Ding-dong. Ding-dong. Med huvudet före är jag på väg ner i en 30 meter djup, knappt en meter bred undervattensgrotta i Röda havet när ljudet av klingande klockor stiger upp mot mig i ett brus av glittrande luftbubblor.

Det är bara det att här finns inga klockor, ljudet kommer från dykaren nedanför mig som råkat stöta i grottväggen med sina tuber. Det är detta typiska ljud som gett denna dykplats namnet ”Klockorna”.

Vi befinner oss på Sinaihalvön, cirka en mil norr om semesterorten 
Dahab, och Klockorna står högt på önskelistan hos dykare från hela världen. Skälen är goda. På bottnen av grottschaktet kan vi simma ut genom ett ovalt hål i klippan och sedan glida med strömmen i nästan 25 minuter längs korallrevet. Trots att det är på 30 meters djup strålar ökensolen över revet och oss.

Vi passerar meterhöga, snövita korallbuskar omgivna av gyllene småfisk med neonblåa ringar kring ögonen, glider över mjuka sluttningar täckta av hudfärgade havsanemoner, korsar silverfärgade små stim och hinner pricka av drakfisk, lejonfisk och skorpionfisk.

Revet är en dröm av färger och vibrerar av liv och efter bara några dagar i Dahab är det lätt att förstå varför denna lilla beduinstad på Sinais östkust räknas som ett av världens bästa dykställen.

Dykturen från Klockorna slutar vid Blå hålet, ett cirkelrunt hål som går 90 meter ned i korallrevet och som varje år drar till sig tusentals dykare och snorklare från hela världen. I mina ögon är just Blå hålet övervärderat.

Här är korall och fisk sedan länge försvunna och man kan knappt vippa på sina simfötter utan att cyklopet på någon annan dykare eller snorklare hamnar snett.

Fascinationen är Blå hålets stora djup men varje år drunknar någon i försöken att nå den kanal som 55 meter ned leder rakt genom berget till klippväggen på hålets utsida. Bakom kaféerna, på en bergvägg, finns minnestavlor över dem som aldrig kom levande upp igen.

Lyckligtvis har Dahab dussintals andra fantastiska dykplatser, många av dem bara 20–30 meter från stranden. Revet ut från Dahabs stadskärna är visserligen något slitet, men det är inte långt till andra rev – kring Dahab finns ett pärlband av nästan opåverkade dykplatser.

Några av dem nås bara till fots eller med kamel. En av Dahabs stora attraktioner är just kameldykning. Man lastar tuber och annan dykutrustning på kameler, och rider iväg.

Vi gav oss ut på kameldykning vid Ras Abu-Galoum, en plats som nås via smala bergsstigar längs kusten. De flesta brukar tillbringa ett par dagar i det lilla beduinlägret vid havet, för att hinna utforska flera dykplatser. Det finns varken el eller rinnande vatten, men i gengäld en ovanligt vacker, fridfull och gyllengul sandstrand vid foten av ett berg där beduinerna förmodligen är Dahabs mest genuina.

När mörkret faller gör de upp eld och serverar nyfångad fisk, och en övernattning i det sammetslena mörkret – på matta under stjärnorna eller i en av de små primitiva palmhyddorna – är oförglömlig.

Sedan början av 70-talet då israelerna ockuperade Sinai, har Dahab varit ett populärt resmål för israeliska hippies och ryggsäcksfolk. Att så många israeler vistades här anses ha varit skälet till terrordådet i april 2006 då tre bomber detonerade på stadens strandpromenad. Minst 23 personer omkom.

I dag är israelerna i stort sett borta från Dahab. Men livet har återvänt och stadens avslappnade atmosfär – som jämförts med indiska Goa – är sig lik.

Dahab är fortfarande mycket billigare och trevligare än ”storebror” Sharm el-Sheik, knappt tio mil söderut. Ännu kan man bo för bara 25 kronor per dygn i dykläger längst ut mot vattnet, men man får inte mycket mer än en madrass att sova på och tillgång till toalett.

I andra änden på boendeskalan finns Hilton, som ligger vid lagunen fyra kilometer söder om staden. Där hittar man också många vindsurfare som särskilt på vinterhalvåret vallfärdar till Dahab. Man kan vara nästan säker på att få perfekt vind och sol varje dag, och surfskolorna ligger tätt vid den turkosblå bukten, sida vid sida med små strandkaféer.

Men vill man ta del av Dahabs rika restaurangliv, är det längs strandpromenaden inne i centrum som det pågår. De flesta krogar blandar hippie- och beduinstil, man sitter på färglada madrasser och kuddar kring låga bord. Dagtid ställs liggstolar ut mot havet, så att man kan luta sig tillbaka med en god bok och lata sig, uppvaktad med kaffe, te, färskpressad juice och lätta rätter.

Dessvärre har varenda krog anställt inkastare, påstridiga unga män som kan göra det till en prövning att flanera längs strandpromenaden. En kväll såg vi ett ungt par stoppas 50 meter från den restaurang som de precis lämnat. De förklarade för den aggressive unge inkastaren att de precis ätit och fick till svar: Ja, men ät en gång till.”

Nyfångad fisk är det bästa här, och de flesta krogar visar upp sådant som hummer, barracuda, bläckfisk, krabba och jätteräkor på en bädd av is, så att man själv kan peka ut vad man vill ha.

Efter middagen slappar man i soffor, gärna med myntate i höga glas och ibland med vattenpipa. Det röjiga nattlivet får man leta länge efter.

– Dahab har ett par diskotek och nattklubbar, men de når verkligen inte upp till västerländsk standard, konstaterar Mikael Stenberg från Malmö.

Att nattlivet är så lugnt är ändå märkligt med tanke på att en så stor del av turisterna i Dahab är mellan 20 och 30 eller i tonåren. Men för 22-årige Mikael Stenberg och hans elva kompisar från dykklubben Oxygen gör det inget:

– Först och främst är vi här för att dyka. Efter en heldag i vattnet slocknar man klockan 21, säger Mikael.

Vill man ha ett avbrott från strandlivet, finns massor av utflykter att välja bland. Kairo och Luxor med flyg eller Sinaiberget där Moses enligt bibeln tog emot Tio Guds bud och S:ta Katarina, världens äldsta kloster som ännu är i bruk.

Och så finns förstås öknen med allt från halvdagsturer till flera dagars jeep- och kamelsafari med övernattning under stjärnorna.

Det danska paret Per och Line Plauborg tog sina treåriga tvillingpojkar Vitus och Magnus på en heldagstur i öknen.

– Guiderna var skickliga och gjorde utflykten till en lek för barnen. När dagen var slut hade pojkarna gått fem kilometer utan att klaga, säger Line Plauborg, som menar att Dahab är idealiskt för barn.

Per och Line har åkt till Dahab om och om igen sedan de träffade varandra där som tonåringar, 1990. Då fanns två dykcenter i staden, nu är de omkring 70 och den avslappnade charm som fått dem att ständigt återkomma är på avtagande, tycker de:

– Dahab går åt samma håll som Sharm el-Sheik och börjar locka en ny typ av turister – folk med pengar. Så om man vill uppleva ”gamla” 
Dahab, är jag rädd att det snart är sista chansen.