Alentejo, Potugal.
Foto: Susanne Kronholm
Kanske var det här, där vi sitter och äter tonfisksallad på Cafetaria Santo Humbertos uteservering på Praça de Giraldo, som människor brändes på bål under inkvisitionen. Det är inte lätt att föreställa sig att sådana scener har utspelat sig på detta romantiska gamla torg med dess arkader, lyktor, fontäner och patinerade fasader.
Torget är hjärtat i Évora, halvannan timme öster om Lissabon, som i sin tur är huvudstad i den fattiga, solstekta och glesbefolkade regionen Alentejo. Den är Portugals kork- och kornbod och omfattar nästan en tredjedel av landets yta. Den medeltida staden finns på världsarvslistan, och här är en del av nöjet att vandra vilse i gränderna.
Praça de Giraldo är ett arkitektoniskt konstverk, men torg finns även i de minsta av de vita byarna bland Alentejos kullar. I detta offentliga vardagsrum finns kafé, restaurang, en liten fontän, kanske en turistbyrå och är antagligen ett viktigt inslag i det som lockar oss till länder som Portugal, Spanien och Italien. Här har man inte genomfört den välmenande men okänsliga omdaning som förvandlade så många svenska stadskärnor till karaktärslösa shoppingstråk.
Högre upp i staden ligger katedralen och resterna av det romerska templet. Bevarandet gäller också kulturen och sederna, det är fortfarande opassande för en kvinna att ensam gå på lokal.
– Det är stor skillnad mot i Lissabon, säger Lúcia som flyttade hit för femton år sedan. Studenterna vid universitetet och de äldre invånarna är liksom från olika världar.
Det romerska templet högst uppe i staden är förbluffande intakt tack vare att det under lång tid var kringbyggt, och från terrassen utanför ser man de gamla moriska kvarteren i fågelperspektiv, en labyrint av vita hus med röda tegeltak.
Talesättet ”Det finns ingen skugga i Alentejo” föddes sannolikt bland lantarbetare som i århundraden slitit under solen på godsen, och som nu ser jobben försvinna när en enda maskin ersätter sextio personer på vin- och olivodlingar. Sommartid kan inlandet bakas i 45-gradig värme.
Det är då alla som har råd drar mot den relativa svalkan på den magnifika, dramatiska solnedgångskusten, vars klippor och sandstränder en gång var världens kant mot det okända. Det okända visade sig vara Nya världen, som européerna i kraft av vapenmakt – och med hudfärgen och religionen som legitimation – skulle plundra och förslava. Portugal blev kontinentens rikaste land, i dag är det EU-bidragen som håller den vacklande ekonomin under armarna.
Att solen oftast skiner i Alentejo – cirka 220 dagar om året – är skälet till att ett av världens största solkraftverk ligger utanför Armareleja. 2250 paneler, var och en på 140 kvadratmeter, vrider sig automatiskt efter solens gång och genererar elektricitet motsvarande en tjugondedels kärnkraftverk. Det är ett overkligt, svåröverskådligt framtidslandskap.
– Folk är inte så glada åt det där, säger Julia som driver restaurang Poço Chorao tillsammans med sin man. De tycker det är fult.
Också här i inlandet där kött dominerar menyerna går det att få några grillade sardiner eller en fin havsruda. På de flesta restauranger under gourmetskiktet serveras fisken rakt på sak med bara citron och några kokta grönsaker som tillbehör.
Nationalrätten bacalhau på torkad torsk eller kabeljo kan anrättas på otaliga sätt. Den älskas av portugiserna men kan för somliga besökare tyckas nästan oätlig, särskilt om den serveras i form av en brödblandad, stabbig och grå massa med obestämd smak.
Men det finns ju så mycket annat att välja på. De spänstiga oliverna, fårostarna från Serpa och Évora, alla de lokaltypiska korvarna, kalv och kanin och fläsk i alla former, musslor och bläckfisk, de små ostkakorna, queijadas, och den klassiska soppan caldo verde med kål, potatis, lök och vitlök.
Inte mycket tillagas utan azeite, alho och coentro, alltså olivolja, vitlök och koriander. Och så vinerna, naturligtvis. Förr var Alentejos viner ökända för bläckig kärvhet, men med nya idéer, modern teknik och välkända druvor, parallellt med regionala klassiker som trincadeira och aragonéz, har bilden förändras i grunden.
Alentejo har mycket länge haft en betydande roll för världens viner eftersom en stor del av all kork kommer härifrån. Barken skördas vart nionde år under strikt reglerade former, vartenda träd är registrerat.
Ofta löper vägen genom korkekskogar där de knotiga grenarna klöser mot skyn som i en saga, en stämning som förstärks om man möter en fåraherde med sin hjord. Domingos Teodorio Baguillo med sin vallhund skulle kunna vara stigen rakt ur ett annat århundrade, men ser sig knappast själv som pittoresk.
Den tillfällige besökaren förväxlar lätt det genuina med sådant som konserverats av fattigdom. Också ute i Alentejos vita byar är det som om tiden saktat in. Man kan tro att medelåldern är 70 år, de unga ger sig av till Lissabon eller turismens Algarve.
Kvar blir de gamla i glesbygdens stora stillhet, där kullarna välver sig mjukt och olivträd och pinjer susar under den höga, blekblå himlen.
Uppe på höjden ligger Vila Viçosa, en av de så kallade marmorstäderna, med palats och apelsinträdskantat torg och slumrande minnen av dynastin Bragança som en gång styrde Portugal. Från brottet kommer lastbilar med väldiga marmorblock skurna ur berget som vore det smör.
Här är vi inte långt från Guadianafloden och gränsen mot Spanien, norrut ligger Parque Natural da Serra de São Mamede, en av Alentejos fem naturparker. Söderut ruvar Monsaraz högt på sitt berg. Från restaurang Xarez terrass tycks landskapet savannartat och tidlöst, glest strösslat med träd och vinodlingar och enstaka hus.
När skuggorna börjar tänjas närmar vi oss den gyllene kusten. Kanske är den som vackrast mellan Vasco da Gamas födelsestad Sines och lilla Porto Covo. Och om man får sitta vid ett glas Monte da Ravasqueira Rosé och se solen smälta i den väldiga oceanen, så är det lätt att medge att livet trots allt har sina ljusa stunder.
