Resort i Egypten.
Foto: Birgitta Ländin
Vi anlände en söndag till resorten vid Röda havet. Eftersom vi köpt två veckor med ospecificerat hotell trodde vi inte det var sant när vi trädde in i den palatsliknande anläggningen. En marmorentré väldig som en barockkyrka, stora, rena rum med balkong mot havet, tv med 15 kanaler, tre pooler med varierande temperatur, tennisbanor, fotbollsplan, ett gym och ett hälsocenter.
En brygga ledde ut till det mest fantastiska korallrev vi upplevt och i ett stort tält vid stranden kunde den som ville röka vattenpipa.
Hotellet var nybyggt och hade placerats ute i ingenstans vid vägen som går från Sudan i söder till Kairo i norr. På andra sidan vägen låg hotellpersonalens bostäder och ett mullrande elverk som eldades med diesel och försåg anläggningen med ström. I övrigt bara öken och Röda havet.
Tredje dagen började det klia i själen. I och för sig är det inte fel att ligga i solen, dricka paraplydrinkar vid poolen och prata strunt med det trevliga paret från Härnösand – men det vore ju lite kul att se Egypten också när man ändå är där.
Vi pratade med resevärdinnor och hotellfolket om att vi ville se oss omkring på egen hand och att kanske ta en lokal buss till nästa stad. Det var vi inte ensamma om.
–Bussarna är inte att lita på. Idag var en av dem elva timmar försenad, fick vi höra.
Vi varnades för att bli lurade, för att det var krångligt och farligt och smutsigt, för att vi kunde bli magsjuka om vi stack iväg på egen hand, att ingen skulle förstå engelska.
Kort sagt var det i princip omöjligt att resa på egen hand i Egypten. Däremot fanns det utmärkta utflykter som resebyrån anordnade. Eller hotellets taxiservice.
Vid bad mannen i receptionen ringa ett hotell i staden Al-Quseir, en timmes bilresa norrut, och fråga om rum. Han slog ett nummer och la på luren.
–Wrong number.
När han inte ens gjorde ett nytt försök att ringa slog en våg av klaustrofobi över oss. Vi sitter fast här. Och ingen vill hjälpa oss ut. Tvärtom blir vi förda bakom ljuset för att vi ska stanna och göra av med våra pengar här, köpa all inclusive-band, dricka hutlöst dyr öl vid poolen och åka på utflykter som kostar tjugo gånger så mycket som att ta en vanlig buss.
Vi bad att få ut passen.
Lite senare pratade vi med en av de anställda som kom från Kairo.
–Det är klart att ni kan ta en buss. Om ni vill kan vi ses i morgon klockan nio, 200 meter norrut från hotellet. Jag ska visa er hur man gör. Men vi måste vara diskreta.
Så omärkligt som möjligt passerade vi lobbyn morgonen därpå och bad de beväpnade vakterna att hissa upp grinden till den muromgärdade resorten. Vi var ute.
En bit bort stod vår medhjälpare som avtalat. Han sträckte upp handen när en minibuss närmade sig. Det slog oss att principen var densamma här som när man tar bussen mellan Katrineholm och Nyköping. Man sträcker upp handen, bussen stannar och man kliver på – om det finns plats.
Det fanns det och vi trängde in oss i bussen där ett tiotal unga män lyssnade på mp3-musik eller ropade i mobiltelefoner med dålig mottagning.
Vi var på väg och vi var i Egypten!
Utefter vägen åkte vi förbi den ena resorten efter den andra, utströdda längs havet som ett pärlband. Utopia resort, Dreams beach resort, Holiday beach resort – alla muromgärdade och med vakter vid grindarna. Så som det ofta ser ut längs Röda havet en bit utanför de fåtaliga tätorterna.
Resan till Al-Quseir som tog en timme kostade 30 kronor. För samma resa – tur och retur – ville hotellets taxiservice ha 600 kronor.
Vi gick av vid macken mitt i den lilla staden som grundlades under faraonernas tid och som en gång var en viktig hamnstad från vilken pilgrimerna seglade vidare mot Mecka.
Enorma grönsaksstånd med sallader och nötter, gubbar på små kaféer vid gatan som rökte vattenpipa, ett slakteri inrymt i ett hål i väggen med flådda fårkroppar upphängda i krokar.
Vi promenerade ner mot havet och en trevlig man visade vägen till Al-Quseir hotel. Sex små rum med fläkt i taken och fönster med utsikt mot Röda havet. Enkelt, rent och hemtrevligt.
På kvällen lagade ägaren Sherif och hans fru middag med en sex, sju rätter för den som ville och som serverades vart efter som på långbord vid trottoaren. Den som önskade öl till maten fick dricka ur temugg, ty Al-Quseir är en djupt religiös stad.
På hotellet träffade vi engelsmannen Chris som jobbade på oljeplattform utanför Irlands kust. Han var ledig två veckor och hade flugit ner till Hurghada där han köpt en kinesisk cykel för 600 kronor. Nu hade han två, tre dagars cykling kvar längs Röda havet ner till Marsa Alam.
–Det är förstås en skitcykel som går sönder hela tiden. Men överallt finns det händiga och vänliga människor som kan reparera den billigt.
Vi trivdes i den stillsamma staden, boade in oss på hotellet och dagen för vår avresa fyllde ägaren Sherif år. Tillsammans med övriga gäster uppvaktade vi med en vackert inslagen limpa cigarretter.
Sherif hjälpte oss att boka privat bil med förare till Luxor – vilket kostade en tredjedel så mycket som resortens utflyktsbuss. Två timmar tog resan genom öknen till Luxor och familjehotellet Amon på Nilens västra sida.
Morgonen därpå lånade vi cyklar och trampade iväg till Drottningarnas dal några kilometer bort. Vi strosade mellan gravkamrarna i egen takt eftersom vi inte hade någon guide som skyndade på oss så som vi såg att man gjorde med busslast efter busslast med turister.
Vi tog färjan över Nilen och åt lunch på det gigantiska och koloniala Old winter palace hotel och promenerade runt i Luxortemplet.
Nästa dag blev vi hembjudna av hotellets ägare för att bevittna en rituell offerslakt av ett lamm. En blodig historia.
Några dagar senare tog vi oss tillbaka till resorten med en lokal buss via en håla som inte fanns i guideboken. Bara det var en upplevelse. Vid busshållplatsen blev vi bjudna på falafel av två beduinkvinnor som också väntade på halvelvabussen – som avgick tio minuter försenad.
Bussresorna var löjligt billiga – en tia för en timmas resa ungefär – och att hitta rätt buss var aldrig några problem.
När vi kom tillbaka till resorten efter en vecka på rymmen blev vi mottagna som upptäcktsresande.
–Är det ni som varit ute själva!?
Ett tag funderade vi på att ordna bildvisning. Inget fel på resorter, men det går att ge sig ut på egen hand. Det är spännande, billigt, inte speciellt krångligt och framför allt roligt.
