Istrien är en smältdegel av kulturer. Landskapet tillhör Kroatien, gränsar till Slovenien men känns mest italienskt. Cykla runt mellan befästa bergsbyar och hör folk tala ömsom kroatiska, italienska eller tyska. När Venedig förlorade makten till Österrike-Ungern år 1815, lärde sig invånarna tyska. Istrien skulle bli italienskt ännu en gång efter första världskriget, innan Jugoslavien la vantarna på landskapet efter andra världskriget.

Självförsörjande bergsbor som levde på vin- och olivodling var inte öststatskommunismens melodi. President Tito behövde folk till fabrikerna i städerna, och byarna i det inre av Istrien tömdes på invånare. Känslan är fortfarande stark av att klockorna tycks ha stannat någon gång kring 1950. Här, där bergen behagfullt bullar upp sig, göms skärvor ur det förflutna.

För en cyklist som vill svettas lite finns mycket att upptäcka: platåerna med sina vildblommor, ängar och stenmurar, de små byarna, byggda med ringmur och vakttorn för att fungera som fästningar mot fiender. Här och var hörs hammarslag. Efter en läckert lång utförslöpa kan man rulla in i Zavrsje (Piemonte på italienska), där en handfull invånare delar på tre kyrkor.

Vi har tagit hyrbilen från kusten och cyklar runt några dagar. Fem mil enligt kartan låter kanske lite slött, men då räknar vi inte in avstickare till övergivna kyrkogårdar och lantliga krogar. Hojarna hyr vi i medeltidsstaden Motovun. Härifrån är cyklingen extremt varierad: mellan bergsbyar på asfalt med doserade kurvor, på gropiga grusvägar eller smala kostigar. Massturismen håller framför allt till runt städer som Porec, Rovinj och Pula.

Ena dagen är lusten att klättra snabbt mot en hägrande lunch starkare än att lufsa runt med cykeln på armen över små strilande bäckar. En annan vill man glida nerför en mjukt sluttande stig och dimpa ner på en äng för frukost.

Maten i sig är en anledning att resa hit. Överallt stöter vi på krogägare som serverar sin tryffel, fint fördelad över hemgjord pasta. Vinet är från trakten: den mörkröda Terandruvan och den vita, mjuka Malvazijan – precis som den gräsiga olivoljan och äpplena till strudeln, ett minne från den habsburgska tiden.

Vi rullar in på restaurang Montizel utanför Zavrsje. Edo Pincin med familj odlar Teran och det mesta matnyttiga som serveras till weekendgäster. Några italienska sällskap har åkt de fem milen från Trieste. Tryffeldoften ligger tung över träborden.

Guldkornen är många. För den som vill bättra på flåset rekommenderas sex stenhårt slingrande kilometrar från Livade till Oprtalj (Portole på italienska). Under en av byns balkonger syns hammaren och skäran i rött. Bredvid minner en snyggt sliten loggia om tiden då Venedig regerade.

Efter en brant grusväg når vi torget i Groznjan med oslagbart panorama över Adriatiska havet. Staden blev konstnärskoloni på 1960-talet och har varsamt renoverats. Vi hyr rum hos familjen Sorgo. Mannen visar sig dagligen pendla till Italien. Trots att han hinner passera två gränser innan arbetsdagen börjar, klockar han in på 45 minuter.

Från Groznjan cyklar vi mot Zavrsje – först på grus, sedan på leriga stigar där någon enstaka ko stirrar stint. En perfekt anlagd väg i dalen visar sig vara den gamla vinjärnvägen Parenzana mellan kuststaden Porec och Trieste.

Det blir en skön avslutning med ökat tramptryck, innan vi passerar ännu en av dessa italienskklingande orter. Nåja, Cortina består bara av ett hus. Ägaren vinkar från sin trädgård där han käkar pasta i skuggan.