–Vilket underverk! utbrast Hiram Bingham 1911 när han sensationellt hade återupptäckt Machu Picchu.

Hit hittade inte ens de guldgalna spanska erövrarna. Då skulle underverket ha jämnats med marken. När de trodde sig färdiga med krossandet av inkakulturen glömdes det orörda Machu Picchu. Taken föll in, djungeln åt sig in och tog över.

LÄS MER: Världens bästa resmål utsedda

Ruinstaden ligger dold i gryningsdimmorna. Vi kommer in tidigt i området, före soluppgången. Högt uppifrån en uråldrig terrass ser vi delar av staden skymta fram allteftersom solen får dimman att börja lätta. Liksom Hiram Bingham under röjningsarbetet 1912 hänförs vi av att se miraklet långsamt blotta sin antika skönhet.

Vi vandrar in genom inkastadens forna huvudport och rör oss bland ruinerna hela dagen. Trappstegen har karvats direkt i berget. Den runda torreon, ett ceremoniellt tempel för sol- och stjärnobservationer, kittlar sinnena med sin form.

Höjden nära templet kröns av den heliga stenen Intihuatana, en andlig länk till den heliga toppen Huayna Picchu tätt bakom ruinstaden. Terrasserna rinner utför de branta sluttningarna.

Inkafolket var ett jordbrukande folk, kunnigt i arkitektur och astronomi. Inkas tillber fortfarande grödor som majs och potatis. Deras matproducerande dalgång mellan Pisac och Ollantaytambo är helig. Den var inkafolkets kornbod och länk till det överjordiska. Vintergatan sågs som en stjärnflod på himlen, en kosmisk spegelbild av dalen och flodsystemet Vilcanota-Urubamba. Här föddes, enligt folktron, solen, deras gud.

Det var mer verklighetsnära för inkafolket att tillbe solen än spanjorernas osynliga gud, som de kristna gav ett ansikte genom att utnämna döda präster till helgon. Hur trovärdigt var detta på en skala, jämfört med solen, som troget steg över horisonten varenda morgon och gav dem mat och nytt liv varenda dag året runt?

I inkahuvudstaden Cusco vandrar vi i dagar längs raka gator, imponerade av husgrundernas enorma stenblock, skulpterade till perfekt passform för fem-sexhundra år sedan. De spanska erövrarna rev vad de kunde för att radera ut inkafolkets förment hedniska kultur, men utnyttjade gärna inkas oöverträffade husgrunder för att bygga sina kyrkor.

Före spanjorerna hette Plaza de Arma i Cusco, Huaycapata. Runt det grandiosa torget förstörde de palatset Acllahuasi för att bygga Santa Catalinaklostret och Viracochas palats för att ge plats åt dagens katedral. Den är sevärd i ståtlig spansk barock och magnifik med sitt kor i snidat trä.

Klostret Santo Domingo de Guzman byggdes på grunderna av Koricancha, Soltemplet. Här hade varje midsommar framförts hyllningsceremonier till solguden Inti av prästerna och Inkan själv. Templens väggar och Soltemplets trädgård hade varit dekorerade med guld, silver och ädelstenar för att reflektera och förstärka solens gudomliga strålar. Denna skatt transporterade Inkans lojala folk till Catamarca för att lösa ut sin fängslade kung Atahualpa. Men trots löftet från conquistadoren Francisco Pizarro om frigivning förödmjukades istället den store Inkan. Efter att ha tvingats bekänna sig till kristendomen och döpas till Francisco, avrättades han.

Pizarro smälte ned alla figurer av guld och silver, en ofattbar kulturskatt, och stal sedan två av Atahualpas fruar.

LÄS MER: Machu Picchu öppnar igen för turister

LÄS MER: Jordens sju nya underverk

Vi tar tåget Andean Explorer söderut mot Titicacasjön genom det andiska landskapets rymd, på en av världens högst belägna järnvägar. Vid passet La Raya 4313 meter över havet föds inkas heliga flod Vilcanota, som vi har följt hela dagen.

