Bilen skakar som en åkattraktion på ett tivoli. Olivträdens grenar piskar vindrutan, tornprydda kullar studsar upp och ner i blickfältet. Chiana Lungarotti, Umbriens okrönta vindrottning, tar med mig på en svajig rallyfärd över lutande åkrar i sin Volvo kombi.

– Hoppas att vi inte kör fast i leran, säger hon. Det händer ibland.

Men Volvon arbetar sig upp för sluttningen och stannar med en liten sladd vid den valda utsiktspunkten. Chiana kliver ur med en elegant rörelse och sveper stolt med armen:

– Varsågod! Höga kullar, vinfält, olivträd, historia. Detta är Umbrien.

Nog är vyn värd den skumpiga färden. Från norr blickar regionens magnifika huvudort Perugia ner från sin mäktiga bergsrygg, i sydost breder vinstaden Torgiano lättjefullt ut sig mellan cypresser och kullar. Däremellan ett rikt och grönskande landskap man kunde ta för ett vildvuxet Toscana.

Vinerna i Umbrien är generellt sett underskattade. Först de senaste åren har många vingårdar här öppnat för provningar.

Chiana Lungarotti

Chianas stolthet över de umbriska vinfälten är befogad. Familjen Lungarotti har mer än någon annan satt Umbrien på vinkartan. Av regionens växande skara toppviner kommer två av de tre bästa DOCG-märkta vinerna från Lungarotti.

– Vinerna i Umbrien är generellt sett underskattade. Först de senaste åren har många vingårdar här öppnat för provningar, berättar Chiana.

Umbrien är den enda italienska region som saknar hav eller gräns till annat land. På den blygsamma ytan ryms dock stora kontraster: vidsträckta flodslätter, böljande kullar, skogsklädda bergsområden och dramatiska fjällmassiv.

I denna traditionella del av Italien är matlagningskonsten omtalad för sin noggranna och utsökta enkelhet. Med bara en rännil av den turistström som forsar genom grannregionen Toscana framstår Umbrien som ett matparadis i skymundan.

– I Toscana ser man på Umbrien som kusinen från landet. Lite rustikare, lite enklare, du vet. Och det får de ju gärna göra, skrattar Chiana.

I Umbrien finns visserligen kulturskatter i världsklass, som katedralen i Orvieto och basilikan i Assisi. Men man kan också åka hit för enbart maten och vinernas skull.

Att resa runt från stad till stad och pröva de lokala specialiteterna är ett svåröverträffat nöje. Det föränderliga landskapet är pepprat med små medeltida och måttligt besökta pärlor till samhällen som Amelia, Narni, Spoleto, Gubbio och Todi. Städer som är gamla även med italienska ögon sett. Några av dem påminner om tårtbottnar, med de etruskiska, romerska och medeltida murarna uppförda på varandra.

I lilla idyllen Amelia hamnar jag på vinbaren Punto di Vino. Ägaren Alessio Rossi har redan, trots att han knappt fyllt trettio år, återvänt till hemstaden från det snabbare tempot i Rom, där han bodde några år.

– Det var inget svårt val, förklarar han. Detta är mitt ställe på jorden. Här har jag mer tid.

Till traktens silkesmjuka vin serverar Alessio umbricelli, regionens tunntrådiga pasta, med generösa mängder av hyvlad tryffel ovanpå. Därefter följer några otroligt smakrika ostar från tillverkaren Tulio d'Abbiaccio. Måltiden avslutas med en av Amelias specialiteter; Fichi Girotti, stora fikon fyllda med mandel och choklad.

Alla städer har sin uppsättning stoltheter och en livstid skulle gå åt för att pröva alla lokala gastronomiska variationer. Hursomhelst: vill man få åtminstone en överblick av köket bör man bege sig upp i bergen.

Efter en timmes bilkörning uppför den trånga Valnerina-dalen kommer man fram till bedårande Norcia, omgiven av en stadsmur och rodnande vallmofält. St Benediktus, hela Europas skyddshelgon, föddes i byn år 480 och står staty utanför sin kyrka. På huvudgatan hänger vildsvinshuvuden på rad. Stadens charkuterier har rykte om sig att vara Italiens allra bästa. Ryktet är så grundmurat att ordet Norcineria på italienska har kommit att betyda charkuteri.

Några fantastiska restauranger helgar den lokala maten. Från trakten kommer bland annat Umbriens Svarta Guld, den svarta tryffeln, berömd på samma sätt som sin vita motsvarighet i Piemonte. Trota, öring, finns på många menyer. Den både fångas vild och odlas på flera håll vid floderna i trakten.

Ovanför väntar ännu skönare nejder. I nationalparken Monte Sibillini hittar man lilla drömlika byn Castelluciano, omringad av snöklädda fjäll. Området är tokigt vackert i juni då högfjällsplatån Grande Piano nedanför blir en skimrande jättefilt av blommor. En plats som bevisar vad man redan anat: Gud måste vara italienare.

Lantliga Umbrien är ett passande resmål om man vill växla ner i tempo och återupptäcka sina sinnen. Regionens relativa okändhet innebär fördelar för de som hittar hit. Priserna är betydligt lägre och lugnet större.

Tid tar man sig, särskilt när det gäller mat. I många städer är affärerna stängda för lunch i tre-fyra timmar mitt på dagen. Ingen anledning alls finns att skynda på livets glädjeämnen.