De ljumma eftermiddagsvindarna sveper in genom det öppna sidofönstret när chauffören kör på de slingrande vägarna längs kusten från Neapel. Utanför en butik vi passerar skyltas med citroner – stora som honungsmeloner.

– Citronerna här är speciella och det ska du veta - Sorrento har den bästa Limoncellon i hela Italien. Och tomaterna, oj, oj, oj, skrockar vår chaufför vid namn Antonio.

Så snart mat och dryck har kommit på tal går det knappt att få stopp på honom. Han rabblar sina favoriter.

– Spaghetti alle vongole, ah… med musslor, mycket vitlök och persilja. Och calamari, eller en riktig bra frutti di mare. Mama mia, jag gillar verkligen skaldjur.

Och var i trakten tillagas rätterna bäst? Antonio skrattar högt.

– Alltid hemma hos familjen, ingen här i landet lagar så god mat som min fru, säger han och pekar sedan neråt branten till höger.

– Det är dit ni ska. Positano.

Husen sitter som fastklistrade på bergssluttningen. Turisterna långt där nere vid stranden ser ut som miniatyrer, liksom båtarna som guppar omkring ute på havet.

Middag intar vi på restaurang La Sponda och börjar med en torta di alici, ansjovis med tomater, oliver och mjuk burrata – en blandning av mozzarella och grädde. Och vad vore semesterns första italienska middag utan risotto? Rätt nummer två blir därför en variant med citronsmakande, sicilianska räkor, gamberi rosso.

– Risotton här i södra Italien görs alltid med olja. Vi i norr använder smör, vilket inte är lika hälsosamt. Men burro ska det vara och risotto är faktiskt en typisk norditaliensk rätt, påpekar ett middagssällskap från Milano vid bordet intill.

Havsnära som vi är blir det fisk till huvudrätt, red snapper med oliver, tomater och smakrik kapris. Trots att magen sedan är fylld till brädden kan vi inte avstå från efterrätt: ljuvlig fikonpaj med jordgubbar och vindruvor.

Dagen efter tar vi oss labyrintlikt ner till hamnen via Positanos alla trappor. På programmet står en dagsutflykt till närbelägna Capri. Om slantarna rann genom fingrarna på fastlandet är det ingenting mot hur det blir på ön.

I alla fall när man, som vi, vill slå på stort och äta på L’Olivo som har två stjärnor i Guide Michelin. En snabb titt i menyn visar att en ynka appetizer i form av tomater och mozzarella går loss på 300 kronor. Vi tar djupa andetag.

Servicen är klanderfri och lokalen välstajlad, men när det kommer till maten blir vi lite besvikna. Det smakar varken illa eller är dåligt tillagat, absolut inte. Problemet är att det inte känns så italienskt, dessutom är det mer uppfinningsrikt än vi mäktar med.

Vi inleder med en förrätt i form av blandat från havet. Det vi får på tallriken är sushi. Fiskhuvudrätten är täckt med lock och vad som ser ut som forna dagars diskorök smyger sig fram runt tallrikskanten… Havsabborren smakar prima, men tånggelén som serveras till, och är smaksatt med anis, är sådär.

Summa summarum går kalaset för två på en bra bit över 2 000 kronor. Då är varken vin eller fördrink medräknat. Vi konstaterar att vi kanske inte är tillräckligt bevandrade i den fina matvärlden för att uppskatta de många gånger innovativa rätterna. Restaurangen må ha två stjärnor, men för oss blir det stjärnfall.

Dyrt som attan är det överallt på den sagolika ön. Tursamt nog har vi redan tidigare bestämt att avstå övernattning. I stället tar vi färjan över till larmet i Neapel.

Eftersom vår lyxmiddag satte djupa spår i kassan får vi lov att ta det mer piano på matfronten i Neapel. Men vi börjar med turistandet och tar oss till stora torget, Piazza del Plebiscito.

Platsen fungerade tidigare som parkeringsplats av det större formatet, men nu har trafiken fått maka på sig. Här finns bland annat den fina San Francesco di Paola som påminner om Panteon i Rom.

Kyrkan Nya Jesus med sin taggiga fasad blir nästa anhalt, följt av kyrkan Santa Chiara och klostret med sin vackra trädgård. Vår guide förklarar att nunnorna där bakom fönsterrutorna visserligen kan se oss, men själva får de inte visa sig för några andra än sina medsystrar.

I Neapel, pizzans födelsestad, är middagsvalet plättlätt. Vi styr våra steg mot Di Matteo, pizzerian som såg dagens ljus redan på 1930-talet. Här är det tradition och enkelhet som råder.

Menyn erbjuder det mesta, som exempelvis Bianca – pizza utan tomatsås. En annan rätt som måste prövas är Fritta, pizza som friteras snarare än gräddas i ugn. Vi väljer en med korv, grönsaker och provola – rökt buffelmozzarella. Kalla oss gärna osofistikerade, men det här är mat som vi verkligen uppskattar.

Vår resa går sedan vidare till andra sidan av landet, till regionen Puglia på Italiens klack. Från fönstret i hotellrummet i Fasano blickar vi ut över havet. Det enda som hörs är bladsus från de stora olivlundarna och ett svagt plask från några äldre damer som svalkar sig i poolen en bit bort. Vi har förflyttat oss från myller och kaos till tystnad och stillhet.

Vi tar en promenad runt ägorna och suger i oss dofterna av äppel- och granatäppelträd, blommande kaktusar med rosaröda frukter på rad, citron- och persikoträd, tomater och mängder av oliver. Mycket av det som serveras på hotellets restaurang är just från de egna odlingarna. Fisk och skaldjur plockas upp ur Adriatiska havet som glimmar vid horisonten.

En annan bra restaurang är Arrosteria del vicoletto, i Cisternino. Där besöker gästen först slaktaren för att välja kött, vilket sedan tas med till restaurangköket för tillagning.

Förutom all den goda maten rekommenderas en tur till staden Alberobello, där mängder av trulli-hus samsas om utrymmet. Som en sagoby – det är bara trollen och hoberna som fattas.

Redan under resan hem drömmer vi oss tillbaka till allt vi upplevt och all god mat vi stoppat i oss; som den tvinnade trofiepastan med ost och vilda örter, raviolin med valnötssås, den intensiva smaken på olivoljan som passar tipptopp tillsammans med de solmogna tomaterna. Vad mer finns att säga än - Viva Italia.