musslornas dagis tills de nått vuxen ålder. På långa trossar i djupt vatten lever de och vartefter de växer, flyttas de i klasar till nästa tross. Efter ett och ett halvt år är de vuxna. Arbetet är riskabelt och väderberoende.
Söder om Bayona börjar havslandskapet att på allvar ta form. Fjordarna, så kallade rias, skär in i landskapet i vresiga konturer eller mjukt böljande bukter, från gränsen till Portugal, upp till provinshuvudstaden A Coruña. Bayona är en av den spanska kungafamiljens favoritorter. Arkitekturen, promenadstråken, butikerna, restaurangerna, havspromenaden och den bitvis medeltida Paradoren imponerar i en nobel elegans som man inte ofta möter i Galicien.
I de flesta kuststäderna råder en stämning av svunnen tid och det är tydligt att inte massturismen har hittat hit. En del av förklaringen är nog att de fantastiska vita badstränderna kantar ett maximalt 18-gradigt vatten. Men istället för att bada kan besökande gourmeter finna sig ett paradis vad gäller skaldjur och vin i var och en av städerna.
Tre kilometer norr om Fisterra börjar Praia de Langosteria, en av traktens kritvita stränder. I Fisterra bänkar vi oss tillsammans med pilgrimer på väg till Santiago de Compostela på en av otaliga lunchkrogar. Den krispigt kolgrillad bläckfisken och kummeln kunde inte ha smakat bättre på lyxkrog.
Vi åker längs nya motorvägar och letar efter kustens smala slingriga vägar. Havet är kantat av bebyggelse och byarna nästintill sammanbyggda. Halvfärdiga hus varvas med gamla vitkalkade fiskarstugor. Trots att ekonomin tidigare fått en skjuts så syns dagens bistra ekonomi tydligt i många övergivna betongskelett.
Coruña är en modern och pulserande stad, med en självsäker vardagsrytm i blandningen av trendrestauranger, tapasbarer, mat- och modebutiker. Stadens historia är lång och traditionerna förankrade i romartiden. Vid Plaza del general Azcarraga finns nobla 1700-talshus, alla kulturmärkta. Kontrasten står de medeltida hamnkvarteren för: De är trånga och stökiga men roliga att strosa i.
Den flera kilometer långa havspromenaden Paseo Maritimo är en social mötesslinga och löper längs vattnet under orangefärgade gatlyktor av jugendstil. Ett blickfång är fyren Hercules torn som byggdes under 200-talet. Idag är den världens äldsta fungerande fyr och en turistmagnet. Plötsligt ljuder omisskännlig säckpipemusik. Strax nedanför fyren bjuder en ung man på både spröda toner och mäktig marschmusik. Litet och stort – precis som så mycket annat i Galicien.
