Solen gassar genom rutorna. Jag öppnar fönstret och en svag vindpust slår emot mig. Nerifrån viken blandas sälarnas sång med ljudet från en fiskebåt på väg ut i gattet. Långt ute till havs svävar fyra vita havssulor på vågorna.

Tornet jag står i är inte stort, bara 20 ynka kvadrat på två våningar, men utsikten jagar all klaustrofobi på flykten. I söder avtecknas Nordirlands kustlinje tydligt och i väster, rakt bakom den mäktiga fyren Rhinns Point som sedan 1825 vakar över Portnahaven, anas Amerika som en hägring.

Tanken svindlar. Samma hav jag ser ut över korsade min farmors mormors far, den då 15 år unge skotten Alexander MacLaren, i början av 1800-talet. Med kolonin Brittiska Guyana och sockerplantagernas bruna guld i sikte.

På slingrande vägar fann han sin lycka. Och på lika slingrande vägar, lika long and winding som serpentinvägen A847 ner till Portnahaven, står jag 200 år senare som häpen arvinge till en av hans många landvinningar.

Cladville Estate, som egendomen på Islays sydostspets heter, var för sex generationer sedan tusentals tunnland stor men omfattar idag ”bara” byn Portnahaven och viss utarrenderad åkermark i området. Och så juvelen i kronan: tomten med det före detta kustbevakningstornet Four winds som min pappa Lennart fick köpa för 500 pund när brittiska staten stängde verksamheten.

Jag minns så väl mitt första besök uppe på kullen i september 1992. Jag gick med gröna stövlar genom det våta gräset tillsammans med tornets local keyholder Donald MacLeod, som ursäktade sig för än det ena än det andra.

Dörren var flagnad och gångjärnen hade rostat fast. Nedervåningens golv var en sjö av regnvatten och uppe på utkiksvåningen var hela fönsterglaset mot väster krossat. Med fritt spelrum för lokala skyar och vindar som inte sällan passerar 50 sekundmeter i byarna.

Det var ett genomfuktigt möte. Naturens seger över människan som fick alla varningsklockor att ringa. Å andra sidan var det en våt pojkdröm som bara väntade på att förverkligas. Ett utkikstorn med Atlanten som granne…

Fem år senare bjöd jag och min fru Pia hela byn på house warming party. Hundratals nyfikna själar vallfärdade upp på kullen och njöt av sol, snittar, whisky, flaggspel och en utsikt de alltid anat men aldrig riktigt sett inifrån.

Dagen efter hängde toppen av champagne-flaskan vi på båtvis krossat mot husväggen kvar och dinglade i sitt snöre. Jag var rusig. Över att vi hade ett fysiskt fotfäste, ett skotskt tak över huvudet som vi kunde kalla vårt eget.

Men framför allt var jag lycklig över att ha så många nya vänner. Människor som lika gärna kunde ha fnyst åt the fool on the hill och hans planer. Men som från dag ett släppte in mig i bygemenskapen på ett sätt som rör mig än idag.

Tack Flora MacAllister som alltid hade torvbrasan och tekokaren igång. Ian Henderson som låg på rygg i regnet för att laga högtryckstvätten. Jean Reid vars italienska söndagsmiddagar fick mig att uppskatta skotsk matkultur…

Och framför allt: Tack Alexander, min anfader och andlige reseledare som gjorde allt möjligt. Genom mod, åratal av hårt arbete och kärleken till den mörkhyade Fatima som han gifte sig med efter att slaveriet avskaffats 1834.

Tillsammans fick de sex barn som alla var något av en sensation när familjen så småningom återvände till Skottland. Inte minst ute på Islay, där de tre systrarna ärvde varsin rejäl bit mark enligt pappa Alexanders vilja.

Anne fick Coull längre upp på västkusten, Isabelle fick Sunderland mitt på ön och Mary MacLaren, min farmors mormor, ärvde alltså Cladville Estate nere i Portnahaven där minnena efter Black Lady fortfarande lever kvar.

Många är de kvällar då jag hemma hos gälisk-talande damer matats med te, hembakt och historier om Svarta Damen. Som den om hennes ilska över att byns mataffär byggdes i fel väderstreck – för att köttet i fönstret inte skulle exponeras för solen – vilket bröt husradernas naturliga samspel med viken.

Hon visste vad hon ville, min farmors mormor. Att döma av brev som jag bevarar var hon mycket engagerad i byns små och stora spörsmål: hur kyrkan skulle renoveras, vem som fick bryta torven, var piren skulle ligga…

Sin allra sista nypa luft tog hon dock inte i Portnahaven – utan i en våning på Riddargatan i Stockholm dit hon flyttat med dottern som gift sig med en svensk affärsman: min farmors far Carl-Otto. Året var 1920 och i famnen höll Black Lady enligt familjelegenden ett spädbarn: min pappa Lennart.

Efter matriarkens död orkar få bry sig om egendomen, nu mer avlägsen än någonsin. Cladville Estate lever vidare i stiftelseform men faller med tiden i glömska och vanvård. Åren går. Kriget kommer. Försök att sälja misslyckas.

Men så en dag vänder det. I röran efter farmors död 1967 hittar pappa ett gulnat ark med rött sidenband på vinden på Bragevägen. Det är Black Ladys testamente. Med dokumentet som bevis beger han sig till Skottland och den advokatbyrå i Greenock som troget skött bokföringen under alla år.

Lennart visar sig vara en rättmätig arvinge och under ett minnesvärt besök i Portnahaven knackas det dörr för att reda ut lagfarter, ägarförhållanden och om arrendet ska vara 64 pence om året eller rentav höjas till ett pund.

Med advokat Ian Banner, som än idag hjälper oss med allt det praktiska, väcks den insomnade skönheten till liv. Och även om god lönsamhet är det sista vi får ut av hans årsbokslut hedrar vi åtminstone Black Ladys minne.

Häromåret tog jag över som huvudman i stiftelsen. Pappa är visserligen bara 93 år, men tyckte ändå att tiden var mogen att lämna över ansvaret och rollen som svensk landlord för familjens ärvda by i Inre Hebriderna.

En stafettpinne jag gärna släpper till sjunde generationen om mina söner Malte, Noak och Vidar också tas med storm av denna säregna plats en dag.

Guide till Islay