En välbekant, behagligt stickande doft av nytjärat trä stiger från hamnen, där praktfulla segelfartyg väntar på sommarvindar. Men vi spatserar förbi, raka vägen till anrika Bagarstugan. Ett av Mariehamns äldsta kaféer där allt bakas för hand – och vem kan motstå nygräddade kardemummakryddade ålandspannkakor pimpade med sviskonkräm och snömos.

Det är första, men inte sista, gången i detta självständiga skärgårdslandskap som vi möter nya ord för gamla bekanta smaker. Snömoset är inget annat än vispad grädde.

LÄS MER: Cykla på Åland

Stärkta siktar vi mot ett hantverkskluster i centrum. I ett före detta mejeri skapas sådant som borde sätta Åland på kartan som medskapare i den nordiska designboomen.

Allt fler utanför Norden hittar till Åland. Ön har de senaste två åren lyckats med något så udda som ”bubbelturism”. Vrakfynden på Västergrundsfjärden, med 168 flaskor av vad som visade sig vara världens äldsta champagne, har fungerat som korköppnare.

Dykaren och bryggaren Christan Ekström letade efter ett skeppsvrak den där varma julimorgonen för två år sedan utanför Föglö. Han anade något redan när han fick grepp om den första flaskan.

–När jag skulle byta gas på 21 meter var korken på väg ut, det var bara att klämma ner den med tummen. Jag smakade lite på innehållet och trodde att det var ett muscatvin, säger Christian Ekström bakom sin pubdisk på bryggeriet Stallhagen.

Han åkte direkt med flaskan till Ella Grüssner, sommelier, vinlärare vid Åboakademien och värdshusvärd till charmiga Kvarnbo gästhem.

LÄS MER: Fiske på Åland lockar turister
LÄS MER: Fyra äventyr på liten budget

Vi åker också dit, dagen till ära möts vi av ett virrvarr av antika Indian-motorcyklar och nytvättade barnkläder på tvättlinor.

–Jag hade förväntat mig något dyigt och oxiderat, men när Christian hällde upp kom en doftstorm ur glaset: en otroligt intensiv och angenäm ton av tobak, läder och lakrits, säger Ella Grüssner och fortsätter engagerat:

–Sedan smaken! Några små, små bubblor blixtrade liksom till på tungan. Det otroliga var att det fortfarande fanns balans mellan sötma och syra, i ett nästan 200 år gammalt vin, berättar hon.

Efter en maltkryddad skiva åländskt sötsaftigt svartbröd med smör, tar vi sikte på skärgården och skyltar mot Vårdö och hamnen i Hummelvik. Längs pastorala åkerlandskap syns höet slås för hand och gubbar cyklar med bar bringa. Snart domineras landskapet av enorma äppelodlingar.

Till havs är trakten täckt av låga klipphällar. Några vindpinade tallar och en ensam björk har på något sätt lyckats bita sig fast på klipporna. Inga hus, ingen bebyggelse. Bara några segelbåtar som lagt till vid en tillfällig naturhamn. Allt andas en sällsam harmoni av skönhet och stillhet.

Bilfärjan har destination Enklinge, där Henrik Beckman möter i sin motorbåt. Vi ska till hans restaurang och pensionat Glada Laxen i en nedlagd kustbevakningsstation på Bärö.

Förutom under några sjudande juliveckor när köket skickar ut 300 tallrikar om dagen, är Henrik Beckman en verklig alltiallo. Det är han som möter gästerna med motorbåten, han som är pensionatsvärd, hamnkapten – och kock.

Vi väljer fisken. Smörstekt abborre med nypotatis smakar som bäst härute.

–Är man ålänning är man varken finne eller svensk, vi håller på vårt. Nu finns en stark rörelse som säger att vi ska närma oss Sverige mer eftersom det svenska språket är så starkt på Åland – och finskan håller på att bli så stark i Finland. Jag är själv utbildad på Skogshögskolan i Umeå. Men vi återvände.

Vad längtade du hem till?

–Det här, säger han och sveper med armen i luften: friheten, naturen, det rena vattnet. Och så säkerheten och tryggheten. Min bil brukar stå med nyckeln i hela sommaren.

Dagen efter åker vi över till Enklinge och museigården Hermas, ett skärgårdshemman som användes av traktens fiskarbönder fram till 1973 då fiskaren Sven Karlsson gick bort. Sven förlorade en fot i en jaktolycka och i storstugan står fortfarande hans enorma stövlar, gamla piptobak och damtidningarna med Zarah Leander på omslaget. Stugan är en fantastisk dokumentation över ett dåtida skärgårdsboende.

Många vi möter talar lyriskt om Kökar, Ålands sydligaste skärgårdsö. Det tisslas om Källskärs kala klippor och tasslas om öns 1400–talskloster. Kanske är det också dags för Peders Aplagård att göra sig ett namn.

I sin ombyggda lada häller äppelodlaren Peder Blomsterlund upp ett glas cider, med smak av äppel och krusbär. Kökar-champagne, som han själv kallar det med ett skratt.

Peder Blomsterlund drev i många år sitt ställe som ordinär äppelodling, men sedan 2005 förädlas frukten till bland annat must, cider och sylt – allt med åländsk udd.

Aplagården är Finlands sydligaste äppelodling, med sex olika äppelsorter fördelade på 1 300 äppelträd. Åland står för övrigt för en stor del av Finlands äppelproduktion. Förhållandena är gynnsamma; havet gör att frosten kommer sent på hösten, men kanske viktigast är att Åland, och i synnerhet Kökar är lyckosamt lottade med många soltimmar.

Tillbaka på huvudön och ett av Ålands mesta måsten, slottet Kastelholm. I denna medeltida slottsruin har både Erik XIV och Karin Månsdotter suttit inspärrade. På Kastelholm kamperar en av Nordens bästa kockar. Han är inte lika omtalad som Mathias Dahlgren i Stockholm eller René Redzepi på Noma i Köpenhamn, men även Michael Björklund är en varm förespråkare för naturliga smaker. Något han bland annat visar i boken Min nordiska mat.

Vi möts i köket på Jan Karlsgårdens värdshus som han driver. Nu steker han färsk abborre med en kräft– och brännvinssås och berättar om sina planer:

–Det finns gamla rivningsfärdiga hus häruppe. Går allt enligt planerna bygger vi en smakby med mejeri, slakteri och rökeri. Där ska vi också kunna berätta historien för folk: vad är svartbröd egentligen – och varför finns det två sorters ålandspannkaka?

Antagligen står Michael Björklund här om något år och förklarar varför vissa gör pannkakan med risgryn, medan andra som Bagarstugan i Mariehamn gör sin med mannagryn. Allt annat är rena rama … snömoset.

LÄS MER: Sommar-Åland fullt av aktiviteter