Intill stationen har quechuas från trakten fyllt sina stånd med lokala produkter av alpaca. Bortom det stillastående blå tåget ståtar de snöklädda topparna Chimboya och Cunarama på mer än 5400 meter.

Sedan bär det utför, förbi tjuruppfödarnas Santa Rosa och över den väldiga platå som sträcker sig ända till Bolivia. Sista staden före Titicacasjön är Juliaca. Det är den fulaste och mest kaotiska stad jag sett. Turisterna skulle inte sätta sin fot här, om det inte vore för flygplatsen.

Titicaca är ”världens högst belägna, segelbara sjö”. Tidigt i den kalla men solklara ottan åker vi ut till de flytande vassöarna Uros 3800 meter över havet. På dessa gula gungflyn av metertjock vass är vi med när de blöter de pyttesmå potatisarna, som torkats efter skörden för att bli mer lagringståliga.

Modern teknik hittar också hit. En rund tant i en hydda av totoravass har en liten svartvit tv som knastrar och flimrar, men som hon är synbart stolt över.

Att se Nascalinjerna i södra Peru från en liten cessna påminner om en konstflyguppvisning och de tvära kasten genom luften får det att vända sig i magen, men fascinationen gör att kräkreflexerna kommer av sig.

Fågelperspektivet ger en oförglömlig överblick över kolibrin, valen, spindeln, hunden, apan, kondoren, den 180 meter långa ödlan och den 285 meter långa pelikanen. Och ännu längre ”avenyer”, som gett upphov till fantasiteorier om landningsbanor för rymdvarelser.

Nascalinjerna anses ha skapats för att vandra på i ceremoniellt syfte för att få mera regn. Bergen runt omkring var heliga eftersom de gav vatten till slätten. Nära figurerna fanns en ceremoniell by, Cahuachi. I gravar i närheten har arkeologerna funnit huvuden från människor som offrades under torka för att blidka gudarna. Några kan vi beskåda på Antoninimuseet i Nasca.

Norra Peru var inte lika torrt och sterilt på 1200-talet. Som i en labyrint irrar jag inåt i chimús huvudstad Chan Chan av jord och lera. Känslig för regn och vind har Chan Chan funnits på listan över hotade världsarv ända sedan Unesco skrev in platsen 1986. Man har funnit ett intrikat system för konstbevattning och en stor vattenreservoar. Staden och kulturen nådde sin kulmen under sin tionde och siste kung, Minchancaman, innan inkariket lade trakten under sig på 1460-talet.

I regel både inleds och sluts besökarens cirkel i Lima, ”konungarnas stad”. Den växer så det knakar och på väg in passerar man slumområdena. Som turist avråds man från att ha med sig pengar eller värdesaker i Lima centrum, liksom att vistas där på kvällarna. Vi bor i det säkrare Miraflores. Läget är högt med vid utsikt över Stilla havet och den sjunkande solen. I parken utmed klippkanten myllrar det av unga kärlekspar.

Limas historiska centrum med byggnader från den spanska storhetstiden är kulturvärldsarv. Stadsplanen med de raka gatorna drogs upp av Francisco Pizarro 1535, två år efter att han inlett erövringen av Peru. Populärt kallades den ”Pizarros schackbräde”.

I gamla Lima byggde spanjorerna privatpalats åt sig själva, ofta på bekostnad av den plundrade befolkningen. De utmärker sig med typiska balkonger och burspråk av vackert snidat trä på stenväggarna.

Utifrån en indiansk ritual hade de erövrande spanjorerna fått för sig att någonstans i Sydamerika väntade Eldorado, den förgyllda staden. När Pizarros bärsärkagång inte ledde till någon guldstad drog han sig tillbaka till Lima. Bara åtta år efter att han låtit avrätta Atahualpa blev han själv mördad i sitt tjusiga palats, byggt med pengar från det stulna guldet som tillhörde inkakungen och hans folk.

LÄS MER: På väg mot solens tempel

LÄS MER: Den bortglömda staden

Vart är vi på väg? Testa dig själv!