I närheten av sin hemby fick skeppsredaren Vassilis Constantakopoulos tillfälle att köpa en jordplätt billigt. Ingen förstod vad han skulle med den till, inte den tidigare ägaren heller.

Han började köpa upp den ena biten mark efter den andra längs havet. Tjugofem år och tusentals kontrakt och namnunderskrifter senare hade han köpt upp den mark som behövdes för ett golfprojekt.

Navarino Dunes, som anläggningen heter, är den första av fyra planerade. Innan den stod klar fick 4500 olivträd och över 1000 fruktträd finna sig i att flyttas. Först beskar man träden hårt – bara de tio för fotosyntesen nödvändiga procenten av bladen lämnades.

Därefter flyttades de uråldriga träden med lyftkran till sin nya vistelseort några kilometer bort. Olivträd har inte så djupa rötter, de tål stora påfrestningar men är också sköra. Tappar de sugen tynar de snabbt. Att 98 procent klarade återflytten var långt över förväntan.

Mindre än hälften av den tillåtna arean är bebyggd och 90 procent av området är nyplanterat eller har kvar sin ursprungliga växtlighet. Två konstgjorda sjöar med flodvatten och ett datastyrt sprinklersystem håller nere vattenförbrukningen. Planterade träd och buskar är lokala.

Arkitekturen är geoklimatisk och husen smälter väl in i landskapet. Inga motorsporter är tillåtna, detta för att inte havssköldpaddorna ska störas. 271 djur- och fågelarter frodas här, bland annat afrikansk kameleont och Bert Bolin Centre for Climate Research har ett forskningslaboratorium i Costa Navarino, där forskare och studenter från Stockholms Universitet och Athens Academy bedriver fältstudier. Modern apparatur för en miljon kronor har just installerats för att mäta luftföroreningarna vid Medelhavet.

Detta står i skarp kontrast till scenariot från 1970- och 80-talen, då grekiska oaser skövlades för att ge plats åt turistkomplex. Man kan ha synpunkter på anläggandet av en golfbana flankerad av lyxhotell, men klart är att det håller liv i bygden. De anställda är unga som kanske annars skulle ha flyttat. Restaurangmaten är ekologisk och råvarorna – olivolja, vin, salt, bröd och kryddor – är lokala.

Jag rullar uppför greenen i en batteridriven och ljudlös bil. Charis Zervos, professionell golfspelare, visar mig sitt älsklingshål. Bakom våra ryggar har vi solnedgången och havet. Framför en sagolik gräsmatta som mynnar ut i en ravin. Bortom den ruvar en skog på sin skatt av aldrig återfunna golfbollar och några hundra meter längre ner skymtar greenflaggan.

Satsningen på barn och ungdomar är tydlig. Glöm bollhav och vattenrutschkanor. Här finns arkeologiska utgrävningar, idrott, skattletning, övernattningar vid havet, piratskepp, mytologi. Barnen får skapa egna antika kostymer och i Herkules fotspår titta på fornborgar. (Tills de bönar om att få ligga på stranden och läsa Bamse.)

Besökarna är än så länge främst greker. Engelsmän, fransmän, italienare, tyskar och skandinaver står på tur. Amerikaner är försiktiga generaler och lär följa händelseutvecklingen under ytterligare något år innan deras bokningar strömmar in.

Anläggningen är ett lyft för Messenien. Staden Kalamata fyra mil bort har fått vind i seglen och på flygplatsen landar plan varje dag från Aten och Thessaloniki. Det finns direktflyg från Berlin och snart kanske charterflygtrafiken från Sverige kommer igång igen